Crucify

Jag lyssnar på Tori Amos idag. Bland annat. Städar och fixar. Dricker för starkt kaffe.

Jag sov bort en stor del av dagen. Kom hem sent och var trött men började ändå, dumt nog, att läsa en bok. Har lånat Tina Nordlunds självbiografi. Kommer ni ihåg henne? En av det här landets största fotbollsspelare. Efter ett förlorat VM-guld tog karriären abrupt slut. Då hade hon länge mått dåligt, men ingen visste något. I och med VM-finalen eskalerade problemen och i samband med en fotskada började det gå riktigt åt helvete. Det var då hon fick gå ut och berätta för "svenska folket" att hon hade drabbats av anorexia och skulle sluta spela.

Tina är två år äldre än mig. Hon gick på samma högstadieskola och spelade i samma basketklubb som mig. Jag känner henne inte och har förmodligen aldrig ens bytt ett ord med henne. Självklart kommer jag ihåg henne och man har ju följt hennes framgångar lite genom media. För mig var hon mest en av "de äldre tjejerna" i laget över vårt, och jag har för mig att jag tyckte att hon såg lite sur ut. Så självklart är det kul och intressant att läsa vad hon skriver om den tiden.

Det finns dock fler intressanta aspekter av boken, aspekter som är mycket viktigare. Tina (med hjälp av en medförfattare) reflekterar mycket kring det där att vara tjej och fotbollsspelare. Elitidrottare. Elitfotbollsspelare. I förhållande till att vara tjej, i förhållande till manliga fotbollsspelare, i förhållande till framgångar, i förhållande till ledare och i förhållande till kropp och i förhållande till mat. Under en tid var hon tillsammans med herrfotbollsspelaren Jesper Blomqvist. Själv var hon landslagsspelare men degraderades till flickvän och fotbollsfru.

En vinter bodde hon med honom i England och fick en chans att spela med Liverpool. Pojkvännen spelade med Manchester United och hans klubb tolererade inte att en av deras spelare skulle ha en flickvän som spelade med ärkerivalerna. Tina fick spela i en sämre klubb. När hon kom hem till Sverige var det på nåder som Marika Domanski-Lyfors tog med henne i truppen.

Förhållandet med Jesper Blomqvist tog slut så småningom och Tina fick återgå till att vara Tina och fotbollstjärna. Hon säger själv att hon var först i Umeå med att vara individualist i kollektivet. Laget gick först och de hade en speciell sammanhållning, men hon började skaffa sig en överordnad agenda. En personlig sådan. I takt med framgångarna började allt fler bete sig så. Inte helt oproblematiskt. Hur är man en elitfotbollsspelare när man inte får se ut som en? Tina fick ofta komplimanger för att hon var snygg och inte såg ut som en fotbollsspelare. Jag blir äcklad när jag läser om fystränaren som hade fettfobi och hetsade tjejerna att bli smalare. Kostkunskaperna hos tjejerna var dåliga och Tina satte ihop egna strategier för att bli lättare och snabbare. Länge var hon sjuk utan att vara utmärglad, men varför såg ingen något? Varför valde man att inget se? Elitidrott innebär att vara medveten om kost och träning och att kontrollera kroppen, så gränsen är nog ofta hårfin. Men ändå, varför såg ingen något?! Så som hon beskriver sitt beteende är det helt sjukt.

De som blir sjuka blir duktiga på att manipulera, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror att vi åter stöter på det här med den duktiga flickan. Duktig-flicka-syndromet. De kan driva sig själva hur långt somhelst. Tina skriver dessutom att elitidrottare är lite galna och hon själv bestämde sig för att bli bäst redan när hon var fem år gammal och gjorde sedan allt för att bli det. Det blir extremt då, men det finns ändå där om man skrapar på ytan. Den duktiga flickan. Inte svika, inte göra någon besviken och hela tiden göra sitt bästa. Lida i tysthet. Eftersom de duktiga flickorna inte ställer till några större besvär när det börjar gå åt helvete för dem är det så lätt att blunda för deras problem.

Jag har läst drygt halva boken nu och det finns somsagt mycket intressant i den. Kul att det inte bara lämnas till läsaren att reflektera utan att hon själv analyserar en hel del. Boken är inget litterärt mästerverk, men det känns inte som det viktigaste här.

Genom helvetet - om fotboll, kärlek och anorexi av Tina Nordlund och Simon Bank.

Nu ska jag fortsätta gnugga bort kalk i badrummet och lyssna på Tori.

Why do we crucify ourselves?