Tid igen

Det bultar och slår
Det är tiden som går
Det är landet där allting förvandlas
Som vi jagar och far
efter frågor och svar
här i tider när allt ska förhandlas

Jag vaknade med de raderna i huvudet idag.
Drog täcket över huvudet och bestämde mig
för att vänta ett tag med att konfrontera världen.

Tidsfråga. Det är alltid en tidsfråga.
Och sen sitter jag där med en knut i bröstet,
eller en klump i magen.
Eller i alla fall ett väldigt trött huvud.
Jag gick och la mig med en tung suck igår.
På ett sätt var det skönt med en suck,
det hade kunnat vara värre.
Det har varit värre.

Jag har nog överlag ett konstigt förhållande till tid ibland.
Tidsoptimist och allt.

Så är det emellanåt med livet nu känner jag.
När det inte är helt bra har det i alla fall varit så
jävla mycket värre att det är ganska bra ändå.
Lite osäkra ben ibland bara.
Och ett tuggande om saker ingen längre orkar höra.
En oro inför framtiden,
den där nära förestående.

Hade ett snack med en vän igår. En vän som ofta levererar helt underbara formuleringar. Formuleringar om livet och sakers tillstånd. Förutom att hon satte en intressant etikett på mig refererade hon till en tidpunkt i mitt liv som "hela du var ju Flykten från Alcatraz". Låter kanske inte så kul, men det var det. Och träffsäkert. Jag tror jag lärt mig lite om mig själv. Inget jag tänker dela med mig av här och inget helt nytt, bara lite ytterligare perspektiv på saker och ting. Ett gäng insikter. Hade förresten ett liknande snack med en annan vän en annan dag. Om att alla inte fungerar lika, att det är okej och att det kanske inte behöver dras så stora växlar på.

Fast egentligen sitter jag mest här och smiter just nu. Smiter från att gå och kolla mitt tentaresultat. Det har visst funnits på institutionen i en vecka och jag har ont i magen nu och vågar inte gå dit. Skulle behöva att nån höll mig i handen medan jag kollade. Jag orkar inte med en omtenta, men det känns som en väldigt liten chans att jag skulle klara mig.

En av mina pelargoner ska till att blomma. Det är fint.