Spåna

Följande inlägg beläggs med en varning för sentimentalt dravel. Läs på egen risk. Hihi. (Det klär mig inte att säga "hihi" men ibland måste man.)

Jag ska skriva en bok med betraktelser. Den ska heta Den inre resan och handla om tågresor. Så originellt. Och eftersom namnet är så solklart ska SJ få sponsra. Om man skulle sälja den på tåget kommer alla att köpa boken eftersom Kupé är så jävla tråkig att den inte går att läsa. Det är typ den sämsta tidningen som finns. Den och sånadär tunna reklamspäckade lokalblaskor som kommer på söndagar med reklamen.

Boken ska handla om hur bitterljuvt det är att ha ett minne som ibland organiserar sig som stillbilder. Den ska handla om hur jag har alldeles för mycket minnen kring tågåkande. Jag som trodde ett tag att jag hade en osentimental inställning till tågstationer i jämförelse med "alla andra". Jag hade fel. Men egentligen är det först och främst inte tågstationerna, utan tågresorna som mina minnen handlar om. Eller snarare känslorna förknippade med dem, inte om hur kexchokladen fastnar i godisautomaten på ett regionaltåg någonstans i höjd med Vagnhärad.

Det skulle inte bli en jätterolig bok och jag måste nog bli lite äldre innan jag skriver den. Kanske. Det skulle handla om fula lila Pågatåg och ångesten när de stannar i små hålor man önskar inte fanns, eller att de levde mer än de gör. Mellantinget är läskigt. De skånska hålorna är bland de läskigaste. Pågatågslila är en ångestfärg. Att sitta illamånde och halvsova på ett sådant tåg och vakna upp och titta rakt på en gammal bekant norrifrån, det är konstigt. Speciellt när man sitter där med sin ångest och sin sanslösa trötthet.

Det känns som att det nästan alltid är vinter när jag åker tåg. Bilden av mina fötter livrädda för att halka i en klinkerstrapp i Linköping. Vi snackar absurd halka, inte bara lite is. Blött slask från skor på golvet i ett lila tåg. Sanslös värme från element på regionaltåget från slätten. Stationerna spelar en biroll, men perrongerna är med. Gråa, kalla och moderna i betong. Asfalterade och slitna. Eller i gult klinker som i Köpenhamn. Dörrarna öppnas i Jättendal och inte en jävel kliver av eller på. Kall vind och jag vaknar till ur min idylliska dagdröm om gummistövlar, hälsingegård och kvinnogemenskap. Ryser till. Nästan som i Skåne. Bara det att det inte är platt. Så jävla platt.

Förväntan. Kärlek. Misslyckanden. Uppgivenhet. Värme. Kyla. Kramar. Kyssar. Ensamhet. Gemenskap. Separationsångest. Lycka. Allt detta på perronger. En del är sådant jag nog måste bli 80 innan jag kan skriva i en bok.

Nu låter det här ganska negativt och deppigt men så är det inte alls bara. Det är inte bara vinter heller när jag åker tåg. Ibland är det sommar och ljumma vindar drar fram över perrongerna. Ibland är det till och med hett och gräset växer högt mellan syllarna. Allt står stilla. Och även om det är vinter har det ibland varit varmt. Leenden och värme. Vänskap och kärlek. Eller bara en helt vardaglig avslappnad känsla.

Många är de gånger jag kommit med andan i halsen och svetten rinnande efter ryggen för att hinna med tåget. Andra gånger handlar det om väntan. Väntan på att kliva av eller att kliva på. Och så mycket musik jag lyssnat på på tåget. Ibland helt nya skivor. Som Anna Ternheims Separation Road, Sundströms Hjärtats melodi eller Lars Winnerbäcks Söndermarken. Söndermarken hann jag precis på fyrtio minuter lyssna igenom på pendeln på väg till en konsert med Tracy Chapman. Strula med Siri har sjungit för mig i Hälsingland. Ani har sjungit för mig i halva Sverige. Och ja...Winnerbäck har klyschigt sjungit för mig passerandes Stångån. Jag erkänner! Även om jag inte är som en jag vet som absolut måste lyssna på Lasse varje gång han passerar Stan vid Stångån.

En gång kom jag från sydligaste södern och såg solen gå ner så otroligt vackert över östgötaslätten. En annan gång var det snöstorm. Stadssiluetter. Som att komma ut ur de norduppländska skogarna och ut på slätten och så småningom sikta domkyrkotornen. Eller att se de vackra upplysta industriskorstenarna vid infarten till min hemstad. Att känna den barnsligt pirrande känslan av storstad när pendeltåget gnisslar in i Stockholm. Att fortsätta och åka igenom Stockholm kan vara förbannat vackert. Andra städer, andra siluetter.

Skönaste tågkänslan är lätt dvala eller sömn i lugn vagn på X2000 med bra musik i lurarna och mätt mage. Ultimat! Och en tågresa under tre och en halv timme. Lovely. Åka framåt också.

Ett av mina hemskaste tågminnen är från en resa från en basketcup i Göteborg när jag gick på högstadiet. En av tjejerna hade en sån djävulsk fotsvett och hade säkert inte bytt strumpor under hela vistelsen. Hon satt mittemot mig och hade fötterna på sätet hela vägen från Göteborg till Stockholm. Jag trodde jag skulle avlida. Har för mig att jag lyckades fly vid bytet i Stockholm. Eller så var det bara de andra två tjejerna som satt där som lyckades fly och jag blev kvar. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Andra dåliga är såna där man varit åksjuk eller där man lämnat något jobbigt bakom sig.

De finaste är såna där med skön tågkänsla, en liten resa med en varm hand, resan på en av de märkligaste dagarna i mitt liv då jag bisarrt fick en dikt av en snubbe och de när man haft ett bra samtal med en vän så resan gått jättesnabbt.

De allra flesta tågresorna är helt vanliga. De går på rutin. Förhoppningsvis rätt smärtfritt. Träsmak i arslet i tre slumrande timmar så är man framme. Eller sova i 40 minuter om vi snackar pendel. Det är en jävla tur att man har de där rutinresorna. För som Em och jag konstaterade så skulle man nog stanna hemma annars om det bara var stora känslor så fort man skulle åka tåg, oavsett om det är bra eller dåliga känslor liksom.

Ja det började med bildminnet. Det är fascinerande och det ställer till det ibland men det är rätt bra också. Stillbilder. Massor. Av allt möjligt. Och omöjligt. Nu har jag skrivit en halv roman här när det bara skulle bli några små fyndiga rader. Nu kanske nån snor min idé eller så är den redan förverkligad, fast utan mina minnen. Nångång när jag har lite och göra ska jag skriva den där boken.Typ när jag är 80. Om jag är klar i skallen fortfarande. Em ska få gästskriva två kapitel. Ett om Krösatåget i Småland och ett om tågen i Värmland som är gula med granar på. Jag kanske ska göra en antologi. En tågantologi! Ja det ska jag göra. You're all welcome! Alternativet är en fotobok med stillbildsminnen. Men efterkonstruktioner blir inte bra. Och jag ska inte fota stationshus, det är gjort.

Jag är ingen tågnörd och ingen såndär riktig tågromantiker heller. Det är ganksa jobbigt att åka tåg. Man får träsmak i arslet och mår illa och så är det rätt sunkigt på tåg också. Och rörigt. Men bättre än buss. Buss är ett annat kapitel, en annan bok. Men jag är en nörd, det är det ingen tvekan om. Och jag har ett hästminne som är absurt ibland, och i stillbilder ofta. Och så är jag sentimental och nostalgiskt. Jag känner en tjej som jobbar extra på SJ. Hon tycker det är kul att få trafikinfo på jobbtelefonen när hon inte jobbar. Det är tågnördigt. Lite på samma sätt som jag tittar på brevlådor när jag går på promenad, men det är en helt annan bok det.

Jag ska skriva ett kapitel om kändisar jag sett på tåg också. Det blir ett kort kapitel. Lennart Jähkel, Magdalena Ribbing och Idol-Daniel med röda håret. Fast jag brukar blunda och låtsas att jag ser andra kändisar ibland. Därför är en antologi bra. H. kanske kan skriva om när hon var på samma tåg som Docenterna? Och Sundström. Ett kapitel, men bara ett tror jag, kan få handla om en tågluff.

Faktum är också att det här är det enda jag åstadkommit idag. Disaster! Nu ska jag gå och köpa mig nåt ätbart samt boka en tvättid. Det här håller ju inte!