För att återknyta till Eva Dahlgren igen så skrev hon på ett ställe i sin bok om hur man vet att man är kär egentligen. Hon frågade sig det. Hon av alla. Hon som skriver hur mycket som helst om den enorma kärleken till sin fru. Jag hade problem med det där ett tag, med att veta. Har inte alla det? Jo, men vissa verkar ha större problem med det än andra. Välkommen till klubben. Till slut blev det så otroligt stort. Sådär så att jag knappt vågade tänka på det. Där någonstans mellan att vilja nu och att kunna tänka sig överhuvudtaget var det så lätt att tappa varandra och det vackra, att inte förstå varandra. När en tappar hoppet och går vidare mot nej aldrig och den andra vidare mot kanske snart, trots att man befinner sig betydligt närmare varandra än man tror. Jag förstod inte varför det ibland fanns massor med vilja och det andra stunder var som om jag inte fanns. Eller som om det fanns en önskan om det. Vi båda vilse någonstans bland definitioner om sakers tillstånd. Själv var jag uppenbarligen inte mer begriplig heller.
Egentligen är det inte rättvist att tala om för sig själv vad man borde vetat och förstått. Tiden gör att vissa detaljer förbleknar och inte kommer med i beräkningarna. Andra saker bli så mycket tydligare. Facit är facit.
Tiden går. På gott och ont. Mest på gott antar jag. Annars skulle vi aldrig komma framåt. Och det är ju det vi strävar efter i det här samhället.
Jag ser en skata från mitt fönster. Hon sitter högst upp i ett träd. Vinglar lite, som om dom små tassarna har lite svårt att hålla henne fast kring grenen. Men hon ger sig inte utan ska sitta där högst upp. Hon har nog bra utsikt. Skator är fina. Min mormor matade gärna skator. Men gömde käket så inte kråkor eller fiskmåsar skulle komma åt det. Småfåglarna fick ju de också såklart.
Om jag skulle ta och äta lite fil nu kanske så det blir slut på dravlet. Fil med müsli. Torka håret. På med kläder. Ut i vintern, som är lite varmare idag. Behöver hämta Regina Spektor-biljetterna. Banken får jag ta på måndag. Borde ta en sväng på bokhandeln också. Köpa strumpor vore fint också. Sen hem och städa. Har tänkt det sedan i lördags nu. Borde läsa i nya boken till nya kursen också. Kanske fixa lite blandskivor. Nu vet ni var ni har mig. Det blir nog en lugn fredag.
2 kommentarer:
nu kära vän satte du huvudet på spiken mer än vanligt. mellan vilja nu och över huvud taget kunna tänka sig. Ja. Det går upp och ner. ojojoj, mkt i huvudet.
fan jag är inte så dum ibland!
Skicka en kommentar