Jag vet sedan länge hur det är att sitta där och inte orka lyssna till slut. Att känna att det står en upp i halsen. Att ha sagt allt man kan säga. Att känna att inget hjälper. Att känna att det inte är min sak att hjälpa längre. Känslan av att tillslut vara en klagomur och något man tar ut sin frustration på. Viljan att hjälpa och rätta till och trösta. Till slut tar det stopp. Eller det kan göra det. Till slut är man så jävla less på den andra personens problem eller orsaken till dom att man vill skrika. Sådär så man känner att om inte den här personen slutar snart så fixar inte jag det heller. Det är kanske inte så snällt men så kan det vara. Så vill jag inte bli, så att det känns så för någon. Det fanns inte på kartan att risken skulle föreligga heller.
Det är en jättebra kombination att ha ett huvud som är så trött av allt och alla försök att få ordning på tillvaron och att svettas fram en uppsats som handlar om kids som mår skitdåligt. Strålande kombination fröken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar