Gick ut på balkongen när jag kom hem, för att ta in tvätten jag hängt ut. Blev stående där ute lutad mot räcket med huvudet böjt bakåt och bara tittade på himlen. Stjärnklart. Det är inte mer än tio grader ute och jag frös lite om mina bara armar men det gjorde inget. Höll mig i räcket och böjde mig ännu mer bakåt, lite sådär så det nästan kändes som att jag skulle trilla. Ställde mig rakt igen och tittade på himlen åt alla håll. Stjärnor överallt. Ganska mörkt åt vissa håll medan stan lyste upp himlen åt andra håll.
Jag kom att tänka på när jag stod sådär en gång i våras och tittade på alla stjärnor. Jag var inte ensam och vi stod där och kollade ett tag. Vi kollade ända tills jag kände mig så förbannat klyschig att jag sa att jag frös och var tvungen att gå in. Visst var det väl lite kallt men det var inte därför jag så plötsligt kände ett behov av att gå in. Samtidigt blev jag lite full i skratt eftersom det kändes lite typiskt mig.
Stjärnklara himlar må vara klyschiga men det gör dem inte mindre vackra att titta på. Och det finns väl ändå en viss anledning till att klyschor blir så pass populära att de blir just klyschor.
Nu alldeles nyss var det ändå rätt kallt och det var ju inte så att det fanns nåt där ute som jag inte sett förut. Dessutom har jag en halv dvd att titta på. Jag somnade ifrån Ms DiFranco inatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar