Det var vår och solen sken in genom fönstren på jobbet. Sen eftermiddag och nästan ingen var kvar. Jag hade lite olyckligt blivit dumpad över MSN. Det hade inte varit meningen men det var så det blev. Om man ska se livet som en checklista så kan vi kryssa av "Gråta på jobbet". Jag hade väl kommit över den första chocken och gick genom korridoren förbi den öppna datorsalen, mot dörrarna förbi tryckeriet. Jag skulle väl gå och kopiera något eller kolla mitt postfack innan jag gick hem. Radion skvalade i högtalarna i korridoren. Love hurts. Det kändes så fruktansvärt ironiskt att jag var tvungen att dra på mungiporna.
Vad visste jag egentligen? Historien var långt ifrån över där.
Nyss upptäckte jag att Anna Ternheim har gjort en cover på den. Funderar på om jag visste om det eller inte. Den är inte en av hennes bästa covers, jag hade velat ha lite mer desperation, men här är den:
2 kommentarer:
Nej, man kommer inte ifrån att Gram och Emmylou gjorde den ultimata versionen.
Ja den är fin! Mycket bättre än en version jag hittade med Emmylou och Elvis Costello... Men jag är väldigt svag för Nazareths version alltså. Powerballad! ;) Den är väldigt fin i filmen Tillsammans bl.a. :)
Skicka en kommentar