Höst på min planet

En kväll för tio år sedan satt jag på golvet i mitt rum och pluggade. Vad jag pluggade kommer jag inte ihåg men kanske var det franska eller tyska. Kanske var det samhällskunskap. Det spelar ingen roll vad det var. Det som spelar roll är att jag samtidigt lyssnade på radio. P3 live letade sig ut ur högtalarna. P3 live och en kille med en gitarr och ett vackert efternamn. Jag tänkte att den där killen har något speciellt och att honom måste jag kolla upp. På den tiden gick man i regel till skivaffären för att kolla upp en artist. Vilket jag gjorde. Jag fingrade på hans då nysläppta andraalbum och funderade på om en del av det 640 kronor stora studiebidraget kunde få finansiera ett inköp. Jag var lite mer restriktiv i mina skivköp på den tiden så skivan stod kvar där i butiken och det dröjde 1½ år och till nästa album innan jag gjorde slag i saken. Men det var då, för ganska exakt tio år sedan jag gjorde upptäckten. Just precis nu ljuder en av de låtarna jag kom ihåg, Höst på min planet, ur samma högtalare som för tio år sedan, även om det nu är ett annat rum i en annan stad.

Flera år, album och konserter senare har Lars Winnerbäck precis släppt sitt nya album Daugava. Jag har så många lasserelaterade anekdoter och minnen att jag skulle kunna fylla den här bloggen med dem varje dag ganska länge men jag ska förskona er. Tror jag. Daugava ska jag nog skriva några rader om nån dag när jag har tid och lust.

Persiennerna dras ner,
det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad,
i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer

(Lars Winnerbäck, Höst på min planet, Rusningstrafik, 1997)