Första gången jag går på konsert. Hemstaden, mitten av åttiotalet. Jag, min granne och hennes mamma har åkt till stan för att gå i något barnkarnevaltåg. Massor av barn går på led i en drake. Vi är drakens kropp. Våra små huvuden sticker upp ur de utskurna hålen i drakkroppen. De framför går lite fort, eller långsamt. Den packtejpsinkapslade pappkanten skaver kring halsen. Jag är nog lite för kort. I min hand har jag en träpinne med silkespappersremsor på, som en pompom. Min granne har en pinne med en papperssnurra på. Varför gör vi detta? Det ska nog vara kul för barn.
Jag minns den där kanten som skavde på halsen. Och den där pompompinnen, för den satt i många år fastkilad vid några rör uppe under taket i mitt rum.
Efter paraden gick vi till Folkets park. Jag minns våra små ben traskandes upp för den långa backen. Jag minns att vi hade fått hallonsnören. Den stora konserthallen var inte byggd, inte heller den i slutet av åttiotalet så storslagna "äventyrslekparken". Jag minns en plåtgrej, osäkert om den var en leksak eller ett konstverk.
Inne i dansrotundan såg vi sedan Mora träsk. Mitt livs första konsert. Jag minns att vi var där inne, att vi såg dem men sedan minns jag inte så mycket mer. Vi sjöng säkert om Faster Ingeborg och hennes muff.
Men hallonsnören var stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar