Det känns som ett utslag av hybris. Egentligen var det nog mer en önskan av att slippa min gråa vardag och spinna vidare på något som kanske knappt fanns. Det blir så lätt att hoppas då. Jag tänker inte ta på mig all skuld själv, men det är ju jag som har en tung känsla i bröstet och det är ju bara jag själv som kan skydda mig från den.
Jag ska vara sådär klyschig nu och säga att vad skulle jag göra utan mina vänner? Men det är ju sant. Ni som lyssnar, uppmuntrar, skäller lite, tar emot mig när jag faller, skrapar upp resterna, får mig att skratta, bekräftar och allt det där andra. Ni som står ut och som får mig att stå ut. Ältkontot är stort! som någon sa förra året i ett annat sammanhang.
Jag snubblade över ett citat alldeles nyss:
If you have to ask for something more than once or twice it wasn't yours in the first place.
- Madonna
Jag vet inte om hon har rätt, men jag borde nog ha lyssnat lite mer på Madonna den här våren. Men skam den som ger sig...
Egentligen är jag ju värsta kapet, hehe. Men vad hjälper det mig just nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar