Jag är en döpt och konfirmerad ateist. Jag har väl aldrig haft någon vidare gudstro men valde att konfirmera mig för jag kände att jag inte hade något att förlora på det. Om jag skulle ha låtit bli hade jag kanske ångrat mig. Intressant var det, kul gemenskap och själva konfirmationen var fin trots prästmiffot. Efter konfirmationen blev det väl allt eftersom rätt klart att det inte finns någon gud. Det handlade inte om något stort grubblande för mig. En av de dubbelmoraler jag besitter är att jag fortfarande är medlem i Svenska kyrkan.
Kyrkorummet gillar jag. Kyrkor är ofta vackra och som den historielärare jag är tycker jag att arkitekturen, historian och symboliken i utsmyckningarna är intressant. Mitt första sommarjobb var trots allt i medeltidskyrkan hemma. Det är numera sällan jag befinner mig i kyrkor i gudstjänstsammanhang, men när jag gör det så läser jag inte Fader vår och inte heller trosbekännelsen. Speciellt inte trosbekännelsen. Besserwissern i mig kan tycka att det är lite jobbigt eftersom hon är rätt nöjd med att hon kan dem. Psalmerna brukar jag sjunga med i, och tycker många är fina, även om de ofta går så sjukt högt att jag har svårt att sjunga med.
Jag har svårt att tänka mig att jag skulle gifta mig i kyrkan eller döpa något barn, om det inte vore väldigt viktigt för min partner. Jag både förstår och inte förstår när icke-troende personer väljer att göra de där sakerna. Men jag moraliserar inte, oftast inte i alla fall. Jag kan förstå och acceptera att de här grejerna för de flesta inte betyder mer än att det är traditioner.
Skulle jag nu ha fel så tror jag inte att det är någon risk för att få skit för det på den yttersta dagen. Och kanske är det i så fall som Jonas Gardell säger: Att gud är en svart lesbisk kvinna som går runt i himlen och serverar makaroner till alla som vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar