Gå

Det känns ibland som att jag är tillbaks på Gå, eller på noll, eller kanske som att jag står still på samma ställe med geggig lera under fötterna. Ibland är det gå direkt till fängelse utan att passera Gå. Jag kan nog säga att det här har varit den kämpigaste hösten i mitt liv. Jag borde anat ugglor i mossen. Först dog katten, sen dog kärleken och sen dog farfar. För ett år sedan såg det åtminstone ljust ut. Enkelt var det inte men det såg ljust ut. Eller, på ett sätt var det enkelt.

Någon tog mig i handen och sprang iväg med mig. Eller vi sprang iväg med varandra. Hals över huvud litegrann. Jag var inte redo att släppa taget helt, jag behövde tid. You said you needed time, you had time. Jag behövde känna efter. Sen blev saker så svåra att vi antingen kände efter jättemycket eller inget alls, sjävlklart i total osynk ibland. Jag ville inte riktigt lyssna på det örat. Jag började se framåt. Jag började få nya krafter. You said you needed time, you had time.

Det är så sorgligt hur det blev och lika seg som delar av mig var in i det, lika seg är jag påväg ut. Kanske. Men det finns ett högre mål ändå. Något som är så pass viktigt att ta hand om att det bara inte får sjabblas bort. Jag är lite rädd bara, att jag ska bli sårad...att jag vaknar upp och livet garvar mig i ansiktet med ett "trodde du verkligen det?!". Och saknaden blir så stor. Vissa ögonblick känns det som "om du ville ha mig vore jag din" men jag vet att det inte är så enkelt, inte på något sätt. Jag vet att det inte är det som är det viktiga nu. Ibland känns det lite som att bli frånåkt också. Jag står bara kvar, inget händer, allt ser likadant ut. November är en jävla skitmånad och jag otrivs. Vantrivs vore kanske att ta i, men otrivs kanske jag skulle kunna säga. Skitliv. Tillbaka på Gå.

För ett tag sedan kände jag mig som ett smält glasspaket som stod framme och såsade och torkade till sådär lagom aptitligt. Och det går liksom inte att göra nåt åt det när man väl tagit ut det ur frysen och börjat karva med skeden.

Mitt i alltihop kan jag ju inte låta bli att garva åt mig själv. Va fan ska jag göra liksom? Kul är jag inte men den dagen jag tappar min humor helt kan väl nån se till att det finns en tvångströja tillgänglig. I och för sig har jag blivit beskylld för att vara humorlös förr så jag kanske får ta tillbaka det där.

Nu har jag tappat tråden igen! Haha.

Jag blev glad för ett samtal tidigare. Ingen anledning till oro. Jag älskar denna någon som tog mig i handen förra året. Missförstå mig rätt.

Tror det är dags för mig att sova nu. Det blir så mycket smörja annars.