Den andra tröjan jag köpte, den ser ut så här. Snygg va? Svart som det mesta i min garderob. Jag gör ju små undantag ibland, bland annat för framförallt rött men även mörklila eller nån schyst grön. Vid mycket enstaka tillfällen chockar jag mig själv genom att köpa nåt vitt. För att detta inte ska urarta till något slags modeblogg med frisyrer och kläder så kan jag passa på att tala om att jag häromdan läste ut ytterligare en bra bok.
Leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson läste jag. Det är något av en dokumentärroman och är Johannas historia om farmorn och farfarn som var missionärer i Kongo/Zaire. Om pappan, hans två syskon och deras uppväxt. Missionen och kallet gick före allt och tidsandan som rådde var en annan. Syskonen växte delvis upp i Kongo och delvis i Sverige, men inte alltid samtidigt. Johannas pappa spenderade större delen av tiden i Kongo. Först med föräldrarna och sedan på internatskola. Storasystern levde sina första år i Kongo men växte senare upp med släktingar i Sverige och återsåg inte sin barndoms Afrika förrän hon var i tjugoårsåldern. Lillebror föddes i Kongo men efter några år behövde han sjukvård och fick flytta till Sverige även han. Lagom till han rotat sig bra där fick han flytta till Kongo och internatskola. Endast under förhållandevis korta perioder befann sig föräldrarna på svensk mark, men oftast inte samtidigt och hela familjen var endast samlad på ett och samma ställe under en väldigt begränsad tid.
Den fråga som Johanna brottas med är hur farföräldrarna kunde offra sina barn för kallet, och om de någonsin hade sina tvivel eller om de enbart förlitade sig på att Gud skulle se till det bästa. Jag tycker verkligen om Johannas sätt att skriva och den här boken var, trots att den skiljer sig från hennes vanliga romaner, väldigt bra. Speciellt intressant blir det, tycker jag, när jag läst en hel del antropologi, afrikanistik och historia. När jag läste afrikanistikkursen första gången (hrm) så var vi till exempel på en utställning på Etnografiska om just svenska missionärer i Kongo och hur vår svenska bild av Afrika i mångt och mycket är formad just av vad dom hade att berätta när de kom hem och reste runt i olika kapell och bönehus och berättade. Brevväxlingen med nära och kära hemma var också omfattande. Intressant var också skildringen av hur Kongo och Afrika förändras under de nästan fyrtio år som missionärsparet i boken befinner sig där.
Jag tänkte bland annat också på den lärare jag hade i afrikanistikkursen andra (hrm) gången jag läste den och som jag även träffat på i andra antropologisammanhang. Som liten pojke reste han på 40-talet (tror jag) med sina föräldrar ut som missionärer till det som idag är Tanzania, och hans berättelser om resan dit (som började med häst och vagn till Vännäs och även inkluderade båt runt hela Afrika) och uppväxten där.
Boken var intressant och fängslande och det fanns en hel del att fundera på. I höstas hörde jag några vänner och bekanta diskutera den här boken och det fanns delade meningar av den. Jag tror en av personerna själv hade mor- eller farföräldrar som också varit missionärer, kanske nämndes de i boken, och hon var riktigt upprörd över hur orättvist Johanna skildrat sina farföräldrar. Det räckte liksom inte att Johanna påpekar, upprepade gånger, att det är hennes historia och att tiden visserligen var en annan då och att synen både på barn och kall var annorlunda. De här andra missionärspanschisarna hade visst varit riktigt upprörda. Jag hade ju inte läst boken då. Det brukar visserligen inte hindra mig från att vara tyst, men vi var påväg på konsert och jag var vansinnigt förkyld så jag orkade bara inte. Men med det i bakhuvudet var det också intressant att läsa den här boken.
Sedan har jag fortsatt med Fredrik Strages Mikrofonkåt och Karin Boyes Kallocain. Jag varvar lite men har väl egentligen bara nosat lite på Boyes bok än så länge. Inatt ville jag läsa nåt oengagerande så då läste jag några gamla Vecko-Revyn som jag hittade i mitt rum. Dom var 12-13 år gamla och innehöll i stort sett bara dynga, men det var ju inget nytt. Jag fick läsa om Jonas Gardell visserligen, men även ett test om huruvida man söker kickar i sitt sexliv, vad man ska akta sig för så inte killen man dejtar dumpar en, hur man använder foundation på rätt sätt, hur man får en snygg jeansrumpa, om karriär, om gruppsex, om unga mödrar och onödigt mycket om modet -95/-96 (mycket plastbrallor i glada färger, mycket skotskrutigt och mycket lammull och fejkpäls). När jag läst klart var klockan alldeles för mycket men det kändes definitivt som att jag fått nog, till skillnad från när jag läser en bra bok. Ska nog söva mig med ett par nummer till inatt om jag har svårt att sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar