Trött

En sömnlös natt med ont i magen, ont i bröstet och hjärtklappning. Det är ett under att jag fixade det jag skulle idag. Framåt fyrasnåret på eftermiddagen hade jag lätt kunnat somna och slagit pannan i bänken men jag lyckades hålla mig ifrån det också. Nu är jag färdig med min yrkesutbildning. Done. Putsa pyttelite, skicka in slutgiltigt sen färdig. Sen att resten av terminen lär bli ett smärre helvete och en jävla kamp för att göra klart annat är en annan sak.

Det behövs så lite numera. För att jag ska tappa balansen för en stund. Eller jag vet inte om det behövs mindre än förut, så är det nog faktiskt inte. Fallet blir kanske bara så mycket hårdare när man trodde att man var färdig med trillandet. När jag stod rak som en fura flera dagar. En ganska glad fura till och med! Tvärtemot vad det verkar här och nu och jämt så flöt jag med lite, red lite på vågen. Tänkte lite mindre. Måste påminna mig själv om det, för ingen tror mig. Jag kan förklara mig så ni blir vansinniga! Kontrollfreaket vill att allt ska bli rätt. Eller åtminstone inte fel.

Något jag alltid varit dålig på att hantera är känslan av att något är fel. Jag blir skitstressad av det. Kanske krånglar jag till det lite extra då. När jag inte vet vad jag ska tro och hur saker förhåller sig blir jag också stressad. En känsla välbekant minst lika långt tillbaka som mellanstadiet. Likgiltighet skrämmer mig. Alla vill väl bli omtyckta? Hata mig hellre liksom. Det är märkligt det där. Men livet är lite märkligt ibland, som någon sa till mig i höstas. Jag brukade predika att ibland får man nöja sig med att man inte får alla svar. Det är svårt att leva som man lär ibland. Egentligen söker jag nog inte svar längre. Svar sökte jag för att förstå. Jag söker harmoni och vill att det ska finnas även i det som varit kaos.

Det var längesedan jag gjorde någons liv vackert. Desperat har jag försökt locka fram fina saker som finns långt inne. Fina saker som gör mig glad och som jag trivs med. Vars sällskap jag vill finnas i. Även om det handlar om ett nytt och annorlunda sätt än då jag kunde göra livet vackert. Fina saker som charmade mig totalt en gång. Jag har slagit huvudet i väggen lite väl mycket och på så vis lockar man inte fram något fint och inte blir man själv särskilt fin heller.

Det är så lätt att bli lurad, låta sig luras och lura sig själv. Att lura sig själv är nästan lättast faktiskt. Det slutar aldrig bra. Speciellt inte om man gör det gång på gång. Men tror man på det där fina som man vet finns, då är man beredd att vada genom så mycket skit för att få en glimt av det där fina och börja tro på det.

Kom att tänka på att jag gick igenom något. Jag delade den erfarenheten och den tidpunkten. Ingen annan än den jag delade den med kan någonsin förstå den grejen på det sättet. Det var inte exakt samma erfarenhet på alla sätt, men i många avseenden. Jag saknar diskussionerna. Tätt sammanflätat med allt det som blev komplicerat.

Jag är rädd för att förlora. Förlora det som är fint och värdefullt. Förlora mig själv. Jag har kompromissat mig själv redan, på gränsen till att det blir patetiskt. Då riskerar man nog att förlora det där värdefulla mer än någonsin, mer än om man inte hade försökt så förbannat. Man kan inte alltid få som man vill.

Allt är inte heller guld som glimmar. Det kanske vore nästa grej att ge sig på? Men jag vägrar fortfarande att tro att det inte finns guld där jag letat. Jag ser det ibland även om det gömmer sig i gruset. Guldgrävare brukar go nuts i och för sig. Man skulle nästan kunna tro att jag är någon form av romantiker! Se på fan.

Så ser jag logiken. Låta vila. Hämta igen. Inte förstöra mera. Inte nöta nu. Det låter så bra. Men jag är så dålig på det. Jag är tryggare med sparlåga trots att man kan bränna sig nog så illa. Envis också. Det blir bra, inte ge upp. Eller i det fallet sån jävla optimist. Men det räcker inte till. Otillräcklig. Därifrån ligger oduglig nära tillhands. Hal is. Farligt.

Nu har jag skrivit spaltmeter av pekoral! Vilka liknelser! Det är alldeles fullt av det. Mein Gott! Det räcker nu.

Jag ska gå och sova. Det är det jag sitter här och undviker. Det är ingen som kramar mig och klappar på mig. Att bli vaggad till sömns eller få sig en gonattsaga. Vilken ynnest, som dom brukar säga. Hur trött jag än kunde vara ibland för att pratkvarnarna triggade varandra, så somnade jag ofta med ett varmt leende. Jag saknar det.

Jag är färdig nu. Nästan helt färdig. Med ett långt projekt. Hade aldrig trott att det skulle bli så långt. Jag vet ingenting om framtiden och det skrämmer skiten ur mig. Jag drömde att jag flyttade häromnatten. Det är en intressant dröm i många varianter som jag haft i många år. Alltid förknippad med en känsla av ångest eftersom jag alltid byter ner mig och flyttar vid fel tillfälle. Jag ångrar mig alltid. Drömmarna dyker upp när jag börjat trivas men känner mig stressad. Jag har många gånger bytt hus med grannen hemma, fruktansvärt traumatiskt. Jag har flyttat tillbaka till gammalt korridorsrum och jag har flyttat till studentgettot nummer ett. Nu senast flyttade jag till en sunkig radhuslägenhet i ett illa skött område i Stockholms utkanter, vid en motorväg. Jag kände inte någon där och allt var förjävligt. Men där skulle jag bo. Där lämnade dom av mig. Men det var så förjävligt faktiskt att jag fick flytta därifrån den gången. Vet inte var jag hamnade sedan.

Vet inte.