Lugnet före stormen

Undertecknad sitter här med en skål fil och müsli. Ute är det grått och känns kallare än jag hade väntat mig. Jag lyssnar på en skiva som jag inte lyssnat på på länge, David & the Citizens Until the Sadness is Gone, en fantastisk skiva som jag fick i födelsedagspresent av min långa vän Krirri en gång. Eftersom jag fyller år på vintern och lyssnade på skivan mycket då i december, speciellt när jag gick till mitt postjobb kalla mornar kring jul och nyår, så är den skivan smällkall vinter och knarrande snö för mig. Det går liksom inte att komma runt.

Min favoritlåt var titellåten. Så smärtsam men samtidigt så trallvänlig. Måna fina ord. Som slutfrasen: "...so put that record on and dance with me until the sadness is gone".

På sistone har jag varit lite sugen att lyssna på skivan eftersom jag sett att min vän spårvagnsföraren lyssnat på den. Teknikens under ni vet, MSN och last.fm och sånt. Sagt och gjort, nu sitter jag här.

Jag tror faktiskt att jag lyssnade på den här skivan för ett år sen. Jag tror jag borde ha gjort det. I samma veva som jag promenerade runt i kvarteren på andra sidan järnvägen, härifrån sett, i mörkret och värmen. Då när det en kväll var så varmt och fuktigt att det blev kondens på iPoden. Det var en ledsen och arg S. som traskade runt.

Igår var jag också ute och promenerade i augustimörkret. Inte arg och ledsen. Mer...kontemplativ. Finns det ordet på svenska egentligen? Jag tycker det är ett trivsamt ord. Så, kontemplativ. Och proppmätt. Jag och Lilla M. hade käkat massa pasta och glass och delat på en pava rött. Eftersom Lilla M. för tillfället huserar hos sin bror i studentgettot nästgårds, och jag kände för en promenad, så följde jag med henne en bit...faktiskt ända till porten. Det var väldigt skönt med en prommis och på vägen hem nöp jag en kastanj från ett träd och gick sen och rullade den stora gröna taggiga frukten i handen. Hem genom Svartbäcken i det lugna mörkret. Kastanjen ligger på mitt fönsterbräde nu och det får den väl göra tills den skrumpnar ihop.