Om en kvart är det fredag. Det är alltid skönt men nu känns det extra skönt. Jag har inget planerat jobb imorgon och har bestämt mig för att stänga av telefonen imorgonbitti. Jag är fruktansvärt trött ikväll. Idag har jag vickat men inte så många lektioner. Det kändes dock som betydligt mer. Det har varit lite oroligt i högstadieluften rent allmänt och i mitt klassrum, det jag hänger i numera, har det stökats runt en del också. Det finns ju en anledning till att jag numera arbetar en del som resurs.
Mellan mina lektionspass hann jag även med en timme på ett föredrag av Mietek Grocher som varje år besöker skolan i egenskap av överlevande från förintelsen. Efteråt köpte jag hans bok och fick den signerar. Han signerar alla sina böcker och skriver personens namn så han begär in namnlistor i förväg och så delas böckerna ut i efterhand. Jag fick min direkt och tänkte börja läsa den ikväll.
När jag gick på högstadiet fick vi lyssna på Emerich Roth. Jag kommer ihåg hans historia fortfarande fast det var femton år sedan. Nu har jag ett bisarrt bra minne ibland och jag blev ju dessutom historielärare. (Jag läste dessutom allt jag kom över om förintelsen när jag gick på högstadiet.) Men, Emerich är (Ja, han lever fortfarande.) en mycket bra talare som lyckas förmedla de personliga erfarenheterna på ett bra sätt och dessutom knyta ihop den med det större sammanhanget och med dagens verklighet. När han är ute vill han fokusera på våld i dagens samhälle. I en box med filmer från Levande historia finns en film med en intervju med Emerich från 1996. Jag såg den med en klass härom veckan. Mycket bra och lagom långt. Och det var faktiskt en speciell känsla att se och höra det där igen femton år efter att jag lyssnat på honom i aulan på Vibacke.
Jag tror de elever som lyssnade på Mietek idag kommer att komma ihåg honom för resten av livet också. De kommer att komma ihåg hur han såg spädbarn slitas itu, hur han varje vinterdag påminns om vintern i Dora och hur hans 25 kilo lätta kropp täcktes av varbölder. Men de kommer också att komma ihåg stoltheten och gråten när han berättade om sin familj, och kanske speciellt om den första dottern vars hebreiska namn betyder framtid. Han sa till eleverna att ta tillvara på sin ungdom, för en sådan hade han själv aldrig haft, och att inte hata...för de är framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar