Ett ögonblick. Först tänkte jag berätta om ett svart, varmt och vackert minne med en i efterhand vemodig inramning. För att det är ett fint minne, för att det var så mycket känslor och för att inramningen var så klyschigt vacker men inte sockersöt. För att det skulle gjort sig så bra i skrift. För att jag skulle ha kunnat måla ut det.
Men fan heller! Enough is enhough. Det här ska handla om mig, bara mig.
Om det så må vara att ögonblicket är detta nu. Ögonblicket då jag sitter i soffan hög på socker. Då manchesterkjolen hasat upp över midjan och låren och sitter riktigt obekvämt. Då huvudet gör lite ont. Jag fryser lite om fötterna, strumpbyxorna är tunna. Dynorna i soffan har hasat ut en bit och den rutiga yllefilten, den som brukade ligga i baksätet på min mormor och morfars gamla folkabubbla, ligger i en knöl bredvid mig. Detta nu när jag är lite kissnödig men inte riktigt orkar resa mig ur soffan, inte riktigt än. Ögonblicket då disken stirrar på mig från diskbänken men jag är för trött för att orka röra en fena. När den där antologin om människor under första världskriget tittar på mig från soffbordet.
Ett ögonblick en sketen onsdagkväll efter en tuff dag på jobbet. Ett ögonblick efter en såndär dag då jag gick hem genom snön och var irriterad. En ganska vanlig onsdag.
Jag ska nog fixa lite te.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar