Jag sneddade över Hötorget då en ung tjej med mick kom fram till mig.
- Ursäkta, vill du svara på några frågor?
Det stod P4 på micken.
- Javisst! svarade jag.
- Vad var din största kärlek? Och om du vill, berätta lite om den och så.
Jag tog en konstpaus.
- Oj, det vet jag faktiskt inte. Det är svårt att säga så här på kort arm...eh, rak arm.
- Hur får man kärleken att hålla då?
- Ja, om någon hade ett patentsvar på det så skulle det ju inte vara något problem, sa jag. Sedan sa jag något om respekt och slentrian.
- Tack, sa hon.
Med andra ord så ljög jag först och sedan sa jag något mer eller mindre klichéartat. Detta med en djup, lugn och förtroendeingivande röst. Ibland behöver man tänka efter för att ge bättre svar, och för att komma fram till hur bra svar man egentligen vill dela med sig av. När jag hade gått en bit kom jag på vad jag skulle svarat och när jag sedan kom på att det nog var inför alla hjärtans dag som hon frågat, då kom jag på att jag hade kunnat kosta på mig ett bra mycket mer cyniskt svar.
2 kommentarer:
"VAD" var din största kärlek fick mig att tänka att du skulle ha svarat "musik"...
Jamen precis! Jag blev faktiskt lite förvirrad till en början för att hon sa "vad" (som jag är rätt säker på att hon såg) men ändå uppenbarligen menade "vem"...speciellt med tanke på följdfrågan. Klart förvirrande! Och inte så man kommer sig för att fråga "menar du vad eller vem?" heller... Både du och jag verkar tänka bredare än vad hon gjorde. :)
Skicka en kommentar