Amen

Imorse, tisdag alltså, väcktes jag av att det ringde på dörren. Flög upp och lyckades faktiskt få på mig morgonrocken också. Jag hade gott kunnat låta bli att öppna, det var jehovas. Men hade jag inte öppnat hade jag ju undrat hela dagen, och kanske nästa också, vem det egentligen var som hade ringt på. Förmodligen hade jag bestämt mig för att någon råkat trycka fel när de skulle tända lyset i trappen. Hade jag legat kvar i sängen hade jag också missat en, mer eller mindre, underhållande broschyr som liknade "falsk tro" vid en prostituerad kvinna på ett sjuhövdat monster. Illustrerat var det också. Falsk tro, ifall ni undrade, handlar bland annat om sexualmoral som i sin tur mest verkar handla om religioner/samfund som tillåter homosexuella präster och samkönade äktenskap.

När jag berättade om det hela för Em så tyckte hon att jag varit lite otacksam som inte hade böjt på nacken, sträckt fram handen och mottagit frälsningen. Hon tyckte också att jag gott hade kunnat passa på att samtidigt bekänna en synd eller två (så kanske jag minimerat risken för återbesök). Det kanske ligger något i det.

Har aldrig haft besök av dem förut, men förra sommaren hälsade Livets Ord-polarna Bibelcentret på när jag var hemma hos päronen. En söndag mitt på dan och solen sken. Jag njöt av en välbehövd sovmorgon. När det ringde på dörren väntade jag först på att brorsan skulle öppna. När det inte hände slängde jag på mig gammelfarfar Teodors gamla morgonrock som var lagom åt mig när jag var 17 men som nu är lite liten (och sliten, tack vare att jag gillade den när jag var 17). Mitt långa hår såg ut som ett skatbo och hur jag än bar mig åt fick jag det liksom inte ur ansiktet, mittbenan var ur fas. Jag öppnade dörren och kisade mot solen. På bron stod en liten rundlagd man och undrade om jag visste att det snart skulle skapas ett paradis på jorden. En bit bakom honom stod ytterligare än man. De såg båda rätt förskräckta ut över min uppenbarelse och tackade snabbt för sig, efter att ha kommenterat att jag nyss verkade ha vaknat, och backade en bit innan de gick. Inte heller de presenterade sig med vilket samfund de kom ifrån. En liten broschyr i bästa amerikansk stil med paradiset i form av tyrolervilla, äng, barn och rådjur fick jag dock. Med tanke på deras uppsyn lär de nog inte återvända. Jag måste sett ut som skökan själv!

För sisådär ett och ett halvt år sedan försökte en före detta kursare frälsa mig (eller något). Gud hade talat till honom om mig i varje fall. Efter att han tänkt på mig i en bön! Jag arbetade till en början efter tre teorier. Den första var att han var kåt på mig. Den andra var att han trodde att jag var flata och ville bota mig. Den tredje var att jag rent allmänt verkade vara en förtappad själ i behov av lite frälsning. Vi läste en delkurs i genusteori tillsammans och en stor del av den handlade om sexualitet, så han hade det inte lätt stackarn! Det var några månader efter det som gud och han hade haft ett snack om mig. Summan av kardemumman är att killen numera är ganska skraj för mig. Teori ett, som redan från början var minst trolig, kan nog alltså definitivt strykas. Jag funderar på om jag borde ha skickat jehovasflickorna med tillhörande morsa till honom...