Min första kärlek. En rubrik som förväntas ha ett visst svar. Antingen ska man skriva om den himlastormande tonårsförälskelsen eller om någon söt historia om hur man som femåring var kär i grannbarnet. Har man inga sådana historier så är det tillåtet att fega med historier av typen musiken/tennsoldaterna/hästarna/backhoppningen var min första kärlek.
Jag har alltid avskytt frågor i stil med "Vem är du kär i?" (i yngre år) och "Hur går det med kärleken då?" (i något äldre år). Frågor av den senare typen har jag numera ofta nåt mer eller mindre olyckligt gammalt minne som inte vill lossna att besvara med. Frågan är inte längre lika jobbig eftersom jag alltid kan svara att det går åt helvete alternativt inte går alls. Få är de stunder där jag tindrat med ögonen, i den mån jag alls gör det, och sagt något om att jag är kär. Det har dock hänt.
Någon typisk första kärlek har jag inte. Jag minns en skoluppgift när jag var 11-12 där vi skulle skriva om vår första kärlek. Vi skulle lämna in berättelserna anonymt och sedan skulle vi i halvklass sätta oss på golvet, på podiet faktiskt eftersom min gamla skola hade såna, och så skulle fröken läsa upp berättelserna. Jag hade ljugit ihop en i mitt tycke ganska poetisk historia om en grannpojke och en grön boll. Fröken missade att läsa min så jag var tvungen att säga att "Du läste inte min..." För jag ville ju att hon skulle läsa. Röd i ansiktet satt jag där medan hon läste. Ingen annan tyckte att den var poetisk. Dock passerade den nog som sannolik. Förmodligen var jag kär i en kille i klassen under den här perioden, något jag definitivt inte talade om för någon. Han låg inte högst på de andra tjejernas listor, och jag låg definitivt knappt på några av killarnas listor alls. Kärlek definierades nog ganska mycket efter vad andra tyckte om en.
I sexan var jag och Mi kära i samma kille. Vi visste vem han var och spanade på avstånd. Kanske kanske att vi hade bytt ett ord med honom, eller en stavelse i alla fall. När vi började sjuan stod han och hans flickvän alltid och hånglade precis där jag hade mitt skåp så jag var tvungen att be dem flytta sig för att jag skulle kunna hämta mina böcker. Hm, vänta...det här känns symptomatiskt på något sätt. På högstadiet var det annars ett jävla tjat om vem man var "kär" i. Jag var sällan så himla intresserad av nån men jag hade en jag spanade på i åttan, men självklart sa jag inte till någon att jag gjorde det. Det fanns dessutom en annan som hade rätt att spana på honom.
Jag blir inte så lätt intresserad av folk till höger och vänster bara sådär. Och jag gillar inte att blotta mig. Ja, alltså hjärtat och själen och sådär... Och världen är orättvis. Alltså, ingen konkret första kärlek i unga år.
Under mindre unga år har det varit flera första. Varje ny relation har fört med sig nått nytt första tror jag. Den senaste förde till exempel tankarna framåt på ett sätt som aldrig skett förut. Men den där klassiska typiska första kärleken, som den är i film och böcker och som "alla andra" verkar ha, den har inte jag. Det är liksom gråskala. Men det kändes fegt att skriva om musiken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar