Farfar

Min farfar Tycko dog imorse. Lugnt och stilla vad det verkar. Nog för att han varit rätt skröplig och att det gått snabbt utför de senaste kanske två åren, men det här blev lite abrupt ändå. Han har ju inte varit dålig innan liksom. Trött emellanåt men inte dålig. När han fyllde år var han rätt glad och pigg, om man utgår från normaltillståndet. Det akuta tillstånd som uppdagades i måndags gjorde att man inriktade sig på att han skulle ha det så bra som möjligt den sista tiden. Det var kanske lika bra att den tiden inte blev så lång. Själv var han nog ganska nöjd på att leva. Jag är nöjd att jag träffade honom nyligen, och flera gånger i sommar, och att han hade det bra och tryggt på servicehuset de sista månaderna.

Jag vet inte om vi hade så mycket likheter jag och min farfar. När jag tänker efter så är det som jag kommer att tänka på på en gång historieintresset och en viss envishet och bestämdhet. Humor hade han också. Och så var han lite längre tillbaka en jävel på att spela munspel. Det är inte jag, men jag spelar ju andra grejer (mest skivor). När jag var liten pytting och pratade utan att kunna forma ord så sa han "hon låt' som Linus på linjen". Själv hade han nog aldrig blivit anklagad för att vara en pratkvarn. Det draget hos mig kommer från andra håll i släkten.

Det jag framförallt kommer att komma ihåg är nog hans röst och hans dialekt, hans skratt, de pliriga ögonen, de skakiga händerna och blåbyxorna. Om jag hade haft den tillgänglig så skulle jag ha klistrat in en bild från sommaren 1981 där jag plockar smultron ur hans framsträckta hand.

Nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar längre. Nu är dom borta allihopa; Ruth och Elis, Hanna och Tycko. Lite konstigt känns det allt.