Okej det kanske inte var den rubrik jag tänkt mig egentligen. Det skulle jag kunna döpa 75% av alla mina inlägg till i och för sig. Idag tänkte jag döpa det till något Stefan Sundström precis sjöng i mina högtalare. "... och allt medan livet går iland i andra hamnar". Men det lät dramatiskt och framförallt var det lite för långt för min smak. Kort och koncist gillar jag. Eller hur var det nu? Lyssnar i alla fall på En bärs med Nefertite.
Satt och funderade innan på vad jag skulle ha velat pyssla med helst och egentligen. Om. OM jag hade haft lite mer talang och hade ansträngt mig lite mer när jag var yngre. Om jag hade fattat det då. Pluggat hade jag kunnat göra för mitt höga nöjes skull. Sen hade jag kunnat pyssla på musik på ett eller annat sätt. Inte för att det är nån dans på rosor (ha ha). Och inte för att det spelar någon somhelst roll när det är femton år för sent och man suger.
När jag var kring 12-13 ville jag hålla på med teater. Jag gjorde nåra försök men blev varse ganska snabbt att jag var tämligen värdelös. Teatergruppen som var det mer seriösa försöket dog tämligen omgående av och det var ju bra för cellolektionerna som den krockade med. Jag sög på att spela cello också och la av efter ytterligare något år. Då var jag less på det mesiga låtutbud vår lärare presenterade för oss, och jag var less på att inte orka ta hem den gröna pärmen med noterna ur skåpet. Minns att jag fick beröm en gång på slutet, för att jag verkligen tränat. Det hade jag inte, jag hade bara råkat tycka att låten var rätt lätt och dessutom rolig att spela.
Tidigare i sommar städade jag lite lådor i mitt gamla skrivbord hemma hos föräldrarna. Jag hittade en bit stråkharts. Jag brukade älska den lukten som blev när man gned stråken mot hartset. Enbart av nostalgiskäl, och för att jag varit en jävel på att samla på mig skrot, fanns en liten orange bit kvar i lådan. Jag visade den för brorsan och sa "Åh, du vet du vad det här är?!" Det visste han. Den luktade inte så mycket längre. Nästan inget alls faktiskt. Lite nöjd satt jag ändå och pillade på den tills den for ur näven och landade på vardagsrumsgolvet och gick i tusen bitar. Såklart! Muttrande gick jag och slängde resterna i soporna.
Jag spelade faktiskt piano en gång i sommar också. Den enda låt jag kan spela utan att bli arg. Fast oftast öppnar jag inte ens locket till det ostämda pianot. Jag brukar bara damma det lite, ta bort tidningshögen som letat sig dit (min far tenderar att se pianot, och många andra ställen, som avstjälpningsplatser) och klappa lite på locket. Pianot ger mig lite dåligt samvete så jag försöker i alla fall att vara lite snäll med det ibland.
Min gitarr borde få lite snällhet också. Den börjar se ledsen ut igen efter att ha börjat vant sig vid uppmärksamhet. Jag borde spela lite på den. Jag borde köpa nya strängar också, men det verkar lite pilligt att byta och jag har dåligt tålamod. Inte har jag riktigt lust att fråga nån om hjälp heller. Inte nu. Så det får nog vara ett tag.
Om jag skulle återgå till det jag borde göra kanske? Vilket är att söka jobb och sånt pyssel som jag är så jävla less på. Eller så blir det en promenad. Ja det blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar