Att gråta är jobbigt. Jag blir så förbannat täppt i näsan och får så ont i huvudet. Kinderna bli salta och huden därmed torr och irriterad. Gråta är sällan särskilt förlösande.
Jag gråter när jag är förtvivlad och känner ångest. Som när jag blivit lämnad av någon jag haft en relation med. Dumpadkänslan. När allt är sådär tomt och gör så ont. När jag känner mig övergiven och bortvald och tänker "Men nu då, hur ska det gå nu? Försvinner den här människan nu?". Då blir det sådär jobbigt att det inte finns så mycket annat att göra än att gråta. Ibland kan man då behöva lägga sig på golvet för där kränger det inte så mycket. Då allt känns sådär fruktansvärt patetiskt. Först är det bara tomt, sen kommer i regel allt på en gång. Usch, vidrigt!
När jag är arg gråter jag också. Jag kan bli så fruktansvärt förbannad, inte helt sällan slutar det då med att jag blir så arg att jag gråter. Denna förnedring... Likadant om jag blir riktigt riktigt generad.
Väldigt sällan gråter jag åt TV-serier, film och böcker men det händer. Slutet på sista avsnittet av Six Feet Under är ett säkert kort. Herre gud så jag gråter! När Matthew dör i Anne på Grönkulla har också alltid varit så himla sorgligt. När jag läste Jonas Gardells Jenny grät jag för att det var så vidrigt, för att jag blev så arg. Jag har även gråtit åt filmen Tjenare Kungen. Då undrade mitt biosällskap vad jag höll på med och mitt svar blev "Det var så fina punkbarn!". Jag blev rörd helt enkelt och då kan det komma tårar. Det är oftare så än att det är så himla sorgligt.
När det gäller film och böcker och så handlar det mer om att det kommer en tår i ögonvrån men än att jag sitter och grinar. Undantaget Six Feet Under för där strömmar tårarna.
För ett antal år sedan brukade jag gråta åt Extreme Home Makeover också. Jag visste att jag gick rakt i fällan av amerikansk smet men ändå rullade tårarna. Snyggt uppbyggd dramaturgi liksom. Där sitter den enbenta familjen som lever på tre riskorn om dagen för de ger resten till fattiga och så har de fått ett nytt hus med platt-tv och så får sonen, som har dyslexi, ett collegestipendium. Uäääh...
Ibland skrattar jag så jag gråter också, det är mycket trevligare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar