Stress

Jag är så stressad inför morgondagen. Jag har inte städat som jag skulle. Inte förberett för ankomsten av "ny" dator, micro och stereo. Bara tanken på att få allt från den här datorn till den andra gör mig skitstressad. Jag är jävligt lättstressad för tillfället. Harmonin är som bortblåst. Den gjorde lite återbesök i helgen men försvann när ventileringsseminariet närmade sig. Härom kvällen bara brast det för mig.

Satt där med en uppsats som tog längre tid än jag hade tänkt mig. Hade felprioriterat upplägget lite och sparat det viktigaste till sist. Skitsmart, jag vet, men jag tror jag hade en bra tanke från början. Stress och irritation blev till slut för mycket när jag inte orkade lyssna men gjorde det ändå och tillslut fick höra något jag totalt hade glömt. En liten men väldigt onödig grej som blev till den där berömda droppen, väckte en olustkänsla och fick irritationen att växa. Sedan blev allt fel och blev inte ett dugg bättre när jag skulle försöka ordna till det lite.

Ibland kanske man ska göra som vår mesiga mattelärare på högstadiet...gå ut och räkna till tio och gå in igen innan man tar itu med något. Jag är ju inte långsint. Även om jag inte var helt nöjd med situationen som sådan och bevisligen hade en del att säga om den och det som sades, så skulle jag ha behövt andas lite innan jag gjorde den värre. Att jag aldrig lär mig... Då kanske jag hade gått och lagt mig illa till mods men inte blivit helt hysterisk. Å andra sidan är var jag inte ensam om att röra till det och det är inte lätt när man känner sig oförrättad. Hur lite man än ska diskutera saker per telefon mitt inatten när alla inblandade är trötta och griniga. Men så heter det ju att man inte ska lägga sig osams, och då vill man ju förvissa sig om att man inte är osams. Sen att man istället gör att man blir osams, ja det är ju inte så smart. Sedan är det svårt när man mer eller mindre omedvetet vill ha tröst av den man rört till det med.

Det är dumt att peta i ett sår tills det blir mer och mer infekterat. Men ibland är balansgången så fin från läkning och lite klappande till petande att det är svårt att avgöra vilket man sysselsätter sig med. Jag försöker luta mig tillbaka men det är svårt när man känner sig sårad och oönskad. Försöker intala mig själv att det inte handlar om att jag och alltihop kunde kvitta. Försöker lita på det bra som sagts. Man måste vara rädda om varandra och man får inte glömma bort att vara försiktig bara för att det känns lite bra. Man måste tänka lite mer än annars när man har att göra med så känsliga grejer. Inte tänka som i överanalysera allt utan som i att vara varsam.

Jag hoppas det kan bli bra. Jag vill att det ska bli bra och jag vill må bra. Det vore en sån enorm förlust om det inte blir bra. Tycker jag. Men det är just det, tänk om det bara är jag som tycker så?

Som jag skrivit förut så sa en kompis till mig en gång att jag var överkommunikativ. Jag blev skitsur. I och för sig hade hon en dålig dag men faktum var att jag blev tvungen att höra av mig en gång till när jag inte fick något svar för jag stod inte ut med tanken på att bli ignorerad, om det var därför hon inte svarade...för att hon inte ville prata med mig. Och svarade hon, då blev jag ju glad och ville snacka mera. Jag har blivit bättre på det där dock, taggat ner lite. Men nu kommer det tillbaka en del.

I lite onyktert tillstånd för ett litet tag sedan så kom jag på mig själv att i ett engagerat samtal inte få stopp på käften. Jag snackade på och blev fascinerad av mig själv. Det var som att jag såg och hörde mig själv snacka fast jag nästan hade slut på saker att säga om ämnet men det kom bara mer... Värsta flödet.

Och nu har jag suttit här och snackat med mig själv i skriftlig form istället för att sortera en pappershög, sopa grus i hallen och röja lite som jag hade planerat. Så det kan bli. Skriver jag till mig själv så är det ju i alla fall ingen som ber mig hålla tyst. Å andra sidan så är det inte så himla roligt heller. Jag saknar långsnacket i telefon. Det är inte många som pallar sånt. Min telefon är tyst.