Dag 22: Det här upprör mig

Ojojoj, det som upprör mig skulle kunna fylla en hel bok! Jag skulle kunna dela upp upprördheten i kategorier som Världens orättvisor, Idioter och Puckon. De täcker rätt mycket, basic stuff liksom. Sedan tillkommer sådant som vatten i skorna och Murphy's law.

Idag har jag blivit upprörd på puckon i trafiken, som kör som galningar och parkerar som om de vore ensamma i världen, och på puckon i affärer som kör vagnar och trängs precis som ovan nämnda puckon i trafiken.

Det som provocerar mig mest är nog idiotiska åsikter och uttryckande av dem. Sverigedemokrater, moderater, antifeminister och sånt mög. Människor som har en vidrig människosyn och som är arroganta när de vädrar sina åsikter. Konflikträdda människor och människor som vänder mig ryggen i en diskussion kan också göra mig vansinnig. Väldigt arbetsgivriga arbetsgivare upprör mig också.

Igår blev jag upprörd över Sarkozy på TV.

Det finns alltid något att bli upprörd över, mer eller mindre. Jag har dock blivit bättre på att välja mina strider.

Planerad kultur

Några godbitar att se fram emot har jag redan skaffat mig för 2011. I februari är det dags för Säkert! och i mars blir det The Ark. Ser fram emot båda fantastiskt mycket! Klubbspelning med Ark kommer bli speciellt. Det var längesedan jag såg dem och det ges ju inte så många chanser till heller. Det bandet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, av lite olika anledningar.

Någon håkanbiljett blev det dessvärre inte, på grund av osynk och dålig kommunikation, men jag såg ju honom nyss och får väl lägga mina stackars slantar på något annat.

Sedan ska jag gå på Stockholms stadsteater och se deras uppsättning av Sofi Oksanens Utrensning. Det ska också bli väldigt spännande. Senare under våren tänker vi oss, jag och mitt teatersällskap E, att vi ska se den finska originalversionen av samma pjäs som Riksteatern ska turnera med.

Så oavsett hur 2011 tänkte bete sig mot mig så har jag några godbitar inplanerade redan nu.

Dag 21: Ett annat ögonblick

Mitt huvud är ju fullt av ögonblick. Mitt minne är ju stundvis absurt på det viset. Små ögonblicksbilder överallt, oavsett vilken sten jag lyfter på. Eller som någon annan lyfter på för den delen. Vilket ska jag skriva om? Jag bläddrar lite. Tänk er ungefär som ett roulettehjul eller en enarmad bandit. Drrrrrr, ping!

Det var på väg att skymma och himlen var blårosa över sundet. Gruset knastrar under mina fötter. Det är småkallt ute eftersom våren inte riktigt är här på allvar än. Jag har fortfarande vinterkappan på mig, den jag småfrusit i hela vintern. Mammas gamla mockakappa, eller mockapäls som hon kallar den, med stor pälskrage som hårar av sig. Den är lite trång men jag kan ha den och jag älskar den. På fötterna har jag mina lika älskade och lika småkalla svarta kängor. Jag ska inte skiljas från dem än på flera år.

Jag är på väg till bussen, till hållplatsen som ligger knappa tio minuters promenad hemifrån. Den vägen jag sprungit så många mornar och släpat mig uppför så många eftermiddagar. Jag ska in till stan och träffa min klass, vi ska på någon debatt eller något föredrag med vår samhällskunskapslärare. Jag drar åt min grå halsduk lite hårdare och kör ner händerna med de stickade vantarna i fickorna och skyndar på stegen.

Medan jag går nynnar jag på My heart will go on från titanicsoundtracket. Jag har sett filmen på bio två gånger, den andra gången mest för att en kompis kompis inte hade sett den. Låten är bra tycker jag och Leo är ju så himla snygg. Den som ändå kunde få ha sex med honom i en gammal T-Ford...

Jag tar ett djupt andetag av den krispiga luften, sträcker på ryggen och äger världen för en stund.

Dag 20: Den här månaden

December är en av mina favoritmånader. Jag fyller år, decembersnön är fin och det är jul. Snön ska knarra under skorna, himlen ska vara svart och luften kall. Snöflingorna ska singla ner medan röken från min andedräkt stiger uppåt.

Nu är det ju inte alltid december ser ut såhär och den där snön blir man ju less på förr eller senare. Men december är vackert, vitt och oförstört.

Dessvärre är det ju ofta en stressig månad med tung arbetsbörda och en oviss framtid på jobbet. Så har det varit, mer eller mindre, varje december de senaste åren. Det har hänt mer än en gång att jag också haft en jobbig kärlekshistoria att hämta mig ifrån. På den fronten har den här månaden i år varit mycket bättre än förra årets även om en viss bitterhet stundvis kan slå mig även nu.

Nyår inträffar också i december och det är ju en helg som skulle kunna vara enbart rolig. Rolig om den inte gjorde mig så sentimental och om jag inte kände mig så oönskad eller överflödig i alla nyårsfirarsammanhang. Sentimentaliteten är ju fin om man bara har roliga saker att väga upp det med. En nyårsafton med champagneskål och glädje skulle vara fint. Förra året gjorde jag ett tappert försök och hade en väldigt trevlig och fin kväll även om jag var rätt ledsen framåt småtimmarna när jag gick från festen. Ledsenheten hade dock inte så mycket med själva festen att göra, det handlade om andra saker.

I år har december varit stressig, snöig och just nu väldigt slö. Jag har släppt det mesta några dagar och mest ätit, sovit, tittat på TV och spelat spel med familjen eller på iPhonen. Sakta börjar jag krypa tillbaka ut i verkligheten. Behöver stimulans och behöver få ett och annat gjort.

Men ja, jag gillar december. Januari däremot, är en helt annan femma...

Dag 19: Detta ångrar jag

Ligger lite efter med det här dagvisa bloggandet. Jag har inte ens som ambition längre att upprätthålla det. Jag har tagit paus från det mesta här hemma på ön.

Jag är ganska bra på att älta sådant som varit. Sådant fint som var, sådant jag ångrar och som kanske var pinsamt och sådant som aldrig blev. Jag försöker att låta bli med det där. Det finns saker jag önskar var annorlunda men det är inte samma sak som att ångra. Jag tror inte så mycket på att ångra. Vad blir det för liv liksom att leva med att bara ångra sånt man gjorde eller inte gjorde? Det finns dock några saker jag ångrar, och det kan ha varit en eller annan ogenomtänkt kommentar som nått öron de inte var avsedda för, eller öron de faktiskt var avsedda för.

Det finns ett par jag verkligen ångrar. Som när jag på högstadiet, det måste ha varit i åttan, högt uttryckte mitt förakt för en kille i nian. Sekunden efter upptäckte jag att han satt vid ett bord strax bakom och förmodligen hade hört min kommentar. Det var så onödigt, för inte hade han gjort mig något mer än att bara råka finnas till. Några år senare lyckades jag med ungefär samma sak men då gällde det en lärare, en av dem där min något onyanserade kritik kanske inte riktigt stod i proportion till situationen.

Andra saker jag ångrar låter jag vara osagda. Dels vill jag inte dela med mig av dem här och nu, dels vill jag inte ge dem mer uppmärksamhet än de redan får.

Dag 18: Min favoritfödelsedag

Om tjugo minuter är det min födelsedag. 02.02 den 21 december alldeles i slutet av 70-talet föddes jag.

När jag var liten innebar födelsedag kalas med familjen, mormor och morfar, farmor och farfar och min faster. Ibland var min fasters gubbe med också. Några dagar innan vankades det barnkalas. Då åts det tårta, bullar, kakor, chokladbollar och dracks saft. Och så visades det hyrfilm! Det var högtidligt ska jag tala om. Till filmen serverades popcorn och chips. När jag fyllde tio eller så såg vi inte tecknat utan en lite mer vuxen film - Jönssonligan på Mallorca.

När jag fyllde tio hade jag maskerad. Själv var jag en señorita. Det delades ut pris till de bäst utklädda. Grannen tvärs över gatan var Pippi och två andra kompisar kom som fint herrskapspar. De tre fick pris.

Efter kalaset berättade mamma och pappa att vi skulle åka och titta på en katt. Som jag hade tjatat om en katt! Det var inte en present till mig riktigt utan mer bara föll sig så att vi skulle åka just den söndagen. Vi körde ner till Hälsingland där den närmsta birmauppfödaren fanns då och tittade på en kull kattungar. I den kullen plockade vi ut den katt som sedan kom att heta Linus och som fanns med oss i över sexton år. Det var en lång väntan till den dag i januari då vi fick åka ner igen, i snöstorm, och hämta hem honom. Han pep hela vägen hem i en kartong från jordgloben jag hade fått i julklapp av mormor och morfar. I kartongen låg ett mjukt täcke och en tygråtta jag sytt själv till det lilla kattlivet.

En annan fin födelsedag var när jag fyllde 18. Egentligen kom jag inte ihåg vad jag gjorde på själva födelsedagen. Kanske firade jag med lite stillsamt fikakalas. Det var så jävla skönt att äntligen fylla 18 när alla andra redan gjort det och fick gå på krogen.

Kvällen innan 18-årsdagen spenderades på en stor fest. Jag hade ett par svarta snygga byxor och en lila tröja. Jag hade nyss fått reda på att en killkompis var dödskär i mig. Samtidigt som det gjorde mig smickrad så gjorde det mig enormt stressad. Jag var säker på att jag inte var intresserad tillbaka och tillät mig inte ens känna efter eller ha lite roligt med det hela eftersom hela situationen var så stressande och han så himla himla kär. Han var den första som gratulerade mig på min 18-årsdag efter tolvslaget. Han gav mig en röd ros och tittade på mig med sina hundögon. Jag blev så stressad och besvärad och smickrad och generad så att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

När jag tänker efter kanske efterföljande kväll spenderades på krogen. Var det då jag dansade med honom till Lisa Nilssons och Stephen Simmonds Tears never dry och kände hans nervösa hjärta banka? Då vi skulle prata i snön? Då jag hade svarta byxor, svart linne och en tunn genomskinlig blå top med batikmönster? Jag minns inte. Kommer inte ihåg veckodagarna riktigt och när det egentligen var dags för krogpremiär. Det kan ha varit trettonhelgen. Nyårshelgen söps bort i Vemdalen i alla fall. Jag minns vad jag gjorde dagen efter min 18-årsdag i alla fall. Då var jag och ett gäng kompisar och firade en klasskompis 18-årsdag på ett stort kalas med massa frikyrkomänniskor. Tvära kast.

Så även om jag inte minns min 18-årsdag exakt, så var det en väldigt viktig och bra födelsedag.

Födelsedagen när jag fick min dockvagn, när jag fyllde tre, var nog också bra. Min 25-årsdag var jäkligt trevlig också till exempel. 30-årsdagen med även om den blev lugnare än jag trott. Ja, eller den firades ett par dagar tidigare. På själva födelsedagen jobbade jag och fick tårta på jobbet. Många födelsedagar har inte känts så speciella, en del lite halvdeppiga antiklimax.

Klart är i alla fall att min födelsedag självklart är mest speciell av alla födelsedagar i världen. Om fyra minuter är det dags igen. Klockan är i skrivande stund 23.56. För trettioett år sedan föddes jag och jag vägde lika mycket (lite) som det årets julskinka. På BB fick jag en röd liten tomteluva i rött kräppapper.

Grattis på mig!

Dag 17: Mitt favoritminne

Mitt favoritminne. Ojojoj vilket svårt val för någon som för det första har ett på många sätt extremt bra minne och dessutom har viss beslutsångest. Skulle jag alltså kunna välja ut något minne som är bäst, som är bättre än alla andra?

Det skulle kunna vara något semesterminne från barndomen. Ett minne med torrt gräs, varm sol, svalt vatten och underbart sällskap. Det skulle kunna vara något skrattigt minne med kära vänner och bra musik. Det skulle kunna vara en såndär kort stund av lycka och kärlek som känns för bra för att vara sant och som försvann lika fort som det kom. Det skulle kunna vara något varmt och tryggt vardagsminne från barndomen. Det skulle kunna vara en fantastisk konsert. Det finns så många minnen av olika typ.

Men förmodligen var det soligt, varmt, pratigt och skrattigt. Solen måste ha skinit mig i ansiktet.

Det kommer mera...

Jag tog bara lite paus i helgen, även om det inte var riktigt meningen. Ska skriva ikapp.

Dag 16: Min första kyss

Min första kyss kom senare än önskat och den var onykter och slafsig. Det var en varm mörk sommarnatt och jag har ingen aning om vad personen ifråga hette. Eventuellt visste jag det då men det försvann nog rätt snabbt.

Dag 15: Mina drömmar

Jag vet inte om någon märkte det men jag hann inte blogga igår. Drömmar, vad har jag att säga om det? Jag tänkte ta det lite bokstavligt. Mer specifikt tänkte jag på stressdrömmar.

För inte så längesedan drömde jag två nätter i rad att jag var och stressade på flygplatser. I den första drömmen låg flygplatsen i ett sandtag och en elev hade orsakat försening för både henne och mig. Vi hörde runt hela sandgropen i en bil för att hitta rätt plan. De lyfte nere från botten på sandtaget, vissa från kanterna. Det var omöjligt att hitta rätt. Vi försökte gena genom skogen men det gick inte så bra ändå. Min elev var inte sån himla bra bilförare heller.

Natten efter var jag inne på flygplatsen och den här gången tillsammans med en kompis. Nu var det hennes fel att vi var sena och inte hittade. Vi sprang runt över hela flygplatsen, upp och ner för rulltrappor och i kö till olika informations- och incheckningsdiskar.

Den roligaste stressdrömmen jag hört talas om var en före detta kollega till mig, lätt pedantisk, som drömde att hennes ex kom hem till henne och åt knäckebröd i hennes säng.

Dag 14: Vad hade jag på mig idag?

Dagens tema kan ju tyckas väldigt likt ett tema som var för några dagar sedan. Jag antar att nyanserna ligger i frågetecknet.

Ibland frågar jag mig själv verkligen vad jag har på mig. Trötta morgnar när man inte hunnit tänka igenom vilka kläder som ska på. Det är då jag kan komma i storprickiga strumpor som inte syntes i vinterskorna men väl i de skor jag har på mig inne på jobbet. Till dessa storprickiga strumpor i svart, vitt och rött hade jag häromdagen en svart och vinröd randig klänning. Det kan också vara en sådan dag jag frågar mig varför jag har på mig den där bruna t-shirten som hade små hål redan för längesedan och som jag inte borde ha utanför de här hemmets fyra väggar. Ibland är det den där urringningen som jag måste komma ihåg att inte luta mig fram för mycket i, eller för den del lägga armarna i kors alltför mycket. Bara för att det är onödigt liksom.

De där omatchade, lite trasiga eller skrynkliga kläderna är det faktiskt bara att rycka på axlarna åt. Eller kanske till och med gilla det faktum att det blev lite halvtokigt. Bottennoteringen såhär långt är ändå måndagsexemplaret till kjol som föll sönder i bitar på avslutningen i våras. Men det ordnade sig det med med en häftapparat och en lunchpromenad i reklamationens tecken.

Idag har jag haft svart manchesterkjol, ljungfärgade strumpbyxor, svart långärmad top och svart lång kofta.

Häpp!

Dag 13: Den här veckan

Den här veckan är sista veckan på mitt ena jobb.

Den här veckan hade jag trott att jag skulle få skriva på nya anställningspapper.

Den här veckan, och ett tag till, kommer jag få sväva i ovisshet.

Den här veckan är det lucia (idag).

Den här veckan ska jag se Robyn.

Den här veckan ska jag gå på dop. En av gurrorna ska döpas.

Den här veckan känner jag mig inte inspirerad till att jobba.

Den här veckan är det fortsatt kallt och snöigt.

Den här veckan borde jag lämna in cykeln för vinterdäck och diverse.

Den här veckan ska jag nog köpa lite fler julklappar.

Den här veckan borde jag plugga arslet av mig.

Den här veckan är det Musikhjälpen på radio!

Dag 12: I min handväska

Min svarta axelväska från Granit är numera väldigt sliten. Det är min andra i ordningen och det är nog snart dags för en tredje. I den hittar man lite smått och gott. Liten hårborste, lypsyl, plånbok, almanacka, glasögonfodral med glasögon i, jobbnycklar/-kort, iPhonelurar, min favoritpenna, annan penna och ett överlevnadskit. Överlevnadskitet består av en fin liten necessär från 10-gruppen innehållande sådant som hårsnodd, hårnålar, plåster, tamponger, värktabletter och fickspegel. Sedan finns det sånt som flyttas i och ur väskan varje dag. Dit hör iPhonen, hemnycklarna och handkräm. Det där är basicgrejerna. Sedan kan man ibland hitta annat, som en våtservett från en takeawaymacka eller kanske verktyg.

Dag 11: Mina syskon

När min bror kom hem till oss skrek han bara. Jag hade saknat mamma och äntligen kom hon hem. Den där lillebrodern som jag träffat på BB hade jag också förväntansfullt sett fram emot att få hem. Och så bara skrek han. Jag satt på toalocket och tittade på när det byttes på det skrikande skrynkliga lilla livet. Då fick jag nog och sa irriterat och bestämt: "Släng ut han i snön!" Man skulle kunna säga att jag sedan fått höra det mer än en gång under min uppväxt.

Rickard föddes i kalla februari den vintern jag hade fyllt fyra. Det var skottår men på BB knep alla på skottdagen. Tittar man på årtalen är jag fem år äldre, men jag är född i slutet av året och han i början så i praktiken är det inte så mycket. Den där februaridagen när det var dags för BB ville jag så gärna bygga klart min snögubbe men var tvungen att skynda mig för jag skulle åka till mormor och morfar. Det gjorde kanske inte så mycket det där med snögubben för sedan byggde jag och morfar en snökoja.

När min bror var liten var han ibland jättesöt, snäll och rolig att leka med. Ibland var han sådär jobbig och irriterande som bara en lillebror kan vara, speciellt när jag var i tonåren. Jag var precis sådär dominant som bara en storasyster kan vara.

Min bror och jag är nog både lika och olika, som det väl brukar vara när det gäller syskon. Han är lugnare, lite coolare, än vad jag är. Han vågar nog kasta sig ut i saker lite mer än vad jag gör också. För några månader flyttade han till exempel till ett annat land utan att kunna språket och utan att egentligen veta riktigt vad som väntade. Han har pluggat till it-ingenjör min bror så han han har valt en lite annan studieväg än vad jag har. Hans väg kommer att betala sig betydligt bättre än min rent ekonomiskt. Längre än mig är han också nuförtiden och består mestadels av muskler. Det gör inte jag.

Min bror har humor och ett stort musikintresse. Och så är han smart. Det har vi gemensamt. Han spelar i band och har bättre gehör än vad jag har. Vi lyssnar till största delen på olika typer av musik, han mest på hårdrock, men vi har en del gemensam musiksmak också. Ibland följer han med mig och ser Lars Winnerbäck fast det inte är något han brukar lyssna på.

Jag är väldigt glad att jag har min bror och snart är det jul och då får jag träffa honom för första gången på flera månader.

Dag 10: Det här hade jag på mig idag

Det är tvättdag imorgon och det är kallt ute. Jag jobbar och måste se hyfsat respektabel ut. Eller presentabel i alla fall. Okej, såhär såg jag ut idag: Svart långärmad topp, över det en lila kofta. En svart lite noppig kjol nertill och till det ett par svarta strumpbyxor med glitter. De plagg du inte ser men som finns därunder är också svarta. Ute har jag haft svarta vinterskor, svart kappa, svart mössa, grön palestinasjal och ett par beigegråa vantar med katter på. Inne har jag haft ett par andra svarta skor. Och så hade jag örhängen i form av silverstjärnor.

Dag 9: Min tro

Jag är en döpt och konfirmerad ateist. Jag har väl aldrig haft någon vidare gudstro men valde att konfirmera mig för jag kände att jag inte hade något att förlora på det. Om jag skulle ha låtit bli hade jag kanske ångrat mig. Intressant var det, kul gemenskap och själva konfirmationen var fin trots prästmiffot. Efter konfirmationen blev det väl allt eftersom rätt klart att det inte finns någon gud. Det handlade inte om något stort grubblande för mig. En av de dubbelmoraler jag besitter är att jag fortfarande är medlem i Svenska kyrkan.

Kyrkorummet gillar jag. Kyrkor är ofta vackra och som den historielärare jag är tycker jag att arkitekturen, historian och symboliken i utsmyckningarna är intressant. Mitt första sommarjobb var trots allt i medeltidskyrkan hemma. Det är numera sällan jag befinner mig i kyrkor i gudstjänstsammanhang, men när jag gör det så läser jag inte Fader vår och inte heller trosbekännelsen. Speciellt inte trosbekännelsen. Besserwissern i mig kan tycka att det är lite jobbigt eftersom hon är rätt nöjd med att hon kan dem. Psalmerna brukar jag sjunga med i, och tycker många är fina, även om de ofta går så sjukt högt att jag har svårt att sjunga med.

Jag har svårt att tänka mig att jag skulle gifta mig i kyrkan eller döpa något barn, om det inte vore väldigt viktigt för min partner. Jag både förstår och inte förstår när icke-troende personer väljer att göra de där sakerna. Men jag moraliserar inte, oftast inte i alla fall. Jag kan förstå och acceptera att de här grejerna för de flesta inte betyder mer än att det är traditioner.

Skulle jag nu ha fel så tror jag inte att det är någon risk för att få skit för det på den yttersta dagen. Och kanske är det i så fall som Jonas Gardell säger: Att gud är en svart lesbisk kvinna som går runt i himlen och serverar makaroner till alla som vill ha.

Dag 8: Ett ögonblick

Ett ögonblick. Först tänkte jag berätta om ett svart, varmt och vackert minne med en i efterhand vemodig inramning. För att det är ett fint minne, för att det var så mycket känslor och för att inramningen var så klyschigt vacker men inte sockersöt. För att det skulle gjort sig så bra i skrift. För att jag skulle ha kunnat måla ut det.

Men fan heller! Enough is enhough. Det här ska handla om mig, bara mig.

Om det så må vara att ögonblicket är detta nu. Ögonblicket då jag sitter i soffan hög på socker. Då manchesterkjolen hasat upp över midjan och låren och sitter riktigt obekvämt. Då huvudet gör lite ont. Jag fryser lite om fötterna, strumpbyxorna är tunna. Dynorna i soffan har hasat ut en bit och den rutiga yllefilten, den som brukade ligga i baksätet på min mormor och morfars gamla folkabubbla, ligger i en knöl bredvid mig. Detta nu när jag är lite kissnödig men inte riktigt orkar resa mig ur soffan, inte riktigt än. Ögonblicket då disken stirrar på mig från diskbänken men jag är för trött för att orka röra en fena. När den där antologin om människor under första världskriget tittar på mig från soffbordet.

Ett ögonblick en sketen onsdagkväll efter en tuff dag på jobbet. Ett ögonblick efter en såndär dag då jag gick hem genom snön och var irriterad. En ganska vanlig onsdag.

Jag ska nog fixa lite te.

Dag 7: Min bästa vän

Jag har ingen bästa vän. Jag har flera fina vänner, en del närmre än andra...nära, men ingen såndär "bästa vän". Ibland känns det som att det är ett visst avstånd till alla mina vänner, som att de har andra närmre. Må så vara vänner eller parterns. Dåliga dagar känns sånt påtagligt. Jag kan sakna det där att ha någon jag umgås med på nåt slags självklart sätt, alltså inte bara självklart när man väl ses utan självklart att man ses. Det är något jag kan sakna när det kommer till att vara singel också. På ett sätt hade jag det där med personen jag senast var i en relation med, både när vi var tillsammans/dejtade och periodvis som vänner.

Men det går ju i perioder det där, vilka man umgås med och vilka som är nära. Vissa finns där alltid, andra kommer och går. Jag har mest haft relativt få men ganska nära vänner, snarare än att jag varit en del av något stort gäng. Jag tycker det är fint det där, att det under hela livet kan dyka upp nya vänner, nära vänner.

När man var liten skulle man liksom ha en bästis, speciellt som tjej. På mellanstadiet och högstadiet kunde det där vara riktigt jobbigt ibland, för det var ofta så snabba svängar. Jag har aldrig varit bra på de där snabba svängarna. Att bli vänner, visst, men inte när det går åt andra hållet. Jag minns ett samtal jag och en vän hade när vi var 12-13. Vi sa att tänk om man ändå hade ett sånt kompisgäng som i Beverly Hills, som gjorde allt ihop, vilken dröm!

Min första bästa vän hette Ellinor och bodde granne med mig mina första år i livet. Hennes morfar och min mormor var förresten kusiner. Sedan när vi flyttade och när jag började skolan kom nya människor in i mitt liv. Några som jag räknat som bästa vänner har jag haft under årens gång. Inte alltid helt okomplicerat. Någon har mer eller mindre försvunnit, andra finns kvar men kanske inte på samma sätt. Det går ju i perioder det där. En del har man koll på, mycket tack vare nätet, andra vet man kommer finnas där på ett eller annat sätt alltid alltid. De där man tar vid med där man var sist även om det går tid emellan gångerna man hörs. Ibland blir det naturligt att man rör sig ifrån någon, ibland gör det ont.

De senaste åren har jag nog inte pratat om att ha en bästa vän. Jag har vänner och jag har nära vänner, som jag älskar. Det här var inte helt lätt att skriva. Det känns som ett lite känsligt ämne på något sätt, och jag tycker att det är svårt att hålla mig till ämnet. Det hade varit lättare att skriva om "Mina vänner". (Oooh, Mina vänner-böckerna, kommer ni ihåg?) Det kanske inte alltid är lätt, eller ens önskvärt, att välja ut en vän. Det är också en intressant fråga vad vi egentligen lägger i begreppet "bästa vän". Eller hur? Hur mycket av det är präglat av böcker, film och TV? Precis som vår syn på den perfekta partnern tänker jag. Och så är jag jättetrött idag, så de små grå rör sig långsamt.

Jag skulle i alla fall gärna träffa flera av mina vänner mer. Och jag skulle gärna lära känna lite mer folk. Och när jag ändå håller på att önska mig så kan jag tänka mig en partner i julklapp också. Tills dess ser jag fram emot en eventuell bio med en Malin, eftersom vi verkar vara de enda som inte sett cornelisfilmen samt en adventsfika på söndag då jag får träffa L. med familj och kära Hannapanna!

Jag och Mi.

I telefon med Malla.

Dag 6: Min dag

Jag ville verkligen inte ha måndag idag, jag ville bara fortsätta sova. Släpade mig upp så sent som möjligt och cyklade iväg i snömodden. Snömodd är det värsta, näst blankis, att cykla på. Avverkade två lektioner på närmsta jobbet. Eleverna var pratiga, tekniken strulade och jag blev på dåligt humör. Andra lektionen var dock lite bättre än första. Mitt tilltag att rita upp första världskriget som en mindmap på tavlan visade sig ganska lyckat.

Kastade mig sedan ut i snömodden igen och hann bli rejält irriterad på snömodden och den på sina håll högst bristfälliga snöröjningen. Kom till jobb nummer två och lånade pengar av Madde till lunch eftersom jag saknade både kontanter och matkuponger. Fisk och skarpsås. Det fick mig i alla fall på lite bra humör. Snackade med Madde och en annan kollega ett tag innan det var dags för lektion. Eleverna var spårlöst försvunna men efter en kvart visade det sist att de suttit utanför fel klassrum... Vi ägnade oss åt massmedier. Lite bilder, lite genomgång, lite film. Det funkade rätt bra. Det återstår att se hur morgonlektionen på fredag funkar efter att de varit bortresta två dagar.

Jobbade lite mer och sladdade hemåt i modden vid femsnåret. Handlade och var rätt effektiv, så pass effektiv att jag slapp känna att jag ville döda folk. Kom hem, grejade lite. Nu äter jag fil till middag. Det blir ett par mackor också. Ska försöka hålla mig vaken. Ska nog ta itu med disken också innan den går ut själv.

Måndag alltså.

Dag 5: Vad är kärlek?

Kärlek. Jag tyckte jag skrev om det häromdagen. Kärlek kan vara på så många olika sätt, det vet ni ju. Och DEN DÄR kärleken går vi väl liksom alla och väntar på på något sätt. När vet man att man träffat på den? Det funderade jag på ett tag. Svaret är väl kanske så fånigt som att när man har det så vet man. Men om man liksom är på väg då, men inte riktigt är där, hur vet man då? Vänta och se. Hur vet man att det man känner är tillräckligt? Inte lätt det heller. Speciellt inte om den andra personen är helt på det klara med att han eller hon är kär. Been there done that. Jag har också varit i omvänd situation, helt säker på vad jag känner men att den andra inte varit riktigt med på noterna. Någon gång ska man väl få synka, mer än bara en liten stund, hoppas jag.

Dag 4: Det här åt jag idag

Jag glömde ju blogga innan jag drog igårkväll. Skulle ju bara äta först...

Igår åt jag te och mackor till frukost. Rågbröd med ost. Sedan åkte jag iväg och fikade med Erika. Då blev det två koppar kaffe och en halvtorr linnébulle. Till middag körde jag nachos med ost, köttfärs, vitlöksdipp och salsa. Och gurka. Till det en Cherry Coke Zero. Delikat. Det nyttiga spåret fortsatte på födelsedagskalas med vin, glögg, och litauisk likör med pepparkakor och mögelost. Sedan hamnade vi på krogen också och innan jag var hemma hade det blivit både öl, cola och ett MAX-mål. Avrundade kvällen med ett glas Resorb.

Dag 3: Mina föräldrar

Mina föräldrar träffades en påskafton i början på 70-talet i en folkpark. En julafton något senare förlovade de sig. Arton år och två barn senare gifte de sig en pingst. Idag är de fortfarande gifta, bor i huset de köpte 1983 och åker helst motorcykel när de är lediga och det är säsong.

Mamma föddes några år in på femtiotalet och växte upp i ett litet brukssamhälle en bit norr om Sundsvall med sin äldre bror och sina två föräldrar. Mormor var uppvuxen inte långt därifrån efter att hon kommit från inlandet med sin ensamstående mor. Morfar hade växt upp i sågverksmiljö på den ö jag räknar som min. Mamma växte upp i ett modernt femtiotalshus med tjusiga inredningsdetaljer som sedermera renoverades bort av fixarmorfar. Min morfar var elektriker. Min mormor var hemma i många år men hade jobbat som barnflicka, piga, någon typ av kökspersonal och sjukhusbiträde. Hon hann även med en sväng i en kiosk.

Mammas mormor var vaktmästare på baptistkapellet och den mesta verksamheten för bygdens ungdomar arrangerades av frikyrkor. Min mamma gick i söndagsskola, juniorer och åkte på läger. När en ungdomsledare undrade om hon ville bli frälst svarade mamma förskräckt "Nej!" och sedan tror jag att intressena popmusik och pojkar fick ta allt mer tid i anspråk.

Sjutton år gammal flyttade min skoltrötta mamma till Stockholm för att gå på tandsköterskeskola. Då hade hon gjort praktik ett år och sedan fått dispens för att få söka trots sin ringa ålder. Inkvarterad i en rivningsetta (Som fyrtio år senare fortfarande finns kvar.) på Söder låg sedan världen för hennes fötter.

Min pappa föddes under fyrtiotalets sista vår. Han växte upp ett par mil sydväst om Sundsvall i en by på landsbygden. Spännande saker som hände under uppväxten var när det grävdes ner vattenledning så hela byn var full av gångar att springa i samt när det hälldes gift i tjärnen så alla fiskar dog. Det fanns något syfte med det där med fisken, vilket minns jag inte. Tidningen var dock där och fotograferade när halva byn stod på bryggan och glodde.

Precis som mamma fick pappa flytta in i ett nytt hus när han inte var alltför gammal. Det var dock inget toppmodernt femtiotalshus utan ett högst ordinärt rött trähus med vita knutar. Invändigt var huset inte klart men den gamla hyresvärden var galen så familjen flyttade in så fort det bara gick. Huset låg i en stenig och lite skuggig skogsbacke. Farfar var yngste sonen och fick därmed inget hemman utan hålla tillgodo med en stenig skogsbacke och ett livstidskontrakt på bysmedjan. Min farfar jobbade som sågare och smed och hade aldrig ett fast jobb under sitt nittioåriga liv. Min farmor kom som piga till farfars familj, och på den vägen var det.

In i sitt nybyggda hus flyttade de, min farmor och farfar, med pappa och hans storasyster. Pappa och hans storasyster är födda på samma datum men på olika år. Efter mopedbudsjobb, yrkesskola med el-/teleinriktning, en motorcykelolycka med brutet ben och lumpen som malaj i mässen (På grund av benet.) och jobb på en televerkstad (Pappas faster trodde alltid att han jobbade på en tegelverkstad.) träffade han så mamma och tycke uppstod.

Ett tag fick de åka fram och tillbaka mellan huvudstaden och hemstaden men så småningom flyttade mamma hem igen. De flyttade ihop i en hyrd liten lägenhet i en villa. Ett rum och kök plus ett delat badrum tror jag det var. Badrummet delade de med några tjejer som i princip bodde i garderoben. Efter ett par år fick de möjlighet att ta över min morbrors lägenhet i Sveriges största bostadsrättsförening. I den lägenheten bodde även jag mina första år. Där jag bor nu har jag den sjuttiotalsmålade hallmöbel som min morbror lämnade efter sig när han flyttade ifrån den där lägenheten.

När jag skulle fylla fyra var min bror på väg och vi behövde fler rum. Ett lite för dyrt hus med vacker utsikt blev det och vi åt ganska mycket havregrynsgröt och blodpudding i några år. Jag älskar det där huset och jag älskar såklart mina föräldrar. De har gett mig en trygg barndom även om jag är och har varit ett nervöst knippe ibland. De har läst böcker för mig och min bror och uppmuntrat oss i våra studier. Vi har båda mer utbildning än våra föräldrar och har väl gjort, eller i alla fall påbörjat, någon form av klassresa även om det är svårt att se när jag sitter här utan fast jobb, med låg lön och med ett andrahandsboende. Utan dem skulle jag dock inte ha klarat mig ekonomiskt under de senaste åren. Mamma och pappa har skjutsat till träningar och matcher, till kompisar och runt i Sverige och ut i Europa. Ibland är vi för lika och ibland för olika. Ibland ryker jag ihop med speciellt min far, i våldsamma diskussioner men saker och ting kan inte, och bör inte, vara alltför perfekt. Eller hur?

Mina föräldrar har gett mig en känsla och en medvetenhet inför vad och var jag kommer ifrån. Det handlar om värderingar och det handlar om historia. Nu är pappa sextioett år gammal och går i pension om några veckor. Han tjuvkollar kattannonser på Blocket när han tror att ingen ser. Han saknar nog vår gamla katt, liksom vi alla gör. Mamma är femtiosju och står på toppen av sin karriär, den nya karriär hon påbörjade för snart tio år sedan. När asfalten torkat tar de fram hojarna ur garaget, slänger ner lite grejer i packväskorna och drar iväg. De har också planer på att åka motorcykel i USA, Australien eller Sydafrika. Det finns så mycket att välja på, men det finns ingenting som är omöjligt.

Dag 2: Min första kärlek

Min första kärlek. En rubrik som förväntas ha ett visst svar. Antingen ska man skriva om den himlastormande tonårsförälskelsen eller om någon söt historia om hur man som femåring var kär i grannbarnet. Har man inga sådana historier så är det tillåtet att fega med historier av typen musiken/tennsoldaterna/hästarna/backhoppningen var min första kärlek.

Jag har alltid avskytt frågor i stil med "Vem är du kär i?" (i yngre år) och "Hur går det med kärleken då?" (i något äldre år). Frågor av den senare typen har jag numera ofta nåt mer eller mindre olyckligt gammalt minne som inte vill lossna att besvara med. Frågan är inte längre lika jobbig eftersom jag alltid kan svara att det går åt helvete alternativt inte går alls. Få är de stunder där jag tindrat med ögonen, i den mån jag alls gör det, och sagt något om att jag är kär. Det har dock hänt.

Någon typisk första kärlek har jag inte. Jag minns en skoluppgift när jag var 11-12 där vi skulle skriva om vår första kärlek. Vi skulle lämna in berättelserna anonymt och sedan skulle vi i halvklass sätta oss på golvet, på podiet faktiskt eftersom min gamla skola hade såna, och så skulle fröken läsa upp berättelserna. Jag hade ljugit ihop en i mitt tycke ganska poetisk historia om en grannpojke och en grön boll. Fröken missade att läsa min så jag var tvungen att säga att "Du läste inte min..." För jag ville ju att hon skulle läsa. Röd i ansiktet satt jag där medan hon läste. Ingen annan tyckte att den var poetisk. Dock passerade den nog som sannolik. Förmodligen var jag kär i en kille i klassen under den här perioden, något jag definitivt inte talade om för någon. Han låg inte högst på de andra tjejernas listor, och jag låg definitivt knappt på några av killarnas listor alls. Kärlek definierades nog ganska mycket efter vad andra tyckte om en.

I sexan var jag och Mi kära i samma kille. Vi visste vem han var och spanade på avstånd. Kanske kanske att vi hade bytt ett ord med honom, eller en stavelse i alla fall. När vi började sjuan stod han och hans flickvän alltid och hånglade precis där jag hade mitt skåp så jag var tvungen att be dem flytta sig för att jag skulle kunna hämta mina böcker. Hm, vänta...det här känns symptomatiskt på något sätt. På högstadiet var det annars ett jävla tjat om vem man var "kär" i. Jag var sällan så himla intresserad av nån men jag hade en jag spanade på i åttan, men självklart sa jag inte till någon att jag gjorde det. Det fanns dessutom en annan som hade rätt att spana på honom.

Jag blir inte så lätt intresserad av folk till höger och vänster bara sådär. Och jag gillar inte att blotta mig. Ja, alltså hjärtat och själen och sådär... Och världen är orättvis. Alltså, ingen konkret första kärlek i unga år.

Under mindre unga år har det varit flera första. Varje ny relation har fört med sig nått nytt första tror jag. Den senaste förde till exempel tankarna framåt på ett sätt som aldrig skett förut. Men den där klassiska typiska första kärleken, som den är i film och böcker och som "alla andra" verkar ha, den har inte jag. Det är liksom gråskala. Men det kändes fegt att skriva om musiken...

Dag 1: Om mig

Ja jag hade ju tänkt göra den här utmaningsgrejen med ett inlägg på ett visst tema varje dag. Kanske kan det få lite fart på mitt skrivande och kanske läser nån också. Jag vet ju att ni är några som läser i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag kan lova, mer än ett inlägg om dan och en ojämn kvalitet.

Ikväll är fel kväll att skriva om mig själv. Jag är trött och seg och vill faktiskt gå och lägga mig trots att klockan knappt är tolv. Inte kan jag skylla på november heller för nu är det ju den första december. December är månaden då jag föddes för snart trettioett år sedan. Jag brukar säga att jag är stolt sjuttiotalist om än med liten marginal. Sjuttiotalet var nästan slut när jag föddes ungefär en månad före utsatt datum. Jag var lite tvärsför redan innan födseln och gjorde entré på mitt eget vis. Efter sjuttiotalet kom åttiotalet och nittiotalet och jag växte upp på en norrländsk ö med mina föräldrar och min bror. Och en katt. Jag älskar katter. Jag brukar prata med katter jag möter ute, speciellt om det är natt och jag är lite full.

Vad mer? Jag är en väldigt pratglad person, det brukar inte undgå någon. Tvärtemot vad alla tror kan jag dock vara tyst emellanåt. Några andra av mina fina egenskaper är att jag är intelligent, rolig och morgontrött.

Musik utgör en stor del av mitt liv. Utan musik skulle jag nog inte överleva. Ibland är musiken i bakgrunden, ibland är den överallt. Ibland behöver jag total tystnad. En riktigt bra konsert med en favoritartist är bland det bästa som finns. Jag gillar att tala om för artister jag beundrar att det är fantastiskt det de gör. Ibland önskar jag att jag inte var underbetald lärare utan istället en fena på att spela gitarr och skriva saker som gör andra människor knäsvaga. Det tåget gick för minst ett decennium sedan, om det ens stannade vid min perrong, och jag trivs bra med det yrke jag har. Detta trots arbetslöshet och att funderingar kring yrkets framtid ger mig ont i magen.

Jag tycker att jag mest är en glad människa som skrattar mycket och som bryr mig om andra. Det finns dock en mörk sida som inte alltid är så charmig. Jag gillar vemod och jag har ett hett temperament men det svarta handlar om något annat. Olycklig kärlek, ett äckligt bra minne och lite stress på det och det kommer som ett brev på posten även om bottennoteringen är av ett ganska gammalt datum. Posten förresten, där har jag också jobbat.

Just nu vill jag ha lite kärlek, en mer säker jobbsituation, högre lön och ett långt andrahandskontrakt på en mysig lägenhet med centralt läge. Förstahandskontrakt går också bra.

Lite sömn skulle sitta fint också. Gonatt!