Men åh

Jag är olyckligt kär. Ibland känns det som mitt liv står stilla och inte leder någon vart.

Det gör ont. Det är frustrerande.

Jag började tänka att jag ville prova vara din på riktigt. Mitt i allt konstigt ville jag strunta i det dåliga och fortsätta fast börja om från scratch. Dina tankar gick åt det motsatta hållet, och hade gjort det ett tag. Man kan inte göra saker ogjorda så man ska akta sig för att ångra massa saker. Man kan ändra sig men inte göra saker ogjorda, det är två olika saker. Men man kan bara ändra på sig själv och det finns inget jag kan göra. Jag är ensam om mina känslor och det finns inget jag kan göra åt det. Ingenting. Jag önskar så att det såg ut på ett annat sätt. Det hade kunnat bli fint trots allt. Vad jag önskar ibland att du ville. Vi kan få nåt annat fint, på ett annat sätt nu. Och jag försöker och helvete vad jag har försökt i flera månader. Hopp och förtvivlan om vartannat.

En och annan tycker nog att jag ska skärpa mig. Sluta tjata och ta mig samman. Det funkar inte så. Det hjälper inte förstår ni. Det är inte det jag behöver.

Mitt liv och dess stillastående kan dessvärre bara jag göra något åt. Det är det som är det jävliga. Jag vet inte vad som ska göras och inte hur. Jag vill se nåt nytt men samtidigt inte. Jag gillar det jag pluggat och det jag utbildat mig till. Jag börjar bli less på vissa aspekter av att vara student men jag längtar inte efter att jobba. Eller kanske lite, men inte när jag tänker på att man ska göra det i stort sett året runt tills man dör. Arbeta alltså, även om man hittar på olika saker. Då blir jag inte ett jävla dugg sugen.

Om ett år kan jag befinna mig i en situation där jag varken har ett jobb eller en bostad i den här stan och inte heller vet var jag vill eller kan bo. Stockholm ett tag, visst...men där kan jag inte få någonstans att bo om jag inte kan få det här och jag känner inte för att börja min karriär i Stockholms förorter faktiskt, på nåt jobb som ingen annan vill ha eller nåt jävla springvik. Vart ska jag ta vägen? Även om jag blir kvar i Uppsala till en början om jag har tur, så vill jag inte bo här hela livet. Vart ska jag ta vägen då? Förslag någon? Inte för långt söderut, inte för långt norrut, inte jättelångt från hav eller annat vatten, inte bortom flyg och tåg, inte bortom all ära och redighet som man säger, med ett ganska trevligt jobb och en ganska trevlig lägenhet. Just det, det får gärna finnas ett godtagbart konsertutbud också. Något måste jag ju sysselsätta mig med när jag får en lön men inte känner en jävel (fast CSN kommer ju ändå att äta upp den stackars lilla lönen). Nå? Vart ska Sandra ta vägen?

Jag kan inte få det jag vill ha och resten vet jag inte alls vad jag ska göra av.

Inom den närmsta framtiden innebär det att jag inte har gjort klart skrivuppgiften jag måste redovisa om sju timmar. Goodbye nattsömn.