TAW

Jag avslutade veckan med en konsert och ett glas rött. Fy fan vad jag hade förtjänat det! Tomas Andersson Wij är alltid fantastiskt. Den här gången med litet band och det var längesedan sist. Gamla synder och veckans trötthet blandades med en lycklig publik och en stillad längtan efter rödvin. Till sällskap hade jag mina norrbottningar och Plupp. När Tomas spelade min favoritlåt här på jorden (Jo, jag tror faktiskt nästan att den är det.) knottrade sig skinnet över hela kroppen, hjärtat öppnade sig på vid gavel och känslorna trängde ut genom huden och la sig utanpå. Det händer varje gång jag hör den live, och ibland vid andra tillfällen med. En gång för ett par år sedan talade jag om för gitarrsnubben ifråga att låten är så bra att jag får svårt att andas.

Ikväll kallade han Carola för "kristen fundamentalist" i sitt snack innan han drog av Evighet för första gången på en...evighet (Höhö). Det var kul. Han hade gjort en deal med djävulen när han tog sig an den låten.

En enkel kväll med många intryck.

Allt är bättre än ingenting.