Dinar

När jag var liten gillade jag stenar och innan jag kunde säga "stenar" sa jag "dinar". "Oooh, titta dinar!" ska jag visst ha sagt. Det borde ha varit kring samma tidsperiod som jag stampade på myrorna på vår uteplats och sa "Döda, döda, döda!". Vill minnas att jag också skjutsade de små mosade myrliken på flaket till trehjulingen vid nåt tillfälle. Vad stensamlingar anbelangar så höll det i sig länge och jag kan fortfarande hitta "fina stenar" och snäckskal i mina gamla skrivbordslådor när jag rensar. Alla fina stenar är dock inte så jävla fina...

Idag har jag dock varit och letat stenar av modell lite större tillsammans med mamma och pappa. Vi hade bestämt oss för att åka till byn där pappa växte upp (och där delar av min släkt huserat i en himla massa hundra år) och ner till Ljungan för att plocka lite fina runda stenar att lägga kring planteringen på farmor och farfars grav. Som en kant liksom. Vi åkte till stället där farfar under många år var med och drog not. We're talking fiska, framförallt lax, med not. Där plockade vi på oss några kilo sten, jag plockade lite blommor (Mamma: "Har du plockat nå' orkidéer? Jag: "Eh, det hoppas jag inte...jag trodde det var ogräs." Vi kom fram till att det nog var nån sketen strandväxt bara.) Sen åkte vi vidare mot kyrkogården och satte lite nya blommor och la dit stenarna. Jättefint blev det!

När vi ändå var i de tagen åkte vi vidare till min gammelmormors grav för att sätta en ny blomma även där. Hon fick dock inga stenar, även om vi hade nåra över. Det behövs inte där och det skulle ju liksom blivit fel. Fel älv till och med.

Nu ligger det en lite mindre sten kvar i mammas bil, på golvet nedanför där jag satt. Glömde... Plockade den på en gång vi klev ur bilen och hade sen lite svårt att slita mig från den. Nästan som när vi var på bilsemester när jag var liten och pappa fick tömma bilen på sten när vi kom hem!