Att kopiera

Att kopieringsapparater är spännande ting vet vi ju redan, eller hur? Oberäkneliga är nog förresten ett bättre ord.

Jag lämnar hemmet en timme innan deadline för att kopiera upp åtta exemplar av det mästerverk jag svettats fram. Det borde räcka gott och väl om allt flyter på. Just det, om allt flyter på. Tog med mig en hundring för att fylla på kopieringskortet. (Här gjorde jag fel nummer ett.) Cyklade till ett annat campus än det aktuella för inlämningen, för att minimera kö och stress. Mycket välgenomtänkt tyckte jag.

Väl framme fyller jag på kortet och tar mig en titt på närmaste kopiator. Den ser läskig ut så jag rör mig vidare till biblioteket och första bästa där. Den såg inte så mycket roligare ut men jag tog tjuren vid hornen. Efter två sidor fastnade uppsatsen i toppmatningen. Fick ut sammanfattningen men framsidan ville inte riktigt. Högg tag i en bibliotekarie (nåja, anställd i alla fall) som i mesigaste laget konstaterade att hon inte var säker på om hon kunde med kopiatorn och att jag fick ta en annan. När hon krånglat ut mitt knöggliga och nersvärtade papper höll hon bara med mig om att sidan var förstörd och lämnade mig åt mitt öde.

Jag tog mitt pick och pack och återvände till den första kopiatorn. I med kortet och i med uppsatsen. Dubbelsidig kopiering ville jag ha men inställningarna var så tvetydiga. Jag chansade. Fel. Ut kom en värdelös omgång papper. Scheisse! Det började bli ont om markeringar på kortet. Svetten lackade. Nåja, 35 minuter kvar till inlämning. Insåg att jag skulle behöva åka hem för att hämta pengar samt skriva ut ny framsida. Noll markeringar kvar. Två sidor kvar av tredje exet. Gick till intendenturen. Väntade hyperstressat några minuter medan människan bakom disken gjorde klart sina kvällsplaner i telefon. Fick, på grund av det tidigare strulet markeringar så jag kunde få ut de sista papprena.

Kastade mig på cykeln. Hämtade mer pengar. Skrev ut framsidor till de färdiga exemplaren. Häftade ihop lite fult. Tillbaks till kopiatorn. Fyllde på kortet. Laddade för fem exemplar till. Då tog papperet slut och inga pappersbuntar i sikte. Hej igen, till människan i intendenturen. Hon bytte papper och monstret började fungera efter en liten stund. Ingen duglig häftapparat i sikte. Åter till biblioteket. Körde fast i stora häftapparaten vid första försöket. Svor lite tyst och lossade den med våld. Hittade en perfekt häftapparat till de sista exen. Kanon. 12 minuter kvar till inlämning, måtte jag inte få punka eller köra omkull på vägen!

Jag mötte en kursare när jag parkerade cykeln. Vi promenerade in i aulan ganska precis på utsatt tid. Där fick en annan kursare syn på mig. "Ah, you made it!" Vi låg väl ungefär lika risigt till både han och jag när jag kollade av per mail för några dagar sedan. "Mm" sa jag och kände mig som ett vrak. Jag hade inte ätit något, inte ens min medhavda mandarin.

Lallade därifrån. Hämtade ut konsertbiljetter (nu igen) och stämde träff med pitebon för en pizza. Välbehövligt.