onsdag, januari 31, 2007
Väl godkänd
Jag fick VG på mitt examensarbete!! Helt otroligt med tanke på förutsättningarna under vilka jag skrev det. Nästan exakt två veckor sedan vi hade seminarium men nu hade det dubbellästs och övervägts och jag fick precis ett mail. Så kul! Jag har aldrig fått VG på en uppsats förut och nu ska jag försöka använda det här för att pusha mig själv inför D-uppsatsen. Det började ju inte så bra där genom att jag missade första föreläsningen, och inte ens märkte det heller förrän jag fick det påpekat för mig. Men skit i det! Det löser sig och jag fick VG! Jag får fira snart med Em som kommer för att hjälpa mig att äta upp kakan.
Kaka kaka kaka
Jag fick en kaka med posten idag! En "postkaka". Som ett kakogram liksom. Det var min kära vän och namne som skickat den till mig för att jag är så bra!
Gala
Anna Ternheim vann pris igen. Grammis den här gången. Två stycken. Bästa kvinnliga popartist och årets textförfattare, om jag kom ihåg rätt. Jag såg inte galan så jag researchade lite när jag kom hem. Av fem nomineringar vann Anna två. Och Expressen kallar henne i förbifarten för Lisa Ternheim. Storartat.
TV4s hemsida suger förövrigt i jämförelse med SVTs.
Grattis Sundström också som fick en grammis för Fabler från Bällingebro.
Gonatt!
TV4s hemsida suger förövrigt i jämförelse med SVTs.
Grattis Sundström också som fick en grammis för Fabler från Bällingebro.
Gonatt!
måndag, januari 29, 2007
Dagens citat
"Man får blanda guld och silver. Man får blanda rött och rosa. Tjocka tjejer får ha vita strumbyxor."
- Marit Bergman
Okej, jag erkänner...jag läste en modeblogg. Eller läsa är väl till att ta i, jag kollade på bilderna. Den bestod mest av bilder. Och så en intervju med Marit. Hon är skön. Oftast. Men vita strumpbyxor alltså, det ska mycket till innan det är snyggt överhuvudtaget! Jag får flashbacks till en gymnasielärare som jag ogillade. Hon hade marinblå lång byxkjol och till det vita strumpbyxor. Genom strumpbyxtyget såg man jättelånga mörka hårstrån. Det förstärkte bara mitt ogillande tror jag. Jag tycker absolut inte att folk måste raka benen men ja... Strumpbyxor är förresten ett svårt ord att skriva, jag måste anstränga mig för att inte missa p:et. Varje gång. Förövrigt hade Marit en jättefin lila klänning till snygga (mörka) strumPbyxor och höga snörda dojor på en av bilderna. Me like!
Bubblare. Från Seinfeld, nu i skrivande stund:
- Ouch! George, what are you doing?!
- Uhm...you know, pleasuring you!
[...]
- It feels like aliens poking my body!
HAHA! Nu ser jag att Marit-citatet jag kopierat in saknar ett p i strumpbyxor!
- Marit Bergman
Okej, jag erkänner...jag läste en modeblogg. Eller läsa är väl till att ta i, jag kollade på bilderna. Den bestod mest av bilder. Och så en intervju med Marit. Hon är skön. Oftast. Men vita strumpbyxor alltså, det ska mycket till innan det är snyggt överhuvudtaget! Jag får flashbacks till en gymnasielärare som jag ogillade. Hon hade marinblå lång byxkjol och till det vita strumpbyxor. Genom strumpbyxtyget såg man jättelånga mörka hårstrån. Det förstärkte bara mitt ogillande tror jag. Jag tycker absolut inte att folk måste raka benen men ja... Strumpbyxor är förresten ett svårt ord att skriva, jag måste anstränga mig för att inte missa p:et. Varje gång. Förövrigt hade Marit en jättefin lila klänning till snygga (mörka) strumPbyxor och höga snörda dojor på en av bilderna. Me like!
Bubblare. Från Seinfeld, nu i skrivande stund:
- Ouch! George, what are you doing?!
- Uhm...you know, pleasuring you!
[...]
- It feels like aliens poking my body!
HAHA! Nu ser jag att Marit-citatet jag kopierat in saknar ett p i strumpbyxor!
Dagens låt
Dagens låt är Jedi med Melpo Mene. Jag har liksom återupptäckt den. Eller liksom upptäckt den mer än förut.
"I am not afraid if she's a Jedi too..."
Wonderful. Kören gör ju sitt till, hehe.
"I am not afraid if she's a Jedi too..."
Wonderful. Kören gör ju sitt till, hehe.
söndag, januari 28, 2007
Veckans Ernst
Dags att väcka detta fina inslag till liv igen. Det var planerat till jul men det var så mycket annat i mitt huvud då. Typ allt annat än Ernst Kirschsteiger. Inte så att han cirkulerar där nu heller. Äh...
"Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen."
Ytterligare en anledning till att börja baka kanske? Vad säger ni som håller på, stämmer det? Jag försöker inte peka ut någon särskild här men igår konstaterade en vän att hon gillar att experimentera med jäsningar och frön och grejer men att hon inte nödvändigtvis var sugen på att äta upp det. Jag kontrade med att jag mycket hellre äter bröd än att baka det. Det får gärna vara nybakat av någon annan. Smör, och kanske en ostskiva, på alldeles nybakat varmt bröd är så himla gott! Jag skyller på att jag inte har någon ugn. Det funkar för tillfället.
Trots detta dissade jag en frukost med utlovat nybakt bröd och våfflor imorse. Strax före klockan tio var jag bara inte tillräckligt kontaktbar. No way att jag var iform för att ta mig ur sängen, promenera i kylan och dessutom vara lagom social. Min förlust antar jag men det var rätt skönt under mitt täcke också, i flera timmar till.
Nu är jag hungrig.
"Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen."
Ytterligare en anledning till att börja baka kanske? Vad säger ni som håller på, stämmer det? Jag försöker inte peka ut någon särskild här men igår konstaterade en vän att hon gillar att experimentera med jäsningar och frön och grejer men att hon inte nödvändigtvis var sugen på att äta upp det. Jag kontrade med att jag mycket hellre äter bröd än att baka det. Det får gärna vara nybakat av någon annan. Smör, och kanske en ostskiva, på alldeles nybakat varmt bröd är så himla gott! Jag skyller på att jag inte har någon ugn. Det funkar för tillfället.
Trots detta dissade jag en frukost med utlovat nybakt bröd och våfflor imorse. Strax före klockan tio var jag bara inte tillräckligt kontaktbar. No way att jag var iform för att ta mig ur sängen, promenera i kylan och dessutom vara lagom social. Min förlust antar jag men det var rätt skönt under mitt täcke också, i flera timmar till.
Nu är jag hungrig.
fredag, januari 26, 2007
Saxat
Från Tjuvlyssnat:
Tåget är fullsmockat och en man i kostym ~50 sitter och läser affärsdokument. Men det kommer ideligen pip från hans mobil. Han blir mer irriterad för varje gång och muttrar och stirrar sig omkring. Till slut får han nog och ställer sig upp.
Mannen: OK, vem faaan är det som bluetoothar bögporr till mig hela jävla tiden?!
Det är på Öresundståget det händer alltså...
Tåget är fullsmockat och en man i kostym ~50 sitter och läser affärsdokument. Men det kommer ideligen pip från hans mobil. Han blir mer irriterad för varje gång och muttrar och stirrar sig omkring. Till slut får han nog och ställer sig upp.
Mannen: OK, vem faaan är det som bluetoothar bögporr till mig hela jävla tiden?!
Det är på Öresundståget det händer alltså...
Vetande
För att återknyta till Eva Dahlgren igen så skrev hon på ett ställe i sin bok om hur man vet att man är kär egentligen. Hon frågade sig det. Hon av alla. Hon som skriver hur mycket som helst om den enorma kärleken till sin fru. Jag hade problem med det där ett tag, med att veta. Har inte alla det? Jo, men vissa verkar ha större problem med det än andra. Välkommen till klubben. Till slut blev det så otroligt stort. Sådär så att jag knappt vågade tänka på det. Där någonstans mellan att vilja nu och att kunna tänka sig överhuvudtaget var det så lätt att tappa varandra och det vackra, att inte förstå varandra. När en tappar hoppet och går vidare mot nej aldrig och den andra vidare mot kanske snart, trots att man befinner sig betydligt närmare varandra än man tror. Jag förstod inte varför det ibland fanns massor med vilja och det andra stunder var som om jag inte fanns. Eller som om det fanns en önskan om det. Vi båda vilse någonstans bland definitioner om sakers tillstånd. Själv var jag uppenbarligen inte mer begriplig heller.
Egentligen är det inte rättvist att tala om för sig själv vad man borde vetat och förstått. Tiden gör att vissa detaljer förbleknar och inte kommer med i beräkningarna. Andra saker bli så mycket tydligare. Facit är facit.
Tiden går. På gott och ont. Mest på gott antar jag. Annars skulle vi aldrig komma framåt. Och det är ju det vi strävar efter i det här samhället.
Jag ser en skata från mitt fönster. Hon sitter högst upp i ett träd. Vinglar lite, som om dom små tassarna har lite svårt att hålla henne fast kring grenen. Men hon ger sig inte utan ska sitta där högst upp. Hon har nog bra utsikt. Skator är fina. Min mormor matade gärna skator. Men gömde käket så inte kråkor eller fiskmåsar skulle komma åt det. Småfåglarna fick ju de också såklart.
Om jag skulle ta och äta lite fil nu kanske så det blir slut på dravlet. Fil med müsli. Torka håret. På med kläder. Ut i vintern, som är lite varmare idag. Behöver hämta Regina Spektor-biljetterna. Banken får jag ta på måndag. Borde ta en sväng på bokhandeln också. Köpa strumpor vore fint också. Sen hem och städa. Har tänkt det sedan i lördags nu. Borde läsa i nya boken till nya kursen också. Kanske fixa lite blandskivor. Nu vet ni var ni har mig. Det blir nog en lugn fredag.
Egentligen är det inte rättvist att tala om för sig själv vad man borde vetat och förstått. Tiden gör att vissa detaljer förbleknar och inte kommer med i beräkningarna. Andra saker bli så mycket tydligare. Facit är facit.
Tiden går. På gott och ont. Mest på gott antar jag. Annars skulle vi aldrig komma framåt. Och det är ju det vi strävar efter i det här samhället.
Jag ser en skata från mitt fönster. Hon sitter högst upp i ett träd. Vinglar lite, som om dom små tassarna har lite svårt att hålla henne fast kring grenen. Men hon ger sig inte utan ska sitta där högst upp. Hon har nog bra utsikt. Skator är fina. Min mormor matade gärna skator. Men gömde käket så inte kråkor eller fiskmåsar skulle komma åt det. Småfåglarna fick ju de också såklart.
Om jag skulle ta och äta lite fil nu kanske så det blir slut på dravlet. Fil med müsli. Torka håret. På med kläder. Ut i vintern, som är lite varmare idag. Behöver hämta Regina Spektor-biljetterna. Banken får jag ta på måndag. Borde ta en sväng på bokhandeln också. Köpa strumpor vore fint också. Sen hem och städa. Har tänkt det sedan i lördags nu. Borde läsa i nya boken till nya kursen också. Kanske fixa lite blandskivor. Nu vet ni var ni har mig. Det blir nog en lugn fredag.
Efter
Ani fick en knodd för en vecka sedan ungefär. Nyheten har varit ute några dagar. Och jag upptäckte det nu! Jag börjar tappa stinget. Det måste vara åldern. Lilla Petah Lucia har i alla fall kommit till världen en aningens för tidigt (jag kan ju skylla på att det var därför jag inte hade koll). Lilla knodden, mamma Ani DiFranco (och även pappa Mike Napolitano förmodar jag) rapporteras må bra. Så, bäbis framme...nu vill jag ha turné!
torsdag, januari 25, 2007
Vem tänder stjärnorna
Redigerar uppsats och lyssnar på Eva Dahlgren. Får mig att tänka på när vi skulle analysera Vem tänder stjärnorna på mellanstadiet. Det var på religionen och hela klassen blev upprorisk när vår lärare ville att vi skulle tolka sången som att den handlade om gud. Vi insisterade på att det var en kärlekssång. Egentligen är det irrelevant vem som hade rätt. Det hon gjorde fel var att hon talade om för oss hur den skulle tolkas. Varför frågade hon inte oss mer öppet vad vi tänkte? Varför visade hon inte på alternativa tolkningar? Okej att visa på en religiös tolkning, eftersom det nu var religion på schemat, men visa det inte som Tolkningen. Jag har för mig att hon blev sur. Tacka fan för det när hennes övning inte riktigt gick hem även om det inte var något fel på den i grunden. Att analysera låttexter är skitbra.
Nu sjunger Eva om varför hon blev född till det hon är. För att du är här. Jag har alltid tyckt om den låten även om det har varit med en dubbel känsla. Den är lite för självuppoffrande på något vis. Självutplånande? Eller är det bara kärlek där och då? Jag tror jag hoppar fram till Ung och stolt. Stannar upp lite vid Underbara människa först.
men jag tror man kan
byta vissa delar
som inte fungerar
och bygga sig sann
tänka det
känna det
att jag är
fri
att vara den jag vill vara
underbara människa
Nu sjunger Eva om varför hon blev född till det hon är. För att du är här. Jag har alltid tyckt om den låten även om det har varit med en dubbel känsla. Den är lite för självuppoffrande på något vis. Självutplånande? Eller är det bara kärlek där och då? Jag tror jag hoppar fram till Ung och stolt. Stannar upp lite vid Underbara människa först.
men jag tror man kan
byta vissa delar
som inte fungerar
och bygga sig sann
tänka det
känna det
att jag är
fri
att vara den jag vill vara
underbara människa
Läst
Läste precis Jonas Gardells dagbok. Han skriver sådan på sin hemsida. Jag snubblade över den för någon månad sedan när den var ny och jag har fortsatt läsa. Idag skrev han bland annat "Kärleken är evig, sjunger Lena Philipsson. Men hon sjunger det bara i tre minuter." Den var bra, haha! Kanske har jag hört det förut, men det kändes nytt när jag läste det för två minuter sedan i alla fall. Taget ur sitt sammanhang nu, men ändå.
Solen skiner på snön igen.
Solen skiner på snön igen.
onsdag, januari 24, 2007
Dagens höjdpunkter
1. Varje dag den här veckan har jag känt ett stort behov av att ta en tupplur när jag kommit hem. Nu har det inte riktigt blivit så men idag, när jag dessutom var uppe ännu tidigare imorse och var borta längre, behövde jag verkligen det. Jag släckte taklampan och den gula lampan i fönstret vid sängen. Tände istället ljusslingan i samma fönster. Bäddade sängen och la mig på den bland kuddarna. Drog min röda filt med hjärtan på över mig och somnade. Och sov så skönt! Vilken njutning. När jag vaknade var jag såklart både småfrusen, hungrig och kissnödig. Dessutom hade jag slagit av TVn på knappen, jag som hade tänkt väcka mig med den. Men det gjorde inte så mycket, för det var en så skön och välbehövlig tupplur. Det är nog läge att ta ner stora varma yllefilten ur garderoben. Den är röd, vit och grårandig och från 50-talet. Hur varm somhelst.
2. Fröken T. fick ju ta emot det där P3-priset somsagt. Och nu visades det på TV. Först uppträdde hon och sen fick hon pris. Det var en sån fröjd att se henne bli sådär glad och rörd, så uppriktigt glad. Jag satt här och fånlog.
Det är dom små sakerna som gör det, eller hur var det?
En annan liten sak som inträffade idag var att jag fick mig en konkret och tydlig påminnelse om hur heteronormativt vårt samhälle är. Inte så att jag blev förvånad eller så, och inte så att det var något dramatiskt. Jag rättade till det hela och så var det inget mer med det. Men ändå, det störde mig.
Nu ska jag dricka lite te och så är det typ både konståkning, Seinfeld och Scrubs på TV samtidigt. Jag är inte van utbudet så jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det, haha.
2. Fröken T. fick ju ta emot det där P3-priset somsagt. Och nu visades det på TV. Först uppträdde hon och sen fick hon pris. Det var en sån fröjd att se henne bli sådär glad och rörd, så uppriktigt glad. Jag satt här och fånlog.
Det är dom små sakerna som gör det, eller hur var det?
En annan liten sak som inträffade idag var att jag fick mig en konkret och tydlig påminnelse om hur heteronormativt vårt samhälle är. Inte så att jag blev förvånad eller så, och inte så att det var något dramatiskt. Jag rättade till det hela och så var det inget mer med det. Men ändå, det störde mig.
Nu ska jag dricka lite te och så är det typ både konståkning, Seinfeld och Scrubs på TV samtidigt. Jag är inte van utbudet så jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det, haha.
tisdag, januari 23, 2007
Vitt
Det vita gör det ljusare också. Det är bra. Även om det känns mer vinter ändå än för bara några dagar sedan. Men jag välkomnar lite ljus. Sen är det ju påväg tillbaka på riktigt också. Klockan är kvart i fyra nu och det är inte becksvart, det är bara skymning. Lovely.
För ganska precis ett år sedan var det också massa snö. Kaos på sina håll. Jag minns det.
För ganska precis ett år sedan var det också massa snö. Kaos på sina håll. Jag minns det.
Tisdag
Tisdagar är rent generellt ganska trista dagar och har aldrig hört till mina favoritdagar. Den här tisdagen verkar i och för sig inte bli lika dålig som förra tisdagen, och det är ju alltid nåt! Den här tisdagen bjuder på ännumer gnistrande vinterväder med sol. Lite väl kallt kanske med -11 imorse men jaja.
De fina tulpanerna jag fick av mamma och pappa i fredags börjar vissna. Jag måste städa. Jag måste tvätta. Jag måste plugga. Jag måste nog sova...
Apropå kylan. En av kvällstidningarna (kanske båda, vad vet jag?) smäller upp rubriker om köldrekord. En sådan rubrik borde handla om temperaturer neråt -25-30-grader minst tycker jag. Det är ju inte så konstigt att det är kallast nu på hela vintern eftersom det varit så jävla varmt innan. Omslag visst, men ingen drastisk kyla. Nötter.
Rubriker är ju alltid intressanta. Förra veckan sas det att Mona och "matriarkatet" tog över och att "mansväldet" nu var "störtat" inom socialdemokraterna. Ursäkta? Mona har blivit nominerad. Hon och två andra kvinnor råkar befinna sig i partitoppen. Jag hoppas att de inte på fullaste allvar tror att patriarkatet, och även då de patriarkala strukturerna inom arbetarpartiet, inte är starkare än så. Rubrikerna är töntiga.
Hillary har sagt ja också. "I'm in!" Good for you! säger jag. Bra för USA. Bra för världen.
Jag ser framemot Feministiskt forum i Stockholm nästa helg. Ska bli skoj!
Jag har massa fler TV-kanaler nu så igår råkade jag se på en del program jag inte sett på år och dar. Den där vedervärdiga serien "7th Heaven" till exempel. Den var om möjligt ännu vedervärdigare och alla kidsen hade ju blivit jättestora och gift sig och skilt sig och blivit präster och fan vet allt. Lillungen som inte har någon somhelst likhet med resten av familjen hade typ blivit tonåring. Very strange. Såg ett avsnitt av "Vänner" också. Så jävla tråkigt. Jag hade för mig att det var roligt. Det hände absolut ingenting. Och så såg de skitgamla ut jämfört med hur jag kom ihåg dem. Och konstigt solbrända. Antingen har de förhandlat in gratis solarier i sin äckligt bisarra lön eller så var det första avsnittet efter sommaren. Fast det spelades väl in i Kalifornien och där har jag hört att solen alltid skiner.
Den här tiden på dagen kan, om man är hemma, kännas som ett vacuum. Jag blir rastlös och uttråkad men har varken ork eller lust för att ta itu med allt det där jag borde ta itu med. Måste nog ta en liten tupplur för att ladda upp. Nattsömnen är ju inte direkt åtta timmar nuförtiden.
Nu ringde S. Jag ska korrläsa ett utkast av hennes C-uppsats. Vad bra, då slipper jag göra det jag ska med mitt eget jobb. Måste nog ladda med lite potatissoppa först dock känner jag. Den blev god trots att jag inte hade några buljongtärningar faktiskt.
De fina tulpanerna jag fick av mamma och pappa i fredags börjar vissna. Jag måste städa. Jag måste tvätta. Jag måste plugga. Jag måste nog sova...
Apropå kylan. En av kvällstidningarna (kanske båda, vad vet jag?) smäller upp rubriker om köldrekord. En sådan rubrik borde handla om temperaturer neråt -25-30-grader minst tycker jag. Det är ju inte så konstigt att det är kallast nu på hela vintern eftersom det varit så jävla varmt innan. Omslag visst, men ingen drastisk kyla. Nötter.
Rubriker är ju alltid intressanta. Förra veckan sas det att Mona och "matriarkatet" tog över och att "mansväldet" nu var "störtat" inom socialdemokraterna. Ursäkta? Mona har blivit nominerad. Hon och två andra kvinnor råkar befinna sig i partitoppen. Jag hoppas att de inte på fullaste allvar tror att patriarkatet, och även då de patriarkala strukturerna inom arbetarpartiet, inte är starkare än så. Rubrikerna är töntiga.
Hillary har sagt ja också. "I'm in!" Good for you! säger jag. Bra för USA. Bra för världen.
Jag ser framemot Feministiskt forum i Stockholm nästa helg. Ska bli skoj!
Jag har massa fler TV-kanaler nu så igår råkade jag se på en del program jag inte sett på år och dar. Den där vedervärdiga serien "7th Heaven" till exempel. Den var om möjligt ännu vedervärdigare och alla kidsen hade ju blivit jättestora och gift sig och skilt sig och blivit präster och fan vet allt. Lillungen som inte har någon somhelst likhet med resten av familjen hade typ blivit tonåring. Very strange. Såg ett avsnitt av "Vänner" också. Så jävla tråkigt. Jag hade för mig att det var roligt. Det hände absolut ingenting. Och så såg de skitgamla ut jämfört med hur jag kom ihåg dem. Och konstigt solbrända. Antingen har de förhandlat in gratis solarier i sin äckligt bisarra lön eller så var det första avsnittet efter sommaren. Fast det spelades väl in i Kalifornien och där har jag hört att solen alltid skiner.
Den här tiden på dagen kan, om man är hemma, kännas som ett vacuum. Jag blir rastlös och uttråkad men har varken ork eller lust för att ta itu med allt det där jag borde ta itu med. Måste nog ta en liten tupplur för att ladda upp. Nattsömnen är ju inte direkt åtta timmar nuförtiden.
Nu ringde S. Jag ska korrläsa ett utkast av hennes C-uppsats. Vad bra, då slipper jag göra det jag ska med mitt eget jobb. Måste nog ladda med lite potatissoppa först dock känner jag. Den blev god trots att jag inte hade några buljongtärningar faktiskt.
måndag, januari 22, 2007
Gnister
Stan är lika vacker idag och inte blir det vita gnistrande sämre av sol och Regina Spektor i öronen. Inte heller av promenadsällskap och en rejäl promenad. Igår var allt sådär luddigt snöigt ute och det var nästan så att man kunde tänka sig en faun under en och annan gatlykta. Narnia ni vet. Men nu dök det tack och lov inte upp någon sådan. Jag tyckte nog alltid att Mr. Tumnus eller vad han hette ändå var lite småäcklig.
Klockan är tre och jag har hunnit med en hel del idag. Det är nästan så att jag behöver en tupplur. Eller så kanske jag ska ta och inviga min lilla kaffebryggare. Det står trots allt en semla och väntar på mig i kylskåpet. Sedan måste jag ta itu med redigerandet jag skulle gjort igår. Och så har jag ju köpt en ny liten bok, för inte fullt lika lite pengar, som jag borde läsa i. Ojoj, nu känner jag värsta tröttattacken komma!
Klockan är tre och jag har hunnit med en hel del idag. Det är nästan så att jag behöver en tupplur. Eller så kanske jag ska ta och inviga min lilla kaffebryggare. Det står trots allt en semla och väntar på mig i kylskåpet. Sedan måste jag ta itu med redigerandet jag skulle gjort igår. Och så har jag ju köpt en ny liten bok, för inte fullt lika lite pengar, som jag borde läsa i. Ojoj, nu känner jag värsta tröttattacken komma!
söndag, januari 21, 2007
Vinter
Nu jävlar har det blivit vinter! Snön har vräkt ner och allt är inbäddat i ett vitt fluffigt täcke. Trodde att det skulle slaska bort eftersom det var rätt varmt till slut igårkväll men nu är det minusgrader och det snöar återigen. Mitt största dilemma just nu är om jag ska gå eller cykla (eller både och) till L. och H. Promenad vore skönt, men jag kanske inte tänker likadant när jag ska gå hem senare. Vet inte exakt vart jag ska och hur långt bort det egentligen är. Hm. Men om jag skulle ta och fixa iTunes så jag kan ladda iPoden med lite nytt så kan det ju bli en riktigt trivsam promenad. Nu när jag inte bokat träning tills imorrn heller...
Dagens glädjeämnen:
- Snön ser i alla fall fin ut.
- Jag blir bjuden på middag.
- Ternheim fick P3 Guld-pris och lät så genuint lycklig att man inte kan annat än bli glad.
Dagens glädjeämnen:
- Snön ser i alla fall fin ut.
- Jag blir bjuden på middag.
- Ternheim fick P3 Guld-pris och lät så genuint lycklig att man inte kan annat än bli glad.
Tråkmåns
Jag bangade en fest ikväll som jag hade lovat att gå på. Kände på mig redan igår att jag inte skulle orka men imorse handlade jag vin och la på kylning "ut-ifall-att". Två tidiga mornar efter mycket lite sömn. En hektisk men trevlig dag igår. I förmiddags grejades det sista med dator och sladdar och sånt och sedan somnade jag. Och sov och sov. Sedan har jag mest hängt. Kollat lite på tv (nu när jag äntligen kan se lite andra kanaler) och installerat lite grejer i datorn. Inte städat, inte ställt i ordning alla böcker och sånt som är en röra efter allt stök. Lyssnar på P3 Guld och har precis tagit mig en dusch. Så jävla skönt. Ska gå och lägga mig snart tror jag. Läsa tidningen eller så. På tal om tidningen. I UNT kan man se bilder och webb-tv från vår examen. Lite kul. Imorrn ska jag fixa lite. Göra kompletteringarna på examensarbetet så det blir klart. Sen ska jag hälsa på Pite-L. och Haparanda-H. i deras sprillans nya plejs. Men först ska jag sova. Aaah.
lördag, januari 20, 2007
Examen
Yeah man, då har man tagit examen 1 av 2 då och fått promenera i domkyrkan och fått diplom i näven. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv! Lite coolare hade det varit med universitetsaulan tycker jag, men den måste ha varit upptagen eller nåt. Hade klarat mig ganska bra utan Jesus närvaro. Men det var trevligt alltihop och jag var så snygg i min nyaste kjol, Frida Kahlo-tröja och grönt halsband. Lyste även upp domkyrkan med min gröna väska från Nörrebro.
Så har det dragits lite sladdar och grejats här hemma och jag kan se tv-kanalerna jag pröjsar för och jag har fått en mer kompetent dator. Sedan har jag också fått mig en restaurangmiddag och lite sånt i sällskap av päronen. Nu ska jag sova, för om sju timmar ska jag bli bjuden på hotellfrukost. Kom på att jag inte ätit hotellfrukost sedan jag praoade i självserveringen på Scandic/Folkets Hus när jag gick i nian. Så det är hög tid!
Gonatt!
Så har det dragits lite sladdar och grejats här hemma och jag kan se tv-kanalerna jag pröjsar för och jag har fått en mer kompetent dator. Sedan har jag också fått mig en restaurangmiddag och lite sånt i sällskap av päronen. Nu ska jag sova, för om sju timmar ska jag bli bjuden på hotellfrukost. Kom på att jag inte ätit hotellfrukost sedan jag praoade i självserveringen på Scandic/Folkets Hus när jag gick i nian. Så det är hög tid!
Gonatt!
fredag, januari 19, 2007
Stress
Jag är så stressad inför morgondagen. Jag har inte städat som jag skulle. Inte förberett för ankomsten av "ny" dator, micro och stereo. Bara tanken på att få allt från den här datorn till den andra gör mig skitstressad. Jag är jävligt lättstressad för tillfället. Harmonin är som bortblåst. Den gjorde lite återbesök i helgen men försvann när ventileringsseminariet närmade sig. Härom kvällen bara brast det för mig.
Satt där med en uppsats som tog längre tid än jag hade tänkt mig. Hade felprioriterat upplägget lite och sparat det viktigaste till sist. Skitsmart, jag vet, men jag tror jag hade en bra tanke från början. Stress och irritation blev till slut för mycket när jag inte orkade lyssna men gjorde det ändå och tillslut fick höra något jag totalt hade glömt. En liten men väldigt onödig grej som blev till den där berömda droppen, väckte en olustkänsla och fick irritationen att växa. Sedan blev allt fel och blev inte ett dugg bättre när jag skulle försöka ordna till det lite.
Ibland kanske man ska göra som vår mesiga mattelärare på högstadiet...gå ut och räkna till tio och gå in igen innan man tar itu med något. Jag är ju inte långsint. Även om jag inte var helt nöjd med situationen som sådan och bevisligen hade en del att säga om den och det som sades, så skulle jag ha behövt andas lite innan jag gjorde den värre. Att jag aldrig lär mig... Då kanske jag hade gått och lagt mig illa till mods men inte blivit helt hysterisk. Å andra sidan är var jag inte ensam om att röra till det och det är inte lätt när man känner sig oförrättad. Hur lite man än ska diskutera saker per telefon mitt inatten när alla inblandade är trötta och griniga. Men så heter det ju att man inte ska lägga sig osams, och då vill man ju förvissa sig om att man inte är osams. Sen att man istället gör att man blir osams, ja det är ju inte så smart. Sedan är det svårt när man mer eller mindre omedvetet vill ha tröst av den man rört till det med.
Det är dumt att peta i ett sår tills det blir mer och mer infekterat. Men ibland är balansgången så fin från läkning och lite klappande till petande att det är svårt att avgöra vilket man sysselsätter sig med. Jag försöker luta mig tillbaka men det är svårt när man känner sig sårad och oönskad. Försöker intala mig själv att det inte handlar om att jag och alltihop kunde kvitta. Försöker lita på det bra som sagts. Man måste vara rädda om varandra och man får inte glömma bort att vara försiktig bara för att det känns lite bra. Man måste tänka lite mer än annars när man har att göra med så känsliga grejer. Inte tänka som i överanalysera allt utan som i att vara varsam.
Jag hoppas det kan bli bra. Jag vill att det ska bli bra och jag vill må bra. Det vore en sån enorm förlust om det inte blir bra. Tycker jag. Men det är just det, tänk om det bara är jag som tycker så?
Som jag skrivit förut så sa en kompis till mig en gång att jag var överkommunikativ. Jag blev skitsur. I och för sig hade hon en dålig dag men faktum var att jag blev tvungen att höra av mig en gång till när jag inte fick något svar för jag stod inte ut med tanken på att bli ignorerad, om det var därför hon inte svarade...för att hon inte ville prata med mig. Och svarade hon, då blev jag ju glad och ville snacka mera. Jag har blivit bättre på det där dock, taggat ner lite. Men nu kommer det tillbaka en del.
I lite onyktert tillstånd för ett litet tag sedan så kom jag på mig själv att i ett engagerat samtal inte få stopp på käften. Jag snackade på och blev fascinerad av mig själv. Det var som att jag såg och hörde mig själv snacka fast jag nästan hade slut på saker att säga om ämnet men det kom bara mer... Värsta flödet.
Och nu har jag suttit här och snackat med mig själv i skriftlig form istället för att sortera en pappershög, sopa grus i hallen och röja lite som jag hade planerat. Så det kan bli. Skriver jag till mig själv så är det ju i alla fall ingen som ber mig hålla tyst. Å andra sidan så är det inte så himla roligt heller. Jag saknar långsnacket i telefon. Det är inte många som pallar sånt. Min telefon är tyst.
Satt där med en uppsats som tog längre tid än jag hade tänkt mig. Hade felprioriterat upplägget lite och sparat det viktigaste till sist. Skitsmart, jag vet, men jag tror jag hade en bra tanke från början. Stress och irritation blev till slut för mycket när jag inte orkade lyssna men gjorde det ändå och tillslut fick höra något jag totalt hade glömt. En liten men väldigt onödig grej som blev till den där berömda droppen, väckte en olustkänsla och fick irritationen att växa. Sedan blev allt fel och blev inte ett dugg bättre när jag skulle försöka ordna till det lite.
Ibland kanske man ska göra som vår mesiga mattelärare på högstadiet...gå ut och räkna till tio och gå in igen innan man tar itu med något. Jag är ju inte långsint. Även om jag inte var helt nöjd med situationen som sådan och bevisligen hade en del att säga om den och det som sades, så skulle jag ha behövt andas lite innan jag gjorde den värre. Att jag aldrig lär mig... Då kanske jag hade gått och lagt mig illa till mods men inte blivit helt hysterisk. Å andra sidan är var jag inte ensam om att röra till det och det är inte lätt när man känner sig oförrättad. Hur lite man än ska diskutera saker per telefon mitt inatten när alla inblandade är trötta och griniga. Men så heter det ju att man inte ska lägga sig osams, och då vill man ju förvissa sig om att man inte är osams. Sen att man istället gör att man blir osams, ja det är ju inte så smart. Sedan är det svårt när man mer eller mindre omedvetet vill ha tröst av den man rört till det med.
Det är dumt att peta i ett sår tills det blir mer och mer infekterat. Men ibland är balansgången så fin från läkning och lite klappande till petande att det är svårt att avgöra vilket man sysselsätter sig med. Jag försöker luta mig tillbaka men det är svårt när man känner sig sårad och oönskad. Försöker intala mig själv att det inte handlar om att jag och alltihop kunde kvitta. Försöker lita på det bra som sagts. Man måste vara rädda om varandra och man får inte glömma bort att vara försiktig bara för att det känns lite bra. Man måste tänka lite mer än annars när man har att göra med så känsliga grejer. Inte tänka som i överanalysera allt utan som i att vara varsam.
Jag hoppas det kan bli bra. Jag vill att det ska bli bra och jag vill må bra. Det vore en sån enorm förlust om det inte blir bra. Tycker jag. Men det är just det, tänk om det bara är jag som tycker så?
Som jag skrivit förut så sa en kompis till mig en gång att jag var överkommunikativ. Jag blev skitsur. I och för sig hade hon en dålig dag men faktum var att jag blev tvungen att höra av mig en gång till när jag inte fick något svar för jag stod inte ut med tanken på att bli ignorerad, om det var därför hon inte svarade...för att hon inte ville prata med mig. Och svarade hon, då blev jag ju glad och ville snacka mera. Jag har blivit bättre på det där dock, taggat ner lite. Men nu kommer det tillbaka en del.
I lite onyktert tillstånd för ett litet tag sedan så kom jag på mig själv att i ett engagerat samtal inte få stopp på käften. Jag snackade på och blev fascinerad av mig själv. Det var som att jag såg och hörde mig själv snacka fast jag nästan hade slut på saker att säga om ämnet men det kom bara mer... Värsta flödet.
Och nu har jag suttit här och snackat med mig själv i skriftlig form istället för att sortera en pappershög, sopa grus i hallen och röja lite som jag hade planerat. Så det kan bli. Skriver jag till mig själv så är det ju i alla fall ingen som ber mig hålla tyst. Å andra sidan så är det inte så himla roligt heller. Jag saknar långsnacket i telefon. Det är inte många som pallar sånt. Min telefon är tyst.
torsdag, januari 18, 2007
Ljus
Snart drar konsertsvängen igång igen. Ska bli så skoj!
Biljetter är fixade till:
Laleh
Ane Brun
Tomas Andersson Wij
Regina Spektor
De tre första ska jag och H. på och den sista hänger M. och hennes polare E. med på.
Tingsek uteblev tyvärr för min del men Kathryn Williams kanske skulle kollas upp. Och sedan är Lisa Ekdahl planerad även om inte biljetterna är inhandlade.
Imorgon tar jag examen. Jag hade önskat att jag var lite mer laddad för det, men det ska bli kul. Lite mer regelbunden sömn och mat så ska det väl bli ordning på mig nu också. Det är lätt att få för sig att man inte är sådär jätteberoende av att det funkar, men det påverkar mig rätt mycket. Det går inte att bli glad om man inte sover och äter. Inte blir jag roligare att ha och göra med heller.
Biljetter är fixade till:
Laleh
Ane Brun
Tomas Andersson Wij
Regina Spektor
De tre första ska jag och H. på och den sista hänger M. och hennes polare E. med på.
Tingsek uteblev tyvärr för min del men Kathryn Williams kanske skulle kollas upp. Och sedan är Lisa Ekdahl planerad även om inte biljetterna är inhandlade.
Imorgon tar jag examen. Jag hade önskat att jag var lite mer laddad för det, men det ska bli kul. Lite mer regelbunden sömn och mat så ska det väl bli ordning på mig nu också. Det är lätt att få för sig att man inte är sådär jätteberoende av att det funkar, men det påverkar mig rätt mycket. Det går inte att bli glad om man inte sover och äter. Inte blir jag roligare att ha och göra med heller.
Trött
En sömnlös natt med ont i magen, ont i bröstet och hjärtklappning. Det är ett under att jag fixade det jag skulle idag. Framåt fyrasnåret på eftermiddagen hade jag lätt kunnat somna och slagit pannan i bänken men jag lyckades hålla mig ifrån det också. Nu är jag färdig med min yrkesutbildning. Done. Putsa pyttelite, skicka in slutgiltigt sen färdig. Sen att resten av terminen lär bli ett smärre helvete och en jävla kamp för att göra klart annat är en annan sak.
Det behövs så lite numera. För att jag ska tappa balansen för en stund. Eller jag vet inte om det behövs mindre än förut, så är det nog faktiskt inte. Fallet blir kanske bara så mycket hårdare när man trodde att man var färdig med trillandet. När jag stod rak som en fura flera dagar. En ganska glad fura till och med! Tvärtemot vad det verkar här och nu och jämt så flöt jag med lite, red lite på vågen. Tänkte lite mindre. Måste påminna mig själv om det, för ingen tror mig. Jag kan förklara mig så ni blir vansinniga! Kontrollfreaket vill att allt ska bli rätt. Eller åtminstone inte fel.
Något jag alltid varit dålig på att hantera är känslan av att något är fel. Jag blir skitstressad av det. Kanske krånglar jag till det lite extra då. När jag inte vet vad jag ska tro och hur saker förhåller sig blir jag också stressad. En känsla välbekant minst lika långt tillbaka som mellanstadiet. Likgiltighet skrämmer mig. Alla vill väl bli omtyckta? Hata mig hellre liksom. Det är märkligt det där. Men livet är lite märkligt ibland, som någon sa till mig i höstas. Jag brukade predika att ibland får man nöja sig med att man inte får alla svar. Det är svårt att leva som man lär ibland. Egentligen söker jag nog inte svar längre. Svar sökte jag för att förstå. Jag söker harmoni och vill att det ska finnas även i det som varit kaos.
Det var längesedan jag gjorde någons liv vackert. Desperat har jag försökt locka fram fina saker som finns långt inne. Fina saker som gör mig glad och som jag trivs med. Vars sällskap jag vill finnas i. Även om det handlar om ett nytt och annorlunda sätt än då jag kunde göra livet vackert. Fina saker som charmade mig totalt en gång. Jag har slagit huvudet i väggen lite väl mycket och på så vis lockar man inte fram något fint och inte blir man själv särskilt fin heller.
Det är så lätt att bli lurad, låta sig luras och lura sig själv. Att lura sig själv är nästan lättast faktiskt. Det slutar aldrig bra. Speciellt inte om man gör det gång på gång. Men tror man på det där fina som man vet finns, då är man beredd att vada genom så mycket skit för att få en glimt av det där fina och börja tro på det.
Kom att tänka på att jag gick igenom något. Jag delade den erfarenheten och den tidpunkten. Ingen annan än den jag delade den med kan någonsin förstå den grejen på det sättet. Det var inte exakt samma erfarenhet på alla sätt, men i många avseenden. Jag saknar diskussionerna. Tätt sammanflätat med allt det som blev komplicerat.
Jag är rädd för att förlora. Förlora det som är fint och värdefullt. Förlora mig själv. Jag har kompromissat mig själv redan, på gränsen till att det blir patetiskt. Då riskerar man nog att förlora det där värdefulla mer än någonsin, mer än om man inte hade försökt så förbannat. Man kan inte alltid få som man vill.
Allt är inte heller guld som glimmar. Det kanske vore nästa grej att ge sig på? Men jag vägrar fortfarande att tro att det inte finns guld där jag letat. Jag ser det ibland även om det gömmer sig i gruset. Guldgrävare brukar go nuts i och för sig. Man skulle nästan kunna tro att jag är någon form av romantiker! Se på fan.
Så ser jag logiken. Låta vila. Hämta igen. Inte förstöra mera. Inte nöta nu. Det låter så bra. Men jag är så dålig på det. Jag är tryggare med sparlåga trots att man kan bränna sig nog så illa. Envis också. Det blir bra, inte ge upp. Eller i det fallet sån jävla optimist. Men det räcker inte till. Otillräcklig. Därifrån ligger oduglig nära tillhands. Hal is. Farligt.
Nu har jag skrivit spaltmeter av pekoral! Vilka liknelser! Det är alldeles fullt av det. Mein Gott! Det räcker nu.
Jag ska gå och sova. Det är det jag sitter här och undviker. Det är ingen som kramar mig och klappar på mig. Att bli vaggad till sömns eller få sig en gonattsaga. Vilken ynnest, som dom brukar säga. Hur trött jag än kunde vara ibland för att pratkvarnarna triggade varandra, så somnade jag ofta med ett varmt leende. Jag saknar det.
Jag är färdig nu. Nästan helt färdig. Med ett långt projekt. Hade aldrig trott att det skulle bli så långt. Jag vet ingenting om framtiden och det skrämmer skiten ur mig. Jag drömde att jag flyttade häromnatten. Det är en intressant dröm i många varianter som jag haft i många år. Alltid förknippad med en känsla av ångest eftersom jag alltid byter ner mig och flyttar vid fel tillfälle. Jag ångrar mig alltid. Drömmarna dyker upp när jag börjat trivas men känner mig stressad. Jag har många gånger bytt hus med grannen hemma, fruktansvärt traumatiskt. Jag har flyttat tillbaka till gammalt korridorsrum och jag har flyttat till studentgettot nummer ett. Nu senast flyttade jag till en sunkig radhuslägenhet i ett illa skött område i Stockholms utkanter, vid en motorväg. Jag kände inte någon där och allt var förjävligt. Men där skulle jag bo. Där lämnade dom av mig. Men det var så förjävligt faktiskt att jag fick flytta därifrån den gången. Vet inte var jag hamnade sedan.
Vet inte.
Det behövs så lite numera. För att jag ska tappa balansen för en stund. Eller jag vet inte om det behövs mindre än förut, så är det nog faktiskt inte. Fallet blir kanske bara så mycket hårdare när man trodde att man var färdig med trillandet. När jag stod rak som en fura flera dagar. En ganska glad fura till och med! Tvärtemot vad det verkar här och nu och jämt så flöt jag med lite, red lite på vågen. Tänkte lite mindre. Måste påminna mig själv om det, för ingen tror mig. Jag kan förklara mig så ni blir vansinniga! Kontrollfreaket vill att allt ska bli rätt. Eller åtminstone inte fel.
Något jag alltid varit dålig på att hantera är känslan av att något är fel. Jag blir skitstressad av det. Kanske krånglar jag till det lite extra då. När jag inte vet vad jag ska tro och hur saker förhåller sig blir jag också stressad. En känsla välbekant minst lika långt tillbaka som mellanstadiet. Likgiltighet skrämmer mig. Alla vill väl bli omtyckta? Hata mig hellre liksom. Det är märkligt det där. Men livet är lite märkligt ibland, som någon sa till mig i höstas. Jag brukade predika att ibland får man nöja sig med att man inte får alla svar. Det är svårt att leva som man lär ibland. Egentligen söker jag nog inte svar längre. Svar sökte jag för att förstå. Jag söker harmoni och vill att det ska finnas även i det som varit kaos.
Det var längesedan jag gjorde någons liv vackert. Desperat har jag försökt locka fram fina saker som finns långt inne. Fina saker som gör mig glad och som jag trivs med. Vars sällskap jag vill finnas i. Även om det handlar om ett nytt och annorlunda sätt än då jag kunde göra livet vackert. Fina saker som charmade mig totalt en gång. Jag har slagit huvudet i väggen lite väl mycket och på så vis lockar man inte fram något fint och inte blir man själv särskilt fin heller.
Det är så lätt att bli lurad, låta sig luras och lura sig själv. Att lura sig själv är nästan lättast faktiskt. Det slutar aldrig bra. Speciellt inte om man gör det gång på gång. Men tror man på det där fina som man vet finns, då är man beredd att vada genom så mycket skit för att få en glimt av det där fina och börja tro på det.
Kom att tänka på att jag gick igenom något. Jag delade den erfarenheten och den tidpunkten. Ingen annan än den jag delade den med kan någonsin förstå den grejen på det sättet. Det var inte exakt samma erfarenhet på alla sätt, men i många avseenden. Jag saknar diskussionerna. Tätt sammanflätat med allt det som blev komplicerat.
Jag är rädd för att förlora. Förlora det som är fint och värdefullt. Förlora mig själv. Jag har kompromissat mig själv redan, på gränsen till att det blir patetiskt. Då riskerar man nog att förlora det där värdefulla mer än någonsin, mer än om man inte hade försökt så förbannat. Man kan inte alltid få som man vill.
Allt är inte heller guld som glimmar. Det kanske vore nästa grej att ge sig på? Men jag vägrar fortfarande att tro att det inte finns guld där jag letat. Jag ser det ibland även om det gömmer sig i gruset. Guldgrävare brukar go nuts i och för sig. Man skulle nästan kunna tro att jag är någon form av romantiker! Se på fan.
Så ser jag logiken. Låta vila. Hämta igen. Inte förstöra mera. Inte nöta nu. Det låter så bra. Men jag är så dålig på det. Jag är tryggare med sparlåga trots att man kan bränna sig nog så illa. Envis också. Det blir bra, inte ge upp. Eller i det fallet sån jävla optimist. Men det räcker inte till. Otillräcklig. Därifrån ligger oduglig nära tillhands. Hal is. Farligt.
Nu har jag skrivit spaltmeter av pekoral! Vilka liknelser! Det är alldeles fullt av det. Mein Gott! Det räcker nu.
Jag ska gå och sova. Det är det jag sitter här och undviker. Det är ingen som kramar mig och klappar på mig. Att bli vaggad till sömns eller få sig en gonattsaga. Vilken ynnest, som dom brukar säga. Hur trött jag än kunde vara ibland för att pratkvarnarna triggade varandra, så somnade jag ofta med ett varmt leende. Jag saknar det.
Jag är färdig nu. Nästan helt färdig. Med ett långt projekt. Hade aldrig trott att det skulle bli så långt. Jag vet ingenting om framtiden och det skrämmer skiten ur mig. Jag drömde att jag flyttade häromnatten. Det är en intressant dröm i många varianter som jag haft i många år. Alltid förknippad med en känsla av ångest eftersom jag alltid byter ner mig och flyttar vid fel tillfälle. Jag ångrar mig alltid. Drömmarna dyker upp när jag börjat trivas men känner mig stressad. Jag har många gånger bytt hus med grannen hemma, fruktansvärt traumatiskt. Jag har flyttat tillbaka till gammalt korridorsrum och jag har flyttat till studentgettot nummer ett. Nu senast flyttade jag till en sunkig radhuslägenhet i ett illa skött område i Stockholms utkanter, vid en motorväg. Jag kände inte någon där och allt var förjävligt. Men där skulle jag bo. Där lämnade dom av mig. Men det var så förjävligt faktiskt att jag fick flytta därifrån den gången. Vet inte var jag hamnade sedan.
Vet inte.
onsdag, januari 17, 2007
Tändstickor
Tändstickor mellan ögonlocken. Som Kalle Anka. Funkar det? För stressad för att sova. För mycket seminarium för att kunna sova nu. Får åka hem och sova på lunchen.
tisdag, januari 16, 2007
Afropower
Igår var jag på ett träningspass inspirerat av afrikansk dans. Vi svepte i gräset, vi svajade som träden, vi reste händerna som lejonkungen, det var fest i Senegal och glödande kol. Symboliskt om inte annat. Och idag har jag symboliskt ont i arslet och ryggen. Rejält.
måndag, januari 15, 2007
Plugg
Jag sitter och läser igenom uppsatser. Har sent omsider kommit igång men tyckte å andra sidan inte att jag behövde mer än sisådär två dagar. En dag med huvudfokus på att förbereda opponering och resten av tiden åt dom andra. Mer behövs inte tycker jag. Examinatorn har hört av sig och tycker att det vore intressant om jag tog med artikeln jag använde till gruppdiskussionen med kidsen, och om jag kunde berätta vad jag tog upp. Lämnar mig inte med någon bra känsla riktigt. Nope.
Här är jag när jag sliter hemma hos päronen:
Ska kanske försöka köra den här approachen à la 1998 lite mer?
Här är jag när jag sliter hemma hos päronen:
Ska kanske försöka köra den här approachen à la 1998 lite mer?
söndag, januari 14, 2007
Tuttblogg
Jag tycker ni ska läsa den här krönikan av Kitty Jutbring. Och så funderar jag på om jag inte skulle ha önskat mig ett Tuttmemo. Fast det är klart att jag är ju inte samma hejare på memory som jag var i treårsåldern. Men det kanske inte gör nåt? Jag lär ju inte spela mot nåra treåringar. Skulle jag mot förmodan göra det så kanske jag kan hoppas på att ha större koll på tuttar än dom har?
Nu ska jag laga mat. Sen ska jag pyssla. Jag kanske skulle ha köpt bragokex? Har i och för sig nåra gamla digestivekex hemma, det kanske går lika bra. Fattar ni inte? Men läs körnikan då.
Nu ska jag laga mat. Sen ska jag pyssla. Jag kanske skulle ha köpt bragokex? Har i och för sig nåra gamla digestivekex hemma, det kanske går lika bra. Fattar ni inte? Men läs körnikan då.
fredag, januari 12, 2007
Minnet
Alltså det där med stillbilder är inte helt korrekt. Det är nog mer korta minnesbilder som rör sig lite. Småsnuttar. Ibland. Ganska ofta. Fast ibland står dom nog still.
Jag ska fan skriva den där boken nån dag. Jag tror att lite av inspirationen kommer från Eva Dahlgrens Hur man närmar sig ett träd. Den var till och med bättre än jag väntat mig. Den är fin och hon är skön. Jag gillar stämningen och ärligheten i den. Humorn och de små sarkasmerna. Cynismen hon själv påstår håller på att dö ut. Jag känner hela tiden att jag vill citera massa saker i den. Inatt när jag läste i den skrattade jag högt en gång. Fast jag har glömt åt vad. Så mycket för det minnet va?
Jag ska fan skriva den där boken nån dag. Jag tror att lite av inspirationen kommer från Eva Dahlgrens Hur man närmar sig ett träd. Den var till och med bättre än jag väntat mig. Den är fin och hon är skön. Jag gillar stämningen och ärligheten i den. Humorn och de små sarkasmerna. Cynismen hon själv påstår håller på att dö ut. Jag känner hela tiden att jag vill citera massa saker i den. Inatt när jag läste i den skrattade jag högt en gång. Fast jag har glömt åt vad. Så mycket för det minnet va?
Långblogg
Det där var det längsta blogginlägg jag skrivit! Men läs det. Det är en halv roman om tåg! Lite är vemodigt, en del ganska kul. Jag har försökt att inte deppa till det. Fast allt är spontant och inget genomtänkt. Inte i skrivande stund i alla fall. Somvanligt. Och då har jag ändå låtit bli att skriva en hel del, av olika skäl. Det är på skoj det där om idén...men fan, jag börjar gilla den i alla fall. Jag är för gammal för att bli rockstjärna nu men jag kanske kan bli bitter författare? Äh, läs nu.
För att i bästa Fredrik Lindström-anda lägga på en norrländsk touch skulle vi kunna säga att jag långbloggat. Jag har skrivit en långblogg. Inte lång blogg, utan långblogg. Yeah.
För att i bästa Fredrik Lindström-anda lägga på en norrländsk touch skulle vi kunna säga att jag långbloggat. Jag har skrivit en långblogg. Inte lång blogg, utan långblogg. Yeah.
Spåna
Följande inlägg beläggs med en varning för sentimentalt dravel. Läs på egen risk. Hihi. (Det klär mig inte att säga "hihi" men ibland måste man.)
Jag ska skriva en bok med betraktelser. Den ska heta Den inre resan och handla om tågresor. Så originellt. Och eftersom namnet är så solklart ska SJ få sponsra. Om man skulle sälja den på tåget kommer alla att köpa boken eftersom Kupé är så jävla tråkig att den inte går att läsa. Det är typ den sämsta tidningen som finns. Den och sånadär tunna reklamspäckade lokalblaskor som kommer på söndagar med reklamen.
Boken ska handla om hur bitterljuvt det är att ha ett minne som ibland organiserar sig som stillbilder. Den ska handla om hur jag har alldeles för mycket minnen kring tågåkande. Jag som trodde ett tag att jag hade en osentimental inställning till tågstationer i jämförelse med "alla andra". Jag hade fel. Men egentligen är det först och främst inte tågstationerna, utan tågresorna som mina minnen handlar om. Eller snarare känslorna förknippade med dem, inte om hur kexchokladen fastnar i godisautomaten på ett regionaltåg någonstans i höjd med Vagnhärad.
Det skulle inte bli en jätterolig bok och jag måste nog bli lite äldre innan jag skriver den. Kanske. Det skulle handla om fula lila Pågatåg och ångesten när de stannar i små hålor man önskar inte fanns, eller att de levde mer än de gör. Mellantinget är läskigt. De skånska hålorna är bland de läskigaste. Pågatågslila är en ångestfärg. Att sitta illamånde och halvsova på ett sådant tåg och vakna upp och titta rakt på en gammal bekant norrifrån, det är konstigt. Speciellt när man sitter där med sin ångest och sin sanslösa trötthet.
Det känns som att det nästan alltid är vinter när jag åker tåg. Bilden av mina fötter livrädda för att halka i en klinkerstrapp i Linköping. Vi snackar absurd halka, inte bara lite is. Blött slask från skor på golvet i ett lila tåg. Sanslös värme från element på regionaltåget från slätten. Stationerna spelar en biroll, men perrongerna är med. Gråa, kalla och moderna i betong. Asfalterade och slitna. Eller i gult klinker som i Köpenhamn. Dörrarna öppnas i Jättendal och inte en jävel kliver av eller på. Kall vind och jag vaknar till ur min idylliska dagdröm om gummistövlar, hälsingegård och kvinnogemenskap. Ryser till. Nästan som i Skåne. Bara det att det inte är platt. Så jävla platt.
Förväntan. Kärlek. Misslyckanden. Uppgivenhet. Värme. Kyla. Kramar. Kyssar. Ensamhet. Gemenskap. Separationsångest. Lycka. Allt detta på perronger. En del är sådant jag nog måste bli 80 innan jag kan skriva i en bok.
Nu låter det här ganska negativt och deppigt men så är det inte alls bara. Det är inte bara vinter heller när jag åker tåg. Ibland är det sommar och ljumma vindar drar fram över perrongerna. Ibland är det till och med hett och gräset växer högt mellan syllarna. Allt står stilla. Och även om det är vinter har det ibland varit varmt. Leenden och värme. Vänskap och kärlek. Eller bara en helt vardaglig avslappnad känsla.
Många är de gånger jag kommit med andan i halsen och svetten rinnande efter ryggen för att hinna med tåget. Andra gånger handlar det om väntan. Väntan på att kliva av eller att kliva på. Och så mycket musik jag lyssnat på på tåget. Ibland helt nya skivor. Som Anna Ternheims Separation Road, Sundströms Hjärtats melodi eller Lars Winnerbäcks Söndermarken. Söndermarken hann jag precis på fyrtio minuter lyssna igenom på pendeln på väg till en konsert med Tracy Chapman. Strula med Siri har sjungit för mig i Hälsingland. Ani har sjungit för mig i halva Sverige. Och ja...Winnerbäck har klyschigt sjungit för mig passerandes Stångån. Jag erkänner! Även om jag inte är som en jag vet som absolut måste lyssna på Lasse varje gång han passerar Stan vid Stångån.
En gång kom jag från sydligaste södern och såg solen gå ner så otroligt vackert över östgötaslätten. En annan gång var det snöstorm. Stadssiluetter. Som att komma ut ur de norduppländska skogarna och ut på slätten och så småningom sikta domkyrkotornen. Eller att se de vackra upplysta industriskorstenarna vid infarten till min hemstad. Att känna den barnsligt pirrande känslan av storstad när pendeltåget gnisslar in i Stockholm. Att fortsätta och åka igenom Stockholm kan vara förbannat vackert. Andra städer, andra siluetter.
Skönaste tågkänslan är lätt dvala eller sömn i lugn vagn på X2000 med bra musik i lurarna och mätt mage. Ultimat! Och en tågresa under tre och en halv timme. Lovely. Åka framåt också.
Ett av mina hemskaste tågminnen är från en resa från en basketcup i Göteborg när jag gick på högstadiet. En av tjejerna hade en sån djävulsk fotsvett och hade säkert inte bytt strumpor under hela vistelsen. Hon satt mittemot mig och hade fötterna på sätet hela vägen från Göteborg till Stockholm. Jag trodde jag skulle avlida. Har för mig att jag lyckades fly vid bytet i Stockholm. Eller så var det bara de andra två tjejerna som satt där som lyckades fly och jag blev kvar. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Andra dåliga är såna där man varit åksjuk eller där man lämnat något jobbigt bakom sig.
De finaste är såna där med skön tågkänsla, en liten resa med en varm hand, resan på en av de märkligaste dagarna i mitt liv då jag bisarrt fick en dikt av en snubbe och de när man haft ett bra samtal med en vän så resan gått jättesnabbt.
De allra flesta tågresorna är helt vanliga. De går på rutin. Förhoppningsvis rätt smärtfritt. Träsmak i arslet i tre slumrande timmar så är man framme. Eller sova i 40 minuter om vi snackar pendel. Det är en jävla tur att man har de där rutinresorna. För som Em och jag konstaterade så skulle man nog stanna hemma annars om det bara var stora känslor så fort man skulle åka tåg, oavsett om det är bra eller dåliga känslor liksom.
Ja det började med bildminnet. Det är fascinerande och det ställer till det ibland men det är rätt bra också. Stillbilder. Massor. Av allt möjligt. Och omöjligt. Nu har jag skrivit en halv roman här när det bara skulle bli några små fyndiga rader. Nu kanske nån snor min idé eller så är den redan förverkligad, fast utan mina minnen. Nångång när jag har lite och göra ska jag skriva den där boken.Typ när jag är 80. Om jag är klar i skallen fortfarande. Em ska få gästskriva två kapitel. Ett om Krösatåget i Småland och ett om tågen i Värmland som är gula med granar på. Jag kanske ska göra en antologi. En tågantologi! Ja det ska jag göra. You're all welcome! Alternativet är en fotobok med stillbildsminnen. Men efterkonstruktioner blir inte bra. Och jag ska inte fota stationshus, det är gjort.
Jag är ingen tågnörd och ingen såndär riktig tågromantiker heller. Det är ganksa jobbigt att åka tåg. Man får träsmak i arslet och mår illa och så är det rätt sunkigt på tåg också. Och rörigt. Men bättre än buss. Buss är ett annat kapitel, en annan bok. Men jag är en nörd, det är det ingen tvekan om. Och jag har ett hästminne som är absurt ibland, och i stillbilder ofta. Och så är jag sentimental och nostalgiskt. Jag känner en tjej som jobbar extra på SJ. Hon tycker det är kul att få trafikinfo på jobbtelefonen när hon inte jobbar. Det är tågnördigt. Lite på samma sätt som jag tittar på brevlådor när jag går på promenad, men det är en helt annan bok det.
Jag ska skriva ett kapitel om kändisar jag sett på tåg också. Det blir ett kort kapitel. Lennart Jähkel, Magdalena Ribbing och Idol-Daniel med röda håret. Fast jag brukar blunda och låtsas att jag ser andra kändisar ibland. Därför är en antologi bra. H. kanske kan skriva om när hon var på samma tåg som Docenterna? Och Sundström. Ett kapitel, men bara ett tror jag, kan få handla om en tågluff.
Faktum är också att det här är det enda jag åstadkommit idag. Disaster! Nu ska jag gå och köpa mig nåt ätbart samt boka en tvättid. Det här håller ju inte!
Jag ska skriva en bok med betraktelser. Den ska heta Den inre resan och handla om tågresor. Så originellt. Och eftersom namnet är så solklart ska SJ få sponsra. Om man skulle sälja den på tåget kommer alla att köpa boken eftersom Kupé är så jävla tråkig att den inte går att läsa. Det är typ den sämsta tidningen som finns. Den och sånadär tunna reklamspäckade lokalblaskor som kommer på söndagar med reklamen.
Boken ska handla om hur bitterljuvt det är att ha ett minne som ibland organiserar sig som stillbilder. Den ska handla om hur jag har alldeles för mycket minnen kring tågåkande. Jag som trodde ett tag att jag hade en osentimental inställning till tågstationer i jämförelse med "alla andra". Jag hade fel. Men egentligen är det först och främst inte tågstationerna, utan tågresorna som mina minnen handlar om. Eller snarare känslorna förknippade med dem, inte om hur kexchokladen fastnar i godisautomaten på ett regionaltåg någonstans i höjd med Vagnhärad.
Det skulle inte bli en jätterolig bok och jag måste nog bli lite äldre innan jag skriver den. Kanske. Det skulle handla om fula lila Pågatåg och ångesten när de stannar i små hålor man önskar inte fanns, eller att de levde mer än de gör. Mellantinget är läskigt. De skånska hålorna är bland de läskigaste. Pågatågslila är en ångestfärg. Att sitta illamånde och halvsova på ett sådant tåg och vakna upp och titta rakt på en gammal bekant norrifrån, det är konstigt. Speciellt när man sitter där med sin ångest och sin sanslösa trötthet.
Det känns som att det nästan alltid är vinter när jag åker tåg. Bilden av mina fötter livrädda för att halka i en klinkerstrapp i Linköping. Vi snackar absurd halka, inte bara lite is. Blött slask från skor på golvet i ett lila tåg. Sanslös värme från element på regionaltåget från slätten. Stationerna spelar en biroll, men perrongerna är med. Gråa, kalla och moderna i betong. Asfalterade och slitna. Eller i gult klinker som i Köpenhamn. Dörrarna öppnas i Jättendal och inte en jävel kliver av eller på. Kall vind och jag vaknar till ur min idylliska dagdröm om gummistövlar, hälsingegård och kvinnogemenskap. Ryser till. Nästan som i Skåne. Bara det att det inte är platt. Så jävla platt.
Förväntan. Kärlek. Misslyckanden. Uppgivenhet. Värme. Kyla. Kramar. Kyssar. Ensamhet. Gemenskap. Separationsångest. Lycka. Allt detta på perronger. En del är sådant jag nog måste bli 80 innan jag kan skriva i en bok.
Nu låter det här ganska negativt och deppigt men så är det inte alls bara. Det är inte bara vinter heller när jag åker tåg. Ibland är det sommar och ljumma vindar drar fram över perrongerna. Ibland är det till och med hett och gräset växer högt mellan syllarna. Allt står stilla. Och även om det är vinter har det ibland varit varmt. Leenden och värme. Vänskap och kärlek. Eller bara en helt vardaglig avslappnad känsla.
Många är de gånger jag kommit med andan i halsen och svetten rinnande efter ryggen för att hinna med tåget. Andra gånger handlar det om väntan. Väntan på att kliva av eller att kliva på. Och så mycket musik jag lyssnat på på tåget. Ibland helt nya skivor. Som Anna Ternheims Separation Road, Sundströms Hjärtats melodi eller Lars Winnerbäcks Söndermarken. Söndermarken hann jag precis på fyrtio minuter lyssna igenom på pendeln på väg till en konsert med Tracy Chapman. Strula med Siri har sjungit för mig i Hälsingland. Ani har sjungit för mig i halva Sverige. Och ja...Winnerbäck har klyschigt sjungit för mig passerandes Stångån. Jag erkänner! Även om jag inte är som en jag vet som absolut måste lyssna på Lasse varje gång han passerar Stan vid Stångån.
En gång kom jag från sydligaste södern och såg solen gå ner så otroligt vackert över östgötaslätten. En annan gång var det snöstorm. Stadssiluetter. Som att komma ut ur de norduppländska skogarna och ut på slätten och så småningom sikta domkyrkotornen. Eller att se de vackra upplysta industriskorstenarna vid infarten till min hemstad. Att känna den barnsligt pirrande känslan av storstad när pendeltåget gnisslar in i Stockholm. Att fortsätta och åka igenom Stockholm kan vara förbannat vackert. Andra städer, andra siluetter.
Skönaste tågkänslan är lätt dvala eller sömn i lugn vagn på X2000 med bra musik i lurarna och mätt mage. Ultimat! Och en tågresa under tre och en halv timme. Lovely. Åka framåt också.
Ett av mina hemskaste tågminnen är från en resa från en basketcup i Göteborg när jag gick på högstadiet. En av tjejerna hade en sån djävulsk fotsvett och hade säkert inte bytt strumpor under hela vistelsen. Hon satt mittemot mig och hade fötterna på sätet hela vägen från Göteborg till Stockholm. Jag trodde jag skulle avlida. Har för mig att jag lyckades fly vid bytet i Stockholm. Eller så var det bara de andra två tjejerna som satt där som lyckades fly och jag blev kvar. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Andra dåliga är såna där man varit åksjuk eller där man lämnat något jobbigt bakom sig.
De finaste är såna där med skön tågkänsla, en liten resa med en varm hand, resan på en av de märkligaste dagarna i mitt liv då jag bisarrt fick en dikt av en snubbe och de när man haft ett bra samtal med en vän så resan gått jättesnabbt.
De allra flesta tågresorna är helt vanliga. De går på rutin. Förhoppningsvis rätt smärtfritt. Träsmak i arslet i tre slumrande timmar så är man framme. Eller sova i 40 minuter om vi snackar pendel. Det är en jävla tur att man har de där rutinresorna. För som Em och jag konstaterade så skulle man nog stanna hemma annars om det bara var stora känslor så fort man skulle åka tåg, oavsett om det är bra eller dåliga känslor liksom.
Ja det började med bildminnet. Det är fascinerande och det ställer till det ibland men det är rätt bra också. Stillbilder. Massor. Av allt möjligt. Och omöjligt. Nu har jag skrivit en halv roman här när det bara skulle bli några små fyndiga rader. Nu kanske nån snor min idé eller så är den redan förverkligad, fast utan mina minnen. Nångång när jag har lite och göra ska jag skriva den där boken.Typ när jag är 80. Om jag är klar i skallen fortfarande. Em ska få gästskriva två kapitel. Ett om Krösatåget i Småland och ett om tågen i Värmland som är gula med granar på. Jag kanske ska göra en antologi. En tågantologi! Ja det ska jag göra. You're all welcome! Alternativet är en fotobok med stillbildsminnen. Men efterkonstruktioner blir inte bra. Och jag ska inte fota stationshus, det är gjort.
Jag är ingen tågnörd och ingen såndär riktig tågromantiker heller. Det är ganksa jobbigt att åka tåg. Man får träsmak i arslet och mår illa och så är det rätt sunkigt på tåg också. Och rörigt. Men bättre än buss. Buss är ett annat kapitel, en annan bok. Men jag är en nörd, det är det ingen tvekan om. Och jag har ett hästminne som är absurt ibland, och i stillbilder ofta. Och så är jag sentimental och nostalgiskt. Jag känner en tjej som jobbar extra på SJ. Hon tycker det är kul att få trafikinfo på jobbtelefonen när hon inte jobbar. Det är tågnördigt. Lite på samma sätt som jag tittar på brevlådor när jag går på promenad, men det är en helt annan bok det.
Jag ska skriva ett kapitel om kändisar jag sett på tåg också. Det blir ett kort kapitel. Lennart Jähkel, Magdalena Ribbing och Idol-Daniel med röda håret. Fast jag brukar blunda och låtsas att jag ser andra kändisar ibland. Därför är en antologi bra. H. kanske kan skriva om när hon var på samma tåg som Docenterna? Och Sundström. Ett kapitel, men bara ett tror jag, kan få handla om en tågluff.
Faktum är också att det här är det enda jag åstadkommit idag. Disaster! Nu ska jag gå och köpa mig nåt ätbart samt boka en tvättid. Det här håller ju inte!
torsdag, januari 11, 2007
Örongodis
Nya skivor till mig! Fort gick det också. Öronen har bland annat fått lite Nina Ramsby & Martin Hederos idag. Bestämde mig för att köpa Jazzen efter att ha fått Du min vän skickad till mig en kväll i december. En kväll då mitt sargade hjärta och dystra sinne verkligen behövde den låten. Så vacker! Ramsbys röst är speciell också och jag har kommit att uppskatta den mer och mer. Fina texter också, hennes översättningar. Hon går nu är en annan vacker låt.
Lyssningssessionen började dock med Miss Li och hennes Late night heartbroken blues. Upptäckte sedan att det äntligen dykt upp ett speldatum på ett litet plejs nära mig också. Jobbar på sällskap.
Asha Alis självbetitlade album har jag också velat lägga vantarna på ett tag, och jag har ju tänkt kolla in henne så himla länge nu. Massa månader. Me like.
Nu lyssnar jag på Kaizers Orchestra och Live at Vega Copenhagen. Jag verkar ju aldrig lyckas få se dem live, "tack vare" knepiga datum, lite pengar och dåligt med sällskap när de väl gör spelningar i Sverige. Så nu kör jag live i stereon i alla fall! Och tänker lite på när jag själv var på Vega och såg Ani. 3½ år sedan nu det! Helt sanslöst.
Idag har jag fikat på ett "nytt" kafé igen. Spontant som fan. Halvsunkigt, halvtråkigt (kafét ej fikandet) men litterär kändis (kafét alltså men deckare, så jag har inte läst den) med godkänd chokladboll. Ett plus för neonskylten och ohippheten ändå.
Lyssningssessionen började dock med Miss Li och hennes Late night heartbroken blues. Upptäckte sedan att det äntligen dykt upp ett speldatum på ett litet plejs nära mig också. Jobbar på sällskap.
Asha Alis självbetitlade album har jag också velat lägga vantarna på ett tag, och jag har ju tänkt kolla in henne så himla länge nu. Massa månader. Me like.
Nu lyssnar jag på Kaizers Orchestra och Live at Vega Copenhagen. Jag verkar ju aldrig lyckas få se dem live, "tack vare" knepiga datum, lite pengar och dåligt med sällskap när de väl gör spelningar i Sverige. Så nu kör jag live i stereon i alla fall! Och tänker lite på när jag själv var på Vega och såg Ani. 3½ år sedan nu det! Helt sanslöst.
Idag har jag fikat på ett "nytt" kafé igen. Spontant som fan. Halvsunkigt, halvtråkigt (kafét ej fikandet) men litterär kändis (kafét alltså men deckare, så jag har inte läst den) med godkänd chokladboll. Ett plus för neonskylten och ohippheten ändå.
onsdag, januari 10, 2007
Att kopiera
Att kopieringsapparater är spännande ting vet vi ju redan, eller hur? Oberäkneliga är nog förresten ett bättre ord.
Jag lämnar hemmet en timme innan deadline för att kopiera upp åtta exemplar av det mästerverk jag svettats fram. Det borde räcka gott och väl om allt flyter på. Just det, om allt flyter på. Tog med mig en hundring för att fylla på kopieringskortet. (Här gjorde jag fel nummer ett.) Cyklade till ett annat campus än det aktuella för inlämningen, för att minimera kö och stress. Mycket välgenomtänkt tyckte jag.
Väl framme fyller jag på kortet och tar mig en titt på närmaste kopiator. Den ser läskig ut så jag rör mig vidare till biblioteket och första bästa där. Den såg inte så mycket roligare ut men jag tog tjuren vid hornen. Efter två sidor fastnade uppsatsen i toppmatningen. Fick ut sammanfattningen men framsidan ville inte riktigt. Högg tag i en bibliotekarie (nåja, anställd i alla fall) som i mesigaste laget konstaterade att hon inte var säker på om hon kunde med kopiatorn och att jag fick ta en annan. När hon krånglat ut mitt knöggliga och nersvärtade papper höll hon bara med mig om att sidan var förstörd och lämnade mig åt mitt öde.
Jag tog mitt pick och pack och återvände till den första kopiatorn. I med kortet och i med uppsatsen. Dubbelsidig kopiering ville jag ha men inställningarna var så tvetydiga. Jag chansade. Fel. Ut kom en värdelös omgång papper. Scheisse! Det började bli ont om markeringar på kortet. Svetten lackade. Nåja, 35 minuter kvar till inlämning. Insåg att jag skulle behöva åka hem för att hämta pengar samt skriva ut ny framsida. Noll markeringar kvar. Två sidor kvar av tredje exet. Gick till intendenturen. Väntade hyperstressat några minuter medan människan bakom disken gjorde klart sina kvällsplaner i telefon. Fick, på grund av det tidigare strulet markeringar så jag kunde få ut de sista papprena.
Kastade mig på cykeln. Hämtade mer pengar. Skrev ut framsidor till de färdiga exemplaren. Häftade ihop lite fult. Tillbaks till kopiatorn. Fyllde på kortet. Laddade för fem exemplar till. Då tog papperet slut och inga pappersbuntar i sikte. Hej igen, till människan i intendenturen. Hon bytte papper och monstret började fungera efter en liten stund. Ingen duglig häftapparat i sikte. Åter till biblioteket. Körde fast i stora häftapparaten vid första försöket. Svor lite tyst och lossade den med våld. Hittade en perfekt häftapparat till de sista exen. Kanon. 12 minuter kvar till inlämning, måtte jag inte få punka eller köra omkull på vägen!
Jag mötte en kursare när jag parkerade cykeln. Vi promenerade in i aulan ganska precis på utsatt tid. Där fick en annan kursare syn på mig. "Ah, you made it!" Vi låg väl ungefär lika risigt till både han och jag när jag kollade av per mail för några dagar sedan. "Mm" sa jag och kände mig som ett vrak. Jag hade inte ätit något, inte ens min medhavda mandarin.
Lallade därifrån. Hämtade ut konsertbiljetter (nu igen) och stämde träff med pitebon för en pizza. Välbehövligt.
Jag lämnar hemmet en timme innan deadline för att kopiera upp åtta exemplar av det mästerverk jag svettats fram. Det borde räcka gott och väl om allt flyter på. Just det, om allt flyter på. Tog med mig en hundring för att fylla på kopieringskortet. (Här gjorde jag fel nummer ett.) Cyklade till ett annat campus än det aktuella för inlämningen, för att minimera kö och stress. Mycket välgenomtänkt tyckte jag.
Väl framme fyller jag på kortet och tar mig en titt på närmaste kopiator. Den ser läskig ut så jag rör mig vidare till biblioteket och första bästa där. Den såg inte så mycket roligare ut men jag tog tjuren vid hornen. Efter två sidor fastnade uppsatsen i toppmatningen. Fick ut sammanfattningen men framsidan ville inte riktigt. Högg tag i en bibliotekarie (nåja, anställd i alla fall) som i mesigaste laget konstaterade att hon inte var säker på om hon kunde med kopiatorn och att jag fick ta en annan. När hon krånglat ut mitt knöggliga och nersvärtade papper höll hon bara med mig om att sidan var förstörd och lämnade mig åt mitt öde.
Jag tog mitt pick och pack och återvände till den första kopiatorn. I med kortet och i med uppsatsen. Dubbelsidig kopiering ville jag ha men inställningarna var så tvetydiga. Jag chansade. Fel. Ut kom en värdelös omgång papper. Scheisse! Det började bli ont om markeringar på kortet. Svetten lackade. Nåja, 35 minuter kvar till inlämning. Insåg att jag skulle behöva åka hem för att hämta pengar samt skriva ut ny framsida. Noll markeringar kvar. Två sidor kvar av tredje exet. Gick till intendenturen. Väntade hyperstressat några minuter medan människan bakom disken gjorde klart sina kvällsplaner i telefon. Fick, på grund av det tidigare strulet markeringar så jag kunde få ut de sista papprena.
Kastade mig på cykeln. Hämtade mer pengar. Skrev ut framsidor till de färdiga exemplaren. Häftade ihop lite fult. Tillbaks till kopiatorn. Fyllde på kortet. Laddade för fem exemplar till. Då tog papperet slut och inga pappersbuntar i sikte. Hej igen, till människan i intendenturen. Hon bytte papper och monstret började fungera efter en liten stund. Ingen duglig häftapparat i sikte. Åter till biblioteket. Körde fast i stora häftapparaten vid första försöket. Svor lite tyst och lossade den med våld. Hittade en perfekt häftapparat till de sista exen. Kanon. 12 minuter kvar till inlämning, måtte jag inte få punka eller köra omkull på vägen!
Jag mötte en kursare när jag parkerade cykeln. Vi promenerade in i aulan ganska precis på utsatt tid. Där fick en annan kursare syn på mig. "Ah, you made it!" Vi låg väl ungefär lika risigt till både han och jag när jag kollade av per mail för några dagar sedan. "Mm" sa jag och kände mig som ett vrak. Jag hade inte ätit något, inte ens min medhavda mandarin.
Lallade därifrån. Hämtade ut konsertbiljetter (nu igen) och stämde träff med pitebon för en pizza. Välbehövligt.
tisdag, januari 09, 2007
Bara logiskt
Inatt när jag inte kunde/ville/vågade/förmådde mig att sova så hade jag säkert tio, eller i alla fall fem, olika potentiella blogginlägg snurrande runt i huvudet. Ganska bra faktiskt. Och så vaknar jag på tok för sent, så trött att jag mår illa och så obekväm med min stressiga situation att jag mer eller mindre missar att äta frukost. Då, då skriver jag ett osammanhängande babblande om sociologisk metodik. "Fan ta mig, jag är underbar" som det stod på en ganska ful och för liten Jonas Gardell-tröja jag köpte en gång i tiden. Nej, inte den gröna. Den stod det "Shut up and suck" på.
Metodologiskt
Självklart hittade jag inget bra i mina metodböcker. Jag insåg att det var ganska knölig metodlitteratur. Frågade mig hur fan jag kunde ha fattat någonting när jag läste kvalitativ metod på C-kursen. Sen kom jag på att det gjorde jag nog inte riktigt. Den kursen var en jävla lekstuga på ett sätt och jag var fortfarande i chock från teorikursen (som jag senare läste om i annan form). Klarade metoden i alla fall, om än inte i tid. Om jag lärde mig något riktigt tillämpbart är däremot tveksamt. Inte underligt att min C-uppsats blev klar först ungefär två år senare. Och då snackar vi fortfarande kvalitativ metod. Don't get me started on the kvant. Den tog jag mig också igenom på nåt jävla vänster (tur, bra lärare, lägre nivå än planerat, bra litteratur, bra samarbetspartner).
Summan av kardemumman är att jag inte gillar metod. Ibland kan det vara intressant, men bara ibland och till en viss grad. Och jag känner mig hopplöst borttappad om någon någongång frågar mig något på ämnet, men lite nöjd om jag så kan besvara bara en enda liten fråga. Det har kanske hänt två gånger att personer ringt till mig och tänkt att jag ska ha koll. Båda gångerna har det låtit som att metoden ska ta livet av dem, och jag förstår dem verkligen. Extra krydda om man får en sadistisk lärare på kursen också. Det hade inte jag, tack och lov. Det hände på en teorikurs istället, den jävligaste jag någonsin läst. Jag tror metoden förstör ämnet för många sådär i början, även om den i sig är nödvändig. Båda började fundera på andra ämnen och den ena gjorde värsta tvärvändningen (på ett sätt) och satsade på hästar istället (utbildning, inte travet alltså). Vår metod på A-kursen vill jag minnas som helt okej i alla fall. Något har man ju lärt sig genom åren, sådär översiktligt, även om två av fyra metodkurser jag läst inom just det här ämnet inte direkt har hållit någon vidare kvalitet. Men fan...jag ska skriva D-uppsats i vår. Lovely.
Summan av kardemumman är att jag inte gillar metod. Ibland kan det vara intressant, men bara ibland och till en viss grad. Och jag känner mig hopplöst borttappad om någon någongång frågar mig något på ämnet, men lite nöjd om jag så kan besvara bara en enda liten fråga. Det har kanske hänt två gånger att personer ringt till mig och tänkt att jag ska ha koll. Båda gångerna har det låtit som att metoden ska ta livet av dem, och jag förstår dem verkligen. Extra krydda om man får en sadistisk lärare på kursen också. Det hade inte jag, tack och lov. Det hände på en teorikurs istället, den jävligaste jag någonsin läst. Jag tror metoden förstör ämnet för många sådär i början, även om den i sig är nödvändig. Båda började fundera på andra ämnen och den ena gjorde värsta tvärvändningen (på ett sätt) och satsade på hästar istället (utbildning, inte travet alltså). Vår metod på A-kursen vill jag minnas som helt okej i alla fall. Något har man ju lärt sig genom åren, sådär översiktligt, även om två av fyra metodkurser jag läst inom just det här ämnet inte direkt har hållit någon vidare kvalitet. Men fan...jag ska skriva D-uppsats i vår. Lovely.
Radio Ga Ga
Tack Anna som sjunger Today is a good day för mig på radion! Vill du gifta dig med mig? Nä okej, men tack ändå. Och tack P3 Svea som har nån jävla variation emellanåt i alla fall när jag är för slö och upptagen för att byta musik.
Var var jag nu? Just det, metodavsnittets finputsning. Måste leta i bokhyllan. Sen ska jag krypa ner i sängen iförd min gubbpyjamas (arvegods men sprillans ny) och läsa lite Eva Dahlgren.
Var var jag nu? Just det, metodavsnittets finputsning. Måste leta i bokhyllan. Sen ska jag krypa ner i sängen iförd min gubbpyjamas (arvegods men sprillans ny) och läsa lite Eva Dahlgren.
måndag, januari 08, 2007
Upploppet
Jag är på upploppet nu. Fick klartecken av handledaren att köra. Kan vara för att jag var så bra på att argumentera för det jag gjort och tänkt. Så nu är det från snack till verkstad. Hastade därifrån i motvind för att fika på ett för mig nytt kafé. Nytt år, nytt kafé. Very nice rött och sextiotal. Det kommer att bli återbesök. Hastade hem i motvinden som hade kompletterats med spöregn. Blev blöt om fötterna. Nu är det upploppet som gäller. Nästan så jag skulle kunna säga att Jonathan, jag ser ljuset, men jag känner inget behov av att tänka på män i pottfrilla och trikåer just nu. Not my cup of tea.
Låtar för stunden: Asha Ali - Fire Fire och Sahara Hotnights - Hot Night Crash
Låtar för stunden: Asha Ali - Fire Fire och Sahara Hotnights - Hot Night Crash
söndag, januari 07, 2007
Hem
Nu åker jag hem till mig och mitt och mina instrument.
Dom där dagarna innan jul känns alltid lite bättre än dom här efter tycker jag. Jag vill komma hem och slappa nu men det går inte för sig heller. Men nytt år. Två examina ska tas. Stoltheten ska grävas fram. Dom bra stunderna ska bli fler och mer stabila. Nog för att hösten och vintern har varit ett mörker men om jag tänker efter ordentligt så har jag ju ändå rört mig någonstansifrån sedan augusti. Måste bara påminna mig själv om det. Ni kanske inte tror mig, även om jag har försökt övertyga en del av er om det, men egentligen spelar det inte någon roll vad någon tror bara jag lyckas komma ihåg och tro på det själv.
Jag har blivit erbjuden en weekend i Madrid. Det finns några där som vill ge mig en säng i ett gästrum, solsken, god mat och skratt bara jag tar mig ner. Känner dom i stort sett inte, men jag ska ta mig en allvarlig funderare. Viva España!
Dom där dagarna innan jul känns alltid lite bättre än dom här efter tycker jag. Jag vill komma hem och slappa nu men det går inte för sig heller. Men nytt år. Två examina ska tas. Stoltheten ska grävas fram. Dom bra stunderna ska bli fler och mer stabila. Nog för att hösten och vintern har varit ett mörker men om jag tänker efter ordentligt så har jag ju ändå rört mig någonstansifrån sedan augusti. Måste bara påminna mig själv om det. Ni kanske inte tror mig, även om jag har försökt övertyga en del av er om det, men egentligen spelar det inte någon roll vad någon tror bara jag lyckas komma ihåg och tro på det själv.
Jag har blivit erbjuden en weekend i Madrid. Det finns några där som vill ge mig en säng i ett gästrum, solsken, god mat och skratt bara jag tar mig ner. Känner dom i stort sett inte, men jag ska ta mig en allvarlig funderare. Viva España!
Gonatt
Gonatt allihopa, wherever you are. Önskar er en god natts sömn med söta drömmar.
Är ni snälla kan ni få en gonattkram.
Är ni snälla kan ni få en gonattkram.
lördag, januari 06, 2007
Stockholmsnatt
Jag sitter här och skriver och lyssnar på webradio. Hörde en låt från 2001 som fick mig att tänka på en kväll 2002. Det var en ljum septemberkväll i närheten av platsen där videon för låten jag nyss hörde spelades in. Jag och en vän skulle se artisten ifråga. Jag hade vunnit biljetter till en exklusiv liten spelning. Den första av de två omtalade. Jag hade blå jeans och röda skor. Svart tröja och svart mössa som det var lite för varmt för. Så jag kanske inte hade den på mig? Jeansjacka hade jag, och en svart sjal. Kanske hade jag min hemmatryckta Ani-tröja på mig? Men den syndes inte för jag tog aldrig av mig den långärmade. Det var höst i luften, såndär tidig skön höst. Vi var så coola. För ett ögonblick.
Det är så längesedan.
När tog mitt liv paus? Eller egentligen kanske det inte alls har det. Om jag tänker efter.
Några rader från en annan låt och en annan artist:
I hope that someones gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older
Det är så längesedan.
När tog mitt liv paus? Eller egentligen kanske det inte alls har det. Om jag tänker efter.
Några rader från en annan låt och en annan artist:
I hope that someones gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older
fredag, januari 05, 2007
Lugnet
Så lugn, så avslappnad, så trygg, så varm. Så o-ensam. Som jag kunde känna mig. Då. Så vill jag känna nu, eller i alla fall snart. Eller något åt det hållet. Så där ljuvligt lugnt så det nästan blir för mycket. Sådär så man bara fånler, inte behöver säga något om man inte vill, och kanske till och med skulle kunna somna fast man inte borde för att all stress är bortblåst. Fan, var det det som var det där läskiga?! Det där på k?
Jag vill inte ha stress som gnager i magen. Inte obehag över axlarna. Inte det där i bröstet. Inte trötthet i huvudet och ögonen.
Inte frustrationen och ilskan heller faktiskt, även om den är bättre än mycket annat.
Det där sköna lugnet, inte det andra, kom tillbaka! Och sen, kanske det där lugnet också som jag skrev om överst.
Jag framstår som ett psyko. Det blir så konstigt det jag skriver. Ena stunden skäms jag för hur jag uttrycker mig och tycker att fan det är väl inte så farligt. Sen blir det kanske konstigt igen. Och allt jag skriver blir ännu konstigare eftersom jag vill skriva, måste skriva, men ändå inte vill skriva för mycket. Det slutar med att jag framstår som ännu konstigare än jag är. Så jävla kontraproduktivt! Men det måste i och för sig inte vara produktivt. Det är så mycket som är bränt ändå.
Hur jag än vänder mig har jag arslet bak. Det talesättet är så jävla...talande.
Jag vill inte ha stress som gnager i magen. Inte obehag över axlarna. Inte det där i bröstet. Inte trötthet i huvudet och ögonen.
Inte frustrationen och ilskan heller faktiskt, även om den är bättre än mycket annat.
Det där sköna lugnet, inte det andra, kom tillbaka! Och sen, kanske det där lugnet också som jag skrev om överst.
Jag framstår som ett psyko. Det blir så konstigt det jag skriver. Ena stunden skäms jag för hur jag uttrycker mig och tycker att fan det är väl inte så farligt. Sen blir det kanske konstigt igen. Och allt jag skriver blir ännu konstigare eftersom jag vill skriva, måste skriva, men ändå inte vill skriva för mycket. Det slutar med att jag framstår som ännu konstigare än jag är. Så jävla kontraproduktivt! Men det måste i och för sig inte vara produktivt. Det är så mycket som är bränt ändå.
Hur jag än vänder mig har jag arslet bak. Det talesättet är så jävla...talande.
Fräsig
Sjävklart kom inte ordet ur min mun. Ville bara förtydliga det. Jag har en viss...aversion mot ordet.
torsdag, januari 04, 2007
Kick
Jag fick feedback på halvmesyren till utkast. Jag kände ju på mig att handledaren inte riktigt visste vad hon snackade om innan hon hade tagit en titt på hur mycket som faktiskt fattades. Nu jävlar! Adrenalinet pumpar. Stressigt som satan men jag föredrar detta framför något slags apati.
Wish me luck! Jag kommer att behöva det. Tro mig.
Wish me luck! Jag kommer att behöva det. Tro mig.
Bäbisrumpa
Jag har superkänslig hy, fina ögonfransar och "fräsig" form på ögonbrynen. Det ni...
Ansiktsbehandling är en jävligt skön present.
Ibland poppar ett gammalt favoritcitat upp i huvudet. Ett sånt citat som jag hade uppsatt på väggen under flera år.
"Don't compromise yourself, it's all you've got".
Det var Janis Joplin som sa det. Å andra sidan dog hon när hon var 27.
Ansiktsbehandling är en jävligt skön present.
Ibland poppar ett gammalt favoritcitat upp i huvudet. Ett sånt citat som jag hade uppsatt på väggen under flera år.
"Don't compromise yourself, it's all you've got".
Det var Janis Joplin som sa det. Å andra sidan dog hon när hon var 27.
Förresten
Jag vet sedan länge hur det är att sitta där och inte orka lyssna till slut. Att känna att det står en upp i halsen. Att ha sagt allt man kan säga. Att känna att inget hjälper. Att känna att det inte är min sak att hjälpa längre. Känslan av att tillslut vara en klagomur och något man tar ut sin frustration på. Viljan att hjälpa och rätta till och trösta. Till slut tar det stopp. Eller det kan göra det. Till slut är man så jävla less på den andra personens problem eller orsaken till dom att man vill skrika. Sådär så man känner att om inte den här personen slutar snart så fixar inte jag det heller. Det är kanske inte så snällt men så kan det vara. Så vill jag inte bli, så att det känns så för någon. Det fanns inte på kartan att risken skulle föreligga heller.
Det är en jättebra kombination att ha ett huvud som är så trött av allt och alla försök att få ordning på tillvaron och att svettas fram en uppsats som handlar om kids som mår skitdåligt. Strålande kombination fröken.
Det är en jättebra kombination att ha ett huvud som är så trött av allt och alla försök att få ordning på tillvaron och att svettas fram en uppsats som handlar om kids som mår skitdåligt. Strålande kombination fröken.
Gonatt
Nu ska jag försöka lämna uppsatsångesten och ångest överlag och försöka sova strax. Jag är så trött och har ont i huvudet. Jag känner igen den här huvudvärken.
Saker och ting blir aldrig som man tänkt sig, eller så tänker man för sent fast man borde tänkt efter före. Fast före vet man ju inte lika mycket som man gjorde efter. Och man kan ju inte alltid vara helt kalkylerande, hur bra vore det?
Däremot kan man tänka olika och uppfatta saker olika. Även när man tror att man inte missförstått varandra. Eller det behöver inte ens handla om missförstånd, bara att man ser på saken lite olika. Som att prata om det förflutna. När man slutat älta saker, då kan det vara skönt eller fint att prata om dom ändå liksom. Lite bitterljuvt sådär. Ibland för att le åt saker och komma ihåg det som fint. För att känna samhörighet tror jag det kan handla om också ibland. Skratta ihop. Minnas ihop. Le ihop. Gråta ihop också, men det är mycket farligare. Ibland är det rent självplågeri, det ska inte stickas under stol med. Och ibland när man själv uppfattar det som lite fint sådär så kanske det är någon annan som plågas. Själv kanske man bara trodde att det var det där andra som var sådär plågsamt.
Nu tappade jag bort mig. Så ovanligt. Men det är min blogg så jag säger att det är okej.
"...I need therapy they say."
I övrigt måste jag se Let's Dance den här säsongen tror jag. En gammal granne från min barndom ska visst lära Lasse Brandeby att dansa. Så jag är för nyfiken för att låta bli att titta.
"It's getting late I think my time is running out
No one special, nothing lasting within sight
How should I stay calm when panic lies just ahead
Everyone can see my youth hanging by a thread"
Saker och ting blir aldrig som man tänkt sig, eller så tänker man för sent fast man borde tänkt efter före. Fast före vet man ju inte lika mycket som man gjorde efter. Och man kan ju inte alltid vara helt kalkylerande, hur bra vore det?
Däremot kan man tänka olika och uppfatta saker olika. Även när man tror att man inte missförstått varandra. Eller det behöver inte ens handla om missförstånd, bara att man ser på saken lite olika. Som att prata om det förflutna. När man slutat älta saker, då kan det vara skönt eller fint att prata om dom ändå liksom. Lite bitterljuvt sådär. Ibland för att le åt saker och komma ihåg det som fint. För att känna samhörighet tror jag det kan handla om också ibland. Skratta ihop. Minnas ihop. Le ihop. Gråta ihop också, men det är mycket farligare. Ibland är det rent självplågeri, det ska inte stickas under stol med. Och ibland när man själv uppfattar det som lite fint sådär så kanske det är någon annan som plågas. Själv kanske man bara trodde att det var det där andra som var sådär plågsamt.
Nu tappade jag bort mig. Så ovanligt. Men det är min blogg så jag säger att det är okej.
"...I need therapy they say."
I övrigt måste jag se Let's Dance den här säsongen tror jag. En gammal granne från min barndom ska visst lära Lasse Brandeby att dansa. Så jag är för nyfiken för att låta bli att titta.
"It's getting late I think my time is running out
No one special, nothing lasting within sight
How should I stay calm when panic lies just ahead
Everyone can see my youth hanging by a thread"
onsdag, januari 03, 2007
Min
Det här är min blogg. Här skriver jag vad jag vill och hur jag vill. Jag skriver inte om allt men jag skriver det jag vill. Ibland är det genomtänkta saker, ibland är det korta kommentarer, ibland är det bara skitsnack och ibland är det ett sätt att bara avreagera sig. Orden står kvar där länge, om dom ens någonsin försvinner, men jag kanske redan rört mig vidare till andra ord. Med andra ord, tro inte allt du läser. Inte alltid i alla fall.
"I say who, I say when and I say how much..."
Det gör ont. Hål gröpt med glasskopa. Varför känns det som att jag står där med brallorna nere? Varför pendlar jag mellan att ångra att jag sa ifrån till att önska att jag hade sagt ifrån så mycket mer i allt? Varför känns det som att det är jag som misslyckats? Varför känns det som att jag är svag? När jag egentligen vet att det är fel? Jag har inte gjort allt rätt, men jag har gett allt för att utifrån de förutsättningar som fanns få det som skulle vara att fungera. Jag är slut.
Ibland känns det, rent generellt, som att jag inte får säga något. För att jag sagt för mycket, för att jag sagt för lite, för att jag sagt fel saker, för att jag borde prata med någon annan, för att ingen orkar lyssna eller kanske för att jag snackat så mycket under hela min livstid att jag nångång borde hålla käften.
Ibland har jag inget att säga. Fast egentligen massor. Det kan vara svårt att skilja på vilket.
"I say who, I say when and I say how much..."
Det gör ont. Hål gröpt med glasskopa. Varför känns det som att jag står där med brallorna nere? Varför pendlar jag mellan att ångra att jag sa ifrån till att önska att jag hade sagt ifrån så mycket mer i allt? Varför känns det som att det är jag som misslyckats? Varför känns det som att jag är svag? När jag egentligen vet att det är fel? Jag har inte gjort allt rätt, men jag har gett allt för att utifrån de förutsättningar som fanns få det som skulle vara att fungera. Jag är slut.
Ibland känns det, rent generellt, som att jag inte får säga något. För att jag sagt för mycket, för att jag sagt för lite, för att jag sagt fel saker, för att jag borde prata med någon annan, för att ingen orkar lyssna eller kanske för att jag snackat så mycket under hela min livstid att jag nångång borde hålla käften.
Ibland har jag inget att säga. Fast egentligen massor. Det kan vara svårt att skilja på vilket.
Flashback
Igår hörde (såg, det var en video på nätet) jag en låt som jag inte tänkte på att jag hört förut. Men jag kände så väl igen den och kom ihåg var jag hade hört den. Det säger liksom bara pang när det blir sådär och så får man någon mer eller mindre obskyr känsla av var man befann sig. Jag fick den där låten på ett band. Kanske har jag fått den spelad för mig. Regina Spektor - Us.
Igår blev mitt hår kortare. Inte kort, men kortare. På vissa ställen mer än på andra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det men jag tror att det är bra.
Jag måste verkligen skriva klart mitt examensarbete nu och jag har sån jävla ångest över det. Jag vet ju precis vad som ska skrivas men det går ju bara inte! Eller det går jävligt långsamt i alla fall. Skit.
Jag undrar hur det här året kommer att bli. När jag tänker tillbaka på det om ett år, vad kommer jag att tänka då? Vad kommer jag att ha gjort och vad kommer jag att ha upplevt? Jag har inte en jävla aning om hur hösten blir. På gott och ont. Jag vill ha en förändring men samtidigt tycker jag att det är lite läskigt med förändringar tror jag. Jag är långsam i vändningarna i vissa fall och jag har separationsångest. För att inte tala om att jag är nostalgisk och sentimental. Det kommer inte att leda mig nån jävla vart.
Igår blev mitt hår kortare. Inte kort, men kortare. På vissa ställen mer än på andra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det men jag tror att det är bra.
Jag måste verkligen skriva klart mitt examensarbete nu och jag har sån jävla ångest över det. Jag vet ju precis vad som ska skrivas men det går ju bara inte! Eller det går jävligt långsamt i alla fall. Skit.
Jag undrar hur det här året kommer att bli. När jag tänker tillbaka på det om ett år, vad kommer jag att tänka då? Vad kommer jag att ha gjort och vad kommer jag att ha upplevt? Jag har inte en jävla aning om hur hösten blir. På gott och ont. Jag vill ha en förändring men samtidigt tycker jag att det är lite läskigt med förändringar tror jag. Jag är långsam i vändningarna i vissa fall och jag har separationsångest. För att inte tala om att jag är nostalgisk och sentimental. Det kommer inte att leda mig nån jävla vart.
tisdag, januari 02, 2007
Utfyllnad
FÖR 10 ÅR SEN,
1. Hade jag precis fyllt 17.
2. Hade jag jullov.
3. Var jag smal.
4. Läste jag Jonas Gardell.
FÖR 5 ÅR SEN,
1. Hade jag min studiemässigt jävligaste termin framför mig.
2. Bodde jag fortfarande i korridor.
3. Spenderade jag många timmar på Lassechatten.
4. Dejtade jag en skåning.
FÖR 3 ÅR SEN,
1. Började jag gå ner i vikt.
2. Tränade jag på Friskis.
3. Pluggade jag lite allt möjligt.
4. Hade jag precis fått stipendiepengar.
FÖR 1 ÅR SEN,
1. Slet jag på Posten de här dagarna.
2. Hade jag en katt att gosa med.
3. Hade jag någon annan att gosa med också. Längtade.
4. Var mitt liv rörigt men ändå mest trevligt.
FÖR 2 MÅNADER SEN,
1. Hade jag ingen alls att gosa med.
2. Gjorde jag praktik.
3. Längtade jag efter att se Ternheim.
4. Var det stundvis väldigt tungt.
IGÅR,
1. Blev det nytt år.
2. Skrev jag lite uppsats.
3. Såg jag Monsters Inc.
4. Snöade det.
IDAG,
1. Har jag klippt mig.
2. Gick jag en sväng på stan inkl. bibblan.
3. Vill jag kramas.
4. Fick jag en försenad födelsedagspresent.
IMORGON,
1. Ska jag skriva uppsats.
2. Vill jag helst göra något annat.
3. Tänker jag ta sovmorgon.
4. Blir förmodligen en lika spännande dag som denna.
1. Hade jag precis fyllt 17.
2. Hade jag jullov.
3. Var jag smal.
4. Läste jag Jonas Gardell.
FÖR 5 ÅR SEN,
1. Hade jag min studiemässigt jävligaste termin framför mig.
2. Bodde jag fortfarande i korridor.
3. Spenderade jag många timmar på Lassechatten.
4. Dejtade jag en skåning.
FÖR 3 ÅR SEN,
1. Började jag gå ner i vikt.
2. Tränade jag på Friskis.
3. Pluggade jag lite allt möjligt.
4. Hade jag precis fått stipendiepengar.
FÖR 1 ÅR SEN,
1. Slet jag på Posten de här dagarna.
2. Hade jag en katt att gosa med.
3. Hade jag någon annan att gosa med också. Längtade.
4. Var mitt liv rörigt men ändå mest trevligt.
FÖR 2 MÅNADER SEN,
1. Hade jag ingen alls att gosa med.
2. Gjorde jag praktik.
3. Längtade jag efter att se Ternheim.
4. Var det stundvis väldigt tungt.
IGÅR,
1. Blev det nytt år.
2. Skrev jag lite uppsats.
3. Såg jag Monsters Inc.
4. Snöade det.
IDAG,
1. Har jag klippt mig.
2. Gick jag en sväng på stan inkl. bibblan.
3. Vill jag kramas.
4. Fick jag en försenad födelsedagspresent.
IMORGON,
1. Ska jag skriva uppsats.
2. Vill jag helst göra något annat.
3. Tänker jag ta sovmorgon.
4. Blir förmodligen en lika spännande dag som denna.
Värme
Om det hade undgått någon, vilket jag inte tror, så var det Ternheim på Katalin som var den största konsertupplevelsen för mig i år. Rent konsertmässigt var det underbart och sen hade det hela fått en för mig väldigt speciell och personlig inramning. Alla konserter i höst har jag känt att jag verkligen behövt, men den här blev mycket speciell. Det var nästan overkligt allt det där runtomkring. Som jag lite tamt har uttryckt det; "det värmde". Men vadå, det gjorde ju det! Musiknörden i mig slog väl frivolter. ;) Ärligt talat var det dock inte nörden som stod i centrum då.
På tal om fil, som min gamla chattkompis Reva brukade säga, så ska jag klippa mig imorgon förmiddag. Vi får se hur mycket som åker av. Jag borde sova nu i alla fall om jag ska orka upp. Sov så gott! (Eller godmorgon om ni hellre vill ha det så när ni läser...)
På tal om fil, som min gamla chattkompis Reva brukade säga, så ska jag klippa mig imorgon förmiddag. Vi får se hur mycket som åker av. Jag borde sova nu i alla fall om jag ska orka upp. Sov så gott! (Eller godmorgon om ni hellre vill ha det så när ni läser...)
måndag, januari 01, 2007
Konserter 2006
Nu har jag funderat lite och jag tror jag har kommit ihåg alla. Har inte rätt almanacka här så jag kan kolla. Kommer inte ihåg alla datum heller men ordningen ska vara rätt i alla fall, i stort sett. Som om dom flesta av er bryr er om vilket...
2006
Lisa Ekdahl, Katalin
Lars Winnerbäck & Hovet, Berns
Cardigans + Montys Loco, Nalen
David & the Citizens och Loney, Dear, Popaganda
Laleh, Vapnet, Tiger Lou och lite Lena Ph, Gatufesten
Lars Winnerbäck & Hovet + Christian Kjellvander, Parken Sundsvall
Laleh + Stefan Sundström, Universitetsaulan
Ane Brun & DMF String quartet + Nina Kinert, Katalin
Hello Saferide + Maia Hirasawa, Katalin
Anna Ternheim + Tomas Andersson Wij, Katalin
Anna Ternheim + Tomas Andersson Wij, Annexet
Moneybrother, Katalin
Mer eller mindre planerade inför 2007
...med förhoppning om ett bra konsertår
Tingsek, Katalin
Ane Brun, Rival
Laleh, Debaser Medis
Tomas Andersson Wij, Rival
2006
Lisa Ekdahl, Katalin
Lars Winnerbäck & Hovet, Berns
Cardigans + Montys Loco, Nalen
David & the Citizens och Loney, Dear, Popaganda
Laleh, Vapnet, Tiger Lou och lite Lena Ph, Gatufesten
Lars Winnerbäck & Hovet + Christian Kjellvander, Parken Sundsvall
Laleh + Stefan Sundström, Universitetsaulan
Ane Brun & DMF String quartet + Nina Kinert, Katalin
Hello Saferide + Maia Hirasawa, Katalin
Anna Ternheim + Tomas Andersson Wij, Katalin
Anna Ternheim + Tomas Andersson Wij, Annexet
Moneybrother, Katalin
Mer eller mindre planerade inför 2007
...med förhoppning om ett bra konsertår
Tingsek, Katalin
Ane Brun, Rival
Laleh, Debaser Medis
Tomas Andersson Wij, Rival
Trött och sliten
Nja, inte specifikt idag utan mer för jämnan. Det känns ju. Men det syns visst också. Det gick upp för mig bland annat när jag tittade på bilder från julen. Jag tror dock att det är det nya; blek, fet och trött. Det är väl så vanligt att det måste bli inne nångång? Här kan jag skådas på julafton i klänning (jajjemän!) och med födelsedagsblommor och så på juldagen i julklappsfleecetröja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)