Dag 18: Min favoritfödelsedag

Om tjugo minuter är det min födelsedag. 02.02 den 21 december alldeles i slutet av 70-talet föddes jag.

När jag var liten innebar födelsedag kalas med familjen, mormor och morfar, farmor och farfar och min faster. Ibland var min fasters gubbe med också. Några dagar innan vankades det barnkalas. Då åts det tårta, bullar, kakor, chokladbollar och dracks saft. Och så visades det hyrfilm! Det var högtidligt ska jag tala om. Till filmen serverades popcorn och chips. När jag fyllde tio eller så såg vi inte tecknat utan en lite mer vuxen film - Jönssonligan på Mallorca.

När jag fyllde tio hade jag maskerad. Själv var jag en señorita. Det delades ut pris till de bäst utklädda. Grannen tvärs över gatan var Pippi och två andra kompisar kom som fint herrskapspar. De tre fick pris.

Efter kalaset berättade mamma och pappa att vi skulle åka och titta på en katt. Som jag hade tjatat om en katt! Det var inte en present till mig riktigt utan mer bara föll sig så att vi skulle åka just den söndagen. Vi körde ner till Hälsingland där den närmsta birmauppfödaren fanns då och tittade på en kull kattungar. I den kullen plockade vi ut den katt som sedan kom att heta Linus och som fanns med oss i över sexton år. Det var en lång väntan till den dag i januari då vi fick åka ner igen, i snöstorm, och hämta hem honom. Han pep hela vägen hem i en kartong från jordgloben jag hade fått i julklapp av mormor och morfar. I kartongen låg ett mjukt täcke och en tygråtta jag sytt själv till det lilla kattlivet.

En annan fin födelsedag var när jag fyllde 18. Egentligen kom jag inte ihåg vad jag gjorde på själva födelsedagen. Kanske firade jag med lite stillsamt fikakalas. Det var så jävla skönt att äntligen fylla 18 när alla andra redan gjort det och fick gå på krogen.

Kvällen innan 18-årsdagen spenderades på en stor fest. Jag hade ett par svarta snygga byxor och en lila tröja. Jag hade nyss fått reda på att en killkompis var dödskär i mig. Samtidigt som det gjorde mig smickrad så gjorde det mig enormt stressad. Jag var säker på att jag inte var intresserad tillbaka och tillät mig inte ens känna efter eller ha lite roligt med det hela eftersom hela situationen var så stressande och han så himla himla kär. Han var den första som gratulerade mig på min 18-årsdag efter tolvslaget. Han gav mig en röd ros och tittade på mig med sina hundögon. Jag blev så stressad och besvärad och smickrad och generad så att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

När jag tänker efter kanske efterföljande kväll spenderades på krogen. Var det då jag dansade med honom till Lisa Nilssons och Stephen Simmonds Tears never dry och kände hans nervösa hjärta banka? Då vi skulle prata i snön? Då jag hade svarta byxor, svart linne och en tunn genomskinlig blå top med batikmönster? Jag minns inte. Kommer inte ihåg veckodagarna riktigt och när det egentligen var dags för krogpremiär. Det kan ha varit trettonhelgen. Nyårshelgen söps bort i Vemdalen i alla fall. Jag minns vad jag gjorde dagen efter min 18-årsdag i alla fall. Då var jag och ett gäng kompisar och firade en klasskompis 18-årsdag på ett stort kalas med massa frikyrkomänniskor. Tvära kast.

Så även om jag inte minns min 18-årsdag exakt, så var det en väldigt viktig och bra födelsedag.

Födelsedagen när jag fick min dockvagn, när jag fyllde tre, var nog också bra. Min 25-årsdag var jäkligt trevlig också till exempel. 30-årsdagen med även om den blev lugnare än jag trott. Ja, eller den firades ett par dagar tidigare. På själva födelsedagen jobbade jag och fick tårta på jobbet. Många födelsedagar har inte känts så speciella, en del lite halvdeppiga antiklimax.

Klart är i alla fall att min födelsedag självklart är mest speciell av alla födelsedagar i världen. Om fyra minuter är det dags igen. Klockan är i skrivande stund 23.56. För trettioett år sedan föddes jag och jag vägde lika mycket (lite) som det årets julskinka. På BB fick jag en röd liten tomteluva i rött kräppapper.

Grattis på mig!