söndag, januari 30, 2011

Fix

Jag har möblerat om mitt sovrum. Jag är inte mycket för att möblera om men det här har jag funderat på ganska länge, minst ett år. Nu är det gjort i alla fall och jag tror det blir bra. Känner mig mycket nöjd! Typiskt mig att styra upp därinne lagom tills det är hög tid för mig att leta efter ett nytt ställe att bo på.

Helg

Jag skrev ett inlägg i frustration härom natten men raderade det. Jag gör sällan så men ibland blir det bara inte bra liksom.

Bra har däremot helgen varit. Somvanligt skulle jag inte ha något emot en dag till. I fredags gick jag från jobbet vid fyra, handlade, åkte hem och åt en semla och tog en lång skön tupplur. Efter att ha försökt väcka mig själv till liv igen åkte jag mot stan och tog några öl med en nygammal kompis. I höstas tog jag och en gammal kursare upp kontakten igen. Vi har aldrig riktigt umgåtts men nu har vi börjat göra det lite. Det är kul!

Igår åkte jag till Stockholm för att träffa H. Kom iväg senare än tänkt men det gjorde nog inget, tror inte H hade någon brådska heller. I ett soligt men blåsigt Stockholm sågs vi vid Slussen, tog en promenad och sedan en lång fika på ett rätt mysigt ställe. Tror dock att sött fika är bättre än macka på det stället. Efter fikat gick vi till Marie Laveau, där jag faktiskt aldrig varit, och tog ett par glas vin. Jag fick chans att träffa ett par nya människor också innan jag drog mot tåget.

När jag pratade så det räckte för alla och klockan började bli lagom för att åka hem utan att åka hem alltför sent så gick jag mot T-banan. Kollade på klockan och insåg att jag trodde jag hade tio minuter mer än jag hade. Jag trodde också att jag visste precis var T-banan är vid Mariatorget. Det visste jag tydligen inte... Blev realist, insåg läget och började sakta av på stegen.

Det blev en promenad hela vägen ner till Centralen. Kallt men skönt. Enda felet var att jag var på Centralen alldeles för tidigt. Hann köpa hamburgare, juice, godis och en halvdålig bok om 90-talet för alltför mycket pengar innan jag satte mig på tåget.

Somnade för sent av okänd anledning och är lite seg idag. Planerar att rycka upp mitt hem, vilket verkligen behövs, samt skriva ett seminarieinlägg vilket tyvärr också behövs. Judisk bibeltolkning, here I come! Eller mer: Ja ja, jag kommer...

Fina människor, sol och gott att dricka har förgyllt min helg. Eftersom ketchupeffekten infann sig så missade jag tyvärr nåt slags gourmetfisk och TP här i stan men jag ska försöka boka in det där TP:t snart.


söndag, januari 23, 2011

Nytta

Man kan göra nytta på olika sätt. Jag har just rotat fram att mina blomkrukefynd (Ytterfoder, inte kruka, om man ska vara petig.) från Upsala-Ekeby som jag köpte i julas är formgivna av Mari Simmulson och heter Lisa. Lisa har också en gulaktig släkting med snarlikt mönster som heter Vera. Lisa är snyggare än Vera. Tydligen finns de i flera storlekar. Vera fanns i tre storlekar i alla fall.

Jag har inte tagit någon egen snygg bild än så håll tillgodo med denna. Jag förstår att ni håller på att dö av nyfikenhet på hur den ser ut. Jag älskar Lisa. Eller mina tre lisor.


lördag, januari 22, 2011

Dag 30: Ett sista ögonblick

Nu är de här trettio dagarna, som blev mer än trettio dagar rent tidsmässigt, till ända. Äntligen? Jag vet inte om det har varit så intressant att läsa. Ibland har det varit kul att skriva, ibland inte. Strax före jul gav jag upp att skriva varje dag. Jag kan tycka att ämnena ibland blev lite repetitiva och fantasilösa, lite för sentimentala också.

Så jag tänkte inte sluta med ytterligare ett sentimentalt ögonblick ur mitt vemodiga inre, haha. Jag tänkte sluta med ögonblicket just här och nu.

Jag sitter i min soffa, ja eller den soffa som egentligen är Limpans, och tittar på P3 Guld. Jag dricker päronkonjak, som egentligen är likör, ur mina fina lila gamla likörglas. Undrar om det egentligen är sherryglas? Ett riktigt fynd är dom och dagen de köptes kommer jag sent att glömma. Nåväl, det här skulle inte handla om det ögonblicket. Men jag skulle kanske kunna dra en parallell...

Den kvällen slog mitt hjärta extraslag, relativt oväntat. Ikväll har jag lite kontakt med en vän som på sistone varit väldigt glad. Jag vet att hennes hjärta slår extraslag ikväll. Jag är så glad för hennes skull. Det näst bästa efter att känna det själv. Påminnelsen om sakers tillstånd gör att det kniper lite i hjärtat men jag ler.

Konjaken har gjort mina kinder röda. Jag fortsätter att se galan och att fixa med lite kontorsgrejer som ska göra att jobbet känns lite roligare. Kanske ska jag ta mig lite mer konjak. Jag har en jäkligt skön lördagskväll här hemma med mig själv.


fredag, januari 21, 2011

Dag 29: Mina ambitioner

Idag denna trötta fredag känns helt fel tillfälle att prata om mina ambitioner. Om vi ska prata om yrkesmässiga ambitioner så tjänar det inte så mycket till att ha så himla höga sådana just nu, i alla fall inte karriärsmässigt. Jag försöker vara bra på det jag gör men det är svårt att göra allt riktigt bra under rådande vikarieomständigheter. Jag undrar just hur länge de ska vara mina omständigheter.

Vissa delar av mig ligger lite on hold. Jag ids inte. Jag ligger på is. Försöker vara lite social emellanåt för att sätta lite piff på isen och januari.

Ikväll är jag bara trött. Och irriterad.

onsdag, januari 19, 2011

Att ta förgivet

Snälla Helena Bergström, om du verkligen har uttryckt dig som Aftonbladet återger så är det pinsamt. Du tycker att ni förbises och tas för givna av Svenska Filminstitutet för att ni inte får några priser, inga guldbaggar. Bara för att publiken "erkänner" er innebär det inte att filmerna är bra. Är all musik i kommersiella radiokanaler bra? Är alla program i kommersiella TV-kanaler bra? Näe, precis.

Jag förstår om det är jobbigt att få nedlåtande kommentarer och klappar på huvudet om man kämpar och sliter, men kom igen!

Du erkänner att Angel var ett totalt fiasko, men ärligt talat: Har alla andra filmer varit så jävla bra till exempel? Jag genomled Queen of Sheebas Pearls som var det sämsta jag sett på bio (Okej, delad förstaplats med Matt Damons Alla dessa hästar.), tanten bredvid mig somnade och snarkade högt. Fick inte dessutom den en guldbagge för bästa foto? Med all rätta, för det var vackert.

Och att Filminstitutet inte erkänner... Alltså, får ni (han) inte en himla massa anslag att göra film för?

Du är "fly förbannad", bland annat över att du respekteras som skådis när du inte jobbar med Colin. Kan det vara så att du verkligen kommer till din rätt då, och att du verkligen får jobba med bra grejer? Jag är en av dom som tänkt att jag borde se dig på scen, för att jag misstänker att du är bra mycket bättre då.

Colin Nutley gjorde succé med första Änglagård och den var fantastisk på många sätt och vis. Och Colin var engelsk och ny. Filmen kryllade av bra skådisar. Men det går inte att leva på det för all tid och evighet. Han har gjort en riktigt bra film och ett par bra och sen finns det väl en och annan som har lite nostalgisk charm. Resten är dynga!

Att folk går och ser Änglagård 3 handlar om att den rider på namnet från den första, och den andra som var rätt bra, och att folk vill se vad som händer. Och att det kanske inte alltid finns så mycket annat att välja på.

Personligen har jag varit upprörd över att denne filmskapare och hans entourage får göra så mycket dynga. Hur mycket pengar får han? Och så mycket medieutrymme. Tack och lov blev det inte alltför pinsamt med att ta med dottern i det hela. Hon verkar ha skött sig bra. Men allt ger liksom samma känsla som när Lasse Åberg får stålar för att göra Sällskapsresan femtioelva och förstöra ett en gång roligt och träffsäkert koncept. Observera "en gång".

Så sluta självömka nu för fan och inse att det ni producerar kanske inte riktigt håller måttet! Faktum är att filmerna nästan blir sämre och sämre. Och ärligt talat, nog för att dom är snygga men är guldbaggarna så jävla viktiga?

Capice?

lördag, januari 15, 2011

Dag 28: Det här saknar jag

Jag ska fatta mig kort.

En partner.

Ett fast jobb.

En lägenhet som är min egen.

Och en katt.

Dag 27: Min favoritplats

Hemma i sängen, eller i soffan med en filt över mig. Inte för att min säng är så fruktansvärt skön och bra, men att sova gott och att ligga och dra sig i sängen är bara så himla skönt. När man får göra det alltså.

Ön som jag fortfarande refererar till som hemma (Man kan ha många "hemma".) är en av mina absoluta favoritplatser. Speciellt på sommaren. Jag gillar närhet till havet men tycker att havet bäst betraktas från land.

Utsikten från mina föräldrars balkong, barfota i gräset utanför köket, vyn över backarna där mina morföräldrar åkte spark vinternatten när pepparkakorna for över skaren, fötterna i sanden på någon av stränderna. Det finns ett lite otillgängligt ställe jag inte varit till på flera år också, som i tanken också är lite av ett favoritställe. I sommar måste jag nog ta mig dit.

Sedan finns det ställen i stan där jag bor, och i Stockholm som jag gillar väldigt mycket. Och platser som var favoritplatser en gång i tiden men som kanske inte finns i mitt liv längre.

Men en enda specifik favoritplats sådär, det har jag inte.

torsdag, januari 13, 2011

Tröttheten

Nu är den här igen, den massiva tröttheten. Jag hade behövt mer lov och mitt dygn, även om jag nu vridit tillbaka det några timmar, är inte anpassat för det här samhället. Jag är så less på den normen! Inte bara måste jag kämpa med att försöka gå och lägga mig tidigare för att få hyfsat med sömn innan jag måste gå upp, men dessutom så är det ju som bekant inte helt accepterat att ha en sådan dygnsrytm som jag har. Slappt och förtappat liksom.

söndag, januari 09, 2011

Dag 26: Mina rädslor

Jag har nu kommit till dag 26, ett par veckor för sent. Ämnena börjar kännas tradiga, och lite negativa. Och blottande. Jag har faktiskt ingen lust att vädra mina rädslor idag.

Jag tror jag jobbar mer med farhågor än med rädslor kanske. Klart jag är rädd ibland som alla andra men det är inget som är så närvarande. Det finns väl de där klassiska grejerna såklart, att familj och vänner ska dö, att hus ska brinna, att familj och vänner ska hamna i bilolyckor, alltför små utrymmen... Det beror ju på vilken nivå vi ska snacka liksom.

Klart jag är rädd för att behöva harva på såhär med vikariat, andrahandslägenheter och så vidare i all tid och evighet men i grunden är jag dock ganska positiv av mig, faktiskt, och tror att det måste ordna sig. Överlag försöker jag låta bli att fokusera på allt som kan gå åt helvete och tänker att allt nog blir bättre. Det har det ju blivit förr. (Och det kunde definitivt vara värre.)

Den största rädslan jag har är nog att bli lämnad totalt jävla ensam.

lördag, januari 08, 2011

Dag 25: En första

Första gången jag går på konsert. Hemstaden, mitten av åttiotalet. Jag, min granne och hennes mamma har åkt till stan för att gå i något barnkarnevaltåg. Massor av barn går på led i en drake. Vi är drakens kropp. Våra små huvuden sticker upp ur de utskurna hålen i drakkroppen. De framför går lite fort, eller långsamt. Den packtejpsinkapslade pappkanten skaver kring halsen. Jag är nog lite för kort. I min hand har jag en träpinne med silkespappersremsor på, som en pompom. Min granne har en pinne med en papperssnurra på. Varför gör vi detta? Det ska nog vara kul för barn.

Jag minns den där kanten som skavde på halsen. Och den där pompompinnen, för den satt i många år fastkilad vid några rör uppe under taket i mitt rum.

Efter paraden gick vi till Folkets park. Jag minns våra små ben traskandes upp för den långa backen. Jag minns att vi hade fått hallonsnören. Den stora konserthallen var inte byggd, inte heller den i slutet av åttiotalet så storslagna "äventyrslekparken". Jag minns en plåtgrej, osäkert om den var en leksak eller ett konstverk.

Inne i dansrotundan såg vi sedan Mora träsk. Mitt livs första konsert. Jag minns att vi var där inne, att vi såg dem men sedan minns jag inte så mycket mer. Vi sjöng säkert om Faster Ingeborg och hennes muff.

Men hallonsnören var stort.

måndag, januari 03, 2011

Dag 24: Det här får mig att gråta

Att gråta är jobbigt. Jag blir så förbannat täppt i näsan och får så ont i huvudet. Kinderna bli salta och huden därmed torr och irriterad. Gråta är sällan särskilt förlösande.

Jag gråter när jag är förtvivlad och känner ångest. Som när jag blivit lämnad av någon jag haft en relation med. Dumpadkänslan. När allt är sådär tomt och gör så ont. När jag känner mig övergiven och bortvald och tänker "Men nu då, hur ska det gå nu? Försvinner den här människan nu?". Då blir det sådär jobbigt att det inte finns så mycket annat att göra än att gråta. Ibland kan man då behöva lägga sig på golvet för där kränger det inte så mycket. Då allt känns sådär fruktansvärt patetiskt. Först är det bara tomt, sen kommer i regel allt på en gång. Usch, vidrigt!

När jag är arg gråter jag också. Jag kan bli så fruktansvärt förbannad, inte helt sällan slutar det då med att jag blir så arg att jag gråter. Denna förnedring... Likadant om jag blir riktigt riktigt generad.

Väldigt sällan gråter jag åt TV-serier, film och böcker men det händer. Slutet på sista avsnittet av Six Feet Under är ett säkert kort. Herre gud så jag gråter! När Matthew dör i Anne på Grönkulla har också alltid varit så himla sorgligt. När jag läste Jonas Gardells Jenny grät jag för att det var så vidrigt, för att jag blev så arg. Jag har även gråtit åt filmen Tjenare Kungen. Då undrade mitt biosällskap vad jag höll på med och mitt svar blev "Det var så fina punkbarn!". Jag blev rörd helt enkelt och då kan det komma tårar. Det är oftare så än att det är så himla sorgligt.

När det gäller film och böcker och så handlar det mer om att det kommer en tår i ögonvrån men än att jag sitter och grinar. Undantaget Six Feet Under för där strömmar tårarna.

För ett antal år sedan brukade jag gråta åt Extreme Home Makeover också. Jag visste att jag gick rakt i fällan av amerikansk smet men ändå rullade tårarna. Snyggt uppbyggd dramaturgi liksom. Där sitter den enbenta familjen som lever på tre riskorn om dagen för de ger resten till fattiga och så har de fått ett nytt hus med platt-tv och så får sonen, som har dyslexi, ett collegestipendium. Uäääh...

Ibland skrattar jag så jag gråter också, det är mycket trevligare!

Dag 23: Det här får mig att må bättre

Vad som får en att må bättre borde man ibland påminna sig om lite oftare.

Bra musik får mig att må bättre, vilket jag ibland konstigt nog tycks glömma bort. Ibland behöver jag total tystnad, men bra musik får mig att må bättre. En och annan promenad behöver jag också, även om det ibland knappt märks för jag är sur hela promenaden så har det ändå gjort lite gott. En bra bok kan också göra att jag mår bättre, men jag tar mig för lite tid till att läsa. Ibland kan en bra film eller bara lite slötittande på TV få mig att må bättre.

Mina vänner får mig att må bättre. Att umgås med dem är något av det allra viktigaste för att må bättre. Det allra bästa är att få skratta tillsammans med vänner.

Sol får mig att må bättre.

Sömn inte att förglömma.

En och annan tripp hem till ön får mig att må bättre.

Lite medvind, när saker och ting klaffar till exempel avseende jobb, gör att jag mår bättre.

Kärlek.

lördag, januari 01, 2011

2010/2011

2010 var ett helt okej år. Det började lite tungt men fortsatte ganska lugnt. Jag ser det lite som ett mellanår. 2011 blir nog bra. Jag känner det på mig. Det ligger till och med bra i munnen trots att det är ett udda år. Principiellt gillar jag jämna bättre. Därmed inte sagt att innehållet i dem brukar bli så mycket bättre.

2011...come get me!