Sumpan calling

Denna förmiddag bloggar jag från Sumpan till tonerna av Vi kommer att dö samtidigt med Säkert! Ute är det snorkallt så jag drar mig för att bege mig härifrån. Solen skiner dock så jag gör nog ett försök snart. Jag har spelat gitarr, ätit yoghurt, ätit ostmacka, druckit te (och bränt långfingret på tekoppen) samt tagit en dusch. Lyssnat på Morgonpasset har jag gjort också. Mitt i händelsernas centrum alltså!

Igårkväll såg jag och H. Laleh på Debaser Medis. Lokalerna förde mig för ett ögonblick tillbaka till en sommarnatt 2003. En såndär magisk som man aldrig glömmer. Stunden efter när vi satt på trappan och filosoferade samtidigt som solen gick upp över Medborgarplatsen. Igår var det alldeles för kallt för att ha lust att filosofera. I kön vid insläppet fick alla choklad från Laleh. Sympatiskt. När konserten väl börjat försökte jag låta mig föras tillbaka till en mörk universitetsaula i augusti. Konserten blev aldrig som då, men det hade jag inte väntat mig heller. Det var en skitbra spelning och Laleh är så go. Som ett naturbarn virvlar hon runt på scenen. Lätt som en fjäder eller med en enorm tyngd. Så fint. Mamma är väldigt speciell och så himla vacker. Krav är kul och så träffsäker, den hade jag glömt. Hide Away hade jag glömt bort också, och precis som förra gången slog den mig i magen. Inte lika hårt som sist dock. Det tackar vi för faktiskt. Laleh jammade loss och gjorde det bästa för att få med oss. Hon lyckades till slut och det lät fan nästan bra! På slutet låtsades hon att vi var kören och dirigerade oss med ett stort leende på läpparna. Allt avslutades perfekt med Salvation.

Nä, nu är det dags att bege sig ut och ta itu med resten av dan och resten av livet.

Senare: Nu är jag hemma och förgyller inlägget med en bild.