Here we go again

"Varför?" undrade jag samtidigt som jag slet bort de röda blommorna från pelargonen. De skulle faktiskt bort de flesta. Jag fick ett infall och lyfte telefonluren. Varför gjorde jag det? Det borde jag inte ha gjort. När jag nu ändå gjorde det, varför kunde det inte ha stannat vid några minuters stelt kallprat? Känslan gjorde allt tydligt ändå. Varför känns det som mitt "fel" när det inte var det? Det var som om solen gick i moln fast det faktiskt var precis tvärtom utanför mitt fönster. Jag trodde att jag var ganska stark nu. Matt, jag är matt helt enkelt. Jag orkar bara inte tänka så mycket. Jag hade en känsla av "okej". Mycket hade blivit bättre och det var lite mer balans och lite mindre smärta och frustration. Mer saknad och tomhet än panik i alla fall. Jag ville bara höra hur det var och jag trodde inte att jag skulle bli sittandes där med ansiktet i händerna och en känsla av skuld och uppgivenhet. Faktiskt inte. Jag vet inte om jag är så optimistisk längre.