Lugnet

Så lugn, så avslappnad, så trygg, så varm. Så o-ensam. Som jag kunde känna mig. Då. Så vill jag känna nu, eller i alla fall snart. Eller något åt det hållet. Så där ljuvligt lugnt så det nästan blir för mycket. Sådär så man bara fånler, inte behöver säga något om man inte vill, och kanske till och med skulle kunna somna fast man inte borde för att all stress är bortblåst. Fan, var det det som var det där läskiga?! Det där på k?

Jag vill inte ha stress som gnager i magen. Inte obehag över axlarna. Inte det där i bröstet. Inte trötthet i huvudet och ögonen.

Inte frustrationen och ilskan heller faktiskt, även om den är bättre än mycket annat.

Det där sköna lugnet, inte det andra, kom tillbaka! Och sen, kanske det där lugnet också som jag skrev om överst.

Jag framstår som ett psyko. Det blir så konstigt det jag skriver. Ena stunden skäms jag för hur jag uttrycker mig och tycker att fan det är väl inte så farligt. Sen blir det kanske konstigt igen. Och allt jag skriver blir ännu konstigare eftersom jag vill skriva, måste skriva, men ändå inte vill skriva för mycket. Det slutar med att jag framstår som ännu konstigare än jag är. Så jävla kontraproduktivt! Men det måste i och för sig inte vara produktivt. Det är så mycket som är bränt ändå.

Hur jag än vänder mig har jag arslet bak. Det talesättet är så jävla...talande.