Det var ett tag sedan jag lyssnade på Ani DiFranco senast. I somras eller i början på hösten kanske. Det är så härligt när hon dyker upp igen och jag inser, igen, hur jävla bra hon är. Jag blir alldeles varm i bröstet och börjar nästan att gråta när hon pratar med sin numera ganska djupa röst och sedan kör Subdivision. Jag vet inte om jag med ord kan beskriva vad hennes musik har betytt för mig under de senaste sex och ett halvt åren. Eller det kan jag nog, men det skulle bli många ord. Dom tänker jag inte sätta ihop ikväll, men kanske nån annan dag.
2001 befann jag mig på ett sätt i början av något, av flera saker, och Ani hängde på. Ibland var det nog jag som hängde på henne. Det känns som en mycket längre tid hon funnits där med mig. Alltifrån rödvinskvällar med vänner till krångliga kärlekshistorier. Det finns en aniplatta för varje tillfälle, hehe.
Nu kör hon Gratitude. En gammal en.
thank you
for letting me stay here
thank you for taking me in
i don't know where else
i would have turned
but i don't come and go like a pop song
that you can play incessantly
and then forget when it's gone
you can't write me off and
you don't turn me on
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar