November

Jag är less på november nu. I fredags blev jag dyngblöt om fötterna i mina nya skor (jo jag hade visst impregnerat dom). Det är grått och det är äckligt. Å andra sidan stör det mig inte att det är rätt varmt. Och jag behöver all tid jag kan få så jag vill inte att det ska vara december riktigt än. Faktum kvarstår dock; jag är jävligt less på november.

Igår var jag i Stockholm med K. på Socialistiskt forum på ABF. Det var intressant och trevligt. Paneldebatten om feminism i opposition var väldigt bra. Snart sticker jag iväg till huvudstaden igen. Ikväll är det konsert på Annexet tillsammans med H. Anna Ternheim - favorit i repris.

Jag vaknade upp lite småsur imorse. Jag hade drömt att jag blev dissad på en liten fest jag var bjuden till men där jag definitivt inte var önskad. Persona non grata, big time. Räcker det inte med att en del känslor dyker upp och blir jobbiga i vaket tillstånd, måste man konfronteras med dom när man sover också? Ensamheten är inte borta, även om den inte är ständigt närvarande. Jag är fortfarande kär. På något konstigt sätt är jag det. Sedan finns det en djup känsla som sträcker sig förbi även det, som liksom är viktigare. Jag tänker inte förklara det närmre här. Jag har redan sagt för mycket.

Jag tänkte säga att jag hoppas nästa år blir bättre än det här, men samtidigt kan jag inte säga så. Det här året började underbart på många sätt. Vart det senaste halvåret tagit vägen vet jag inte riktigt. Och hösten...vilken dvala. Jag har inte varit som i dvala, tvärt om, men när jag tänker tillbaka på det. Vissa delar av sensommaren och den tidiga hösten orkar jag inte tänka på överhuvudtaget. Mitt i all grå gegga har det funnits små värdefulla ljuspunkter, men så glider tankarna in på de där ögonblicken då man inte förstod någonting och då det bara gjorde jävligt ont. Det är så dumt att tänka på det, men det är väl samma sak som att man med skräckblandad förtjusning eller fascination tittar på en olycka eller ännu mer basic, trycker på blåmärken fast man vet att de gör ont. Det sysselsatte jag mig med redan när jag var liten. "Doooooont!" sa jag, pekade och tröck. På tal om det har jag ett konstigt och väldigt ihärdigt blåmärke på insidan låret. Måste vara cykelsadeln. Det där andra, det är flerbottnad kärlek och saknad tror jag. Fan, jag skulle ju inte säga nåt mer.

Nu sjunger Rufus för mig och jag måste sätta lite fart om jag ska hinna göra lite viktiga grejer innan jag sticker till Stockholm. Förövrigt vill jag slå SJ på fingrarna med något hårt. För det första för att lågtrafiktaxan är borttagen och för det andra för att det knappt finns några biljetter till humana priser hem till jul. Skämmes ta mä faan! som han sa den där Robinson-mannen. Typ Errol.