Mitt huvud är ju fullt av ögonblick. Mitt minne är ju stundvis absurt på det viset. Små ögonblicksbilder överallt, oavsett vilken sten jag lyfter på. Eller som någon annan lyfter på för den delen. Vilket ska jag skriva om? Jag bläddrar lite. Tänk er ungefär som ett roulettehjul eller en enarmad bandit. Drrrrrr, ping!
Det var på väg att skymma och himlen var blårosa över sundet. Gruset knastrar under mina fötter. Det är småkallt ute eftersom våren inte riktigt är här på allvar än. Jag har fortfarande vinterkappan på mig, den jag småfrusit i hela vintern. Mammas gamla mockakappa, eller mockapäls som hon kallar den, med stor pälskrage som hårar av sig. Den är lite trång men jag kan ha den och jag älskar den. På fötterna har jag mina lika älskade och lika småkalla svarta kängor. Jag ska inte skiljas från dem än på flera år.
Jag är på väg till bussen, till hållplatsen som ligger knappa tio minuters promenad hemifrån. Den vägen jag sprungit så många mornar och släpat mig uppför så många eftermiddagar. Jag ska in till stan och träffa min klass, vi ska på någon debatt eller något föredrag med vår samhällskunskapslärare. Jag drar åt min grå halsduk lite hårdare och kör ner händerna med de stickade vantarna i fickorna och skyndar på stegen.
Medan jag går nynnar jag på My heart will go on från titanicsoundtracket. Jag har sett filmen på bio två gånger, den andra gången mest för att en kompis kompis inte hade sett den. Låten är bra tycker jag och Leo är ju så himla snygg. Den som ändå kunde få ha sex med honom i en gammal T-Ford...
Jag tar ett djupt andetag av den krispiga luften, sträcker på ryggen och äger världen för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar