Jag såg en fantastisk konsert igår. Nu tycker jag ju att Anna Ternheim alltid är fantastisk live men igår var hon och hennes band verkligen superbra. Katalin gör väl sitt till också. Slutsålt och bara ståplatser, trångt och varmt. Jag lyckades dock få en rätt bra plats med inte alltför jobbiga människor runtomkring (fram till slutet i alla fall då de som pinat mitt sällskap under hela konserten nådde fram till mig).
Nina Kinert var helt okej som förband. Jag gillar att hon utnyttjar sin röst mer till fullo nu för tiden och jag är lite fascinerad av hur förbannad hon kan se ut. Däremot behöver hon ju inte se så sur ut som hon gör emellanåt och det var synd att hon inte körde I shot my man.
Jag har ju sagt tidigare att jag ibland har svårt att hitta fullt fokus under en konsert, att jag kan ha svårt att uppleva den där och då och glida in i den helt. Jag vet inte om det är sånt som ni själva reflekterar över när ni går på konsert, men jag gör det. Igår lyckades jag dock bra med detta så där så jag kände mig helt omsluten av musiken emellanåt och liksom inte märkte av människorna intill mig. Då är det nästan perfekt. Att gå på en riktigt bra konsert handlar om så mycket mer för mig än att bara lyssna på lite schyst musik med en öl i näven (även om det inte är illa heller).
Efter spelningen fick jag vinylutgåvan av senaste skivan signerad. Ja jag ÄR en nörd. (Och som en vän till mig brukar säga: "And damn proud!") Men skivan är grymt snygg och det är klart att den kan bli ännu snyggare signerad. Har man gått på för många konserter om artisten ifråga känner igen en? Det där var mer av en retorisk fråga. I know you people...
Nu är jag både glad men även tom. Tom för att konserten är slut. Ikväll är det dock delvis omladdning. Det är dags för Markus Krunegård och H. och M. kommer upp från Stockholm. Det ska bli jättekul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar