Verkligheten del 2

Livet är inte lätt när man är fjorton. Alla har det ju inte överjävligt. Inte hela tiden i alla fall. Men mycket händer och mycket är stort och jobbigt. Inte är livet alltid så lätt när man är tjugosex heller, men jag vill verkligen inte vara fjorton igen. Nu gick det ju ändå bra för mig i skolan, och det är ju inte alla det gör det för. Även om jag minns långa långa fysik- och mattelektioner med Bengt som bara segade sig fram (lektionerna alltså). Tråkiga övningar i engelskans "workbook". En syslöjdslärare som hatade mig. Enformiga gympalektioner som egentligen borde ha varit roliga. Känslan av att man som tjej ibland inte fick ha lika mycket åsikter och prata lika mycket som killarna. Nog för att man säkert var skitjobbig när man "näpsade" mot SO-Åke (hans ordval...kommer du ihåg det Mi?), men man fick inte samma spelutrymme.

Nu hamnade jag lite längre från ämnet än jag tänkt här. Och jag ska inte gnälla egentligen. Det gick somsagt bra för mig och jag trivdes i skolan och tyckte att större delen av skolarbetet var rätt kul. Skolan är dock inte, och speciellt kanske inte i fjortonårsåldern, enbart en utbildningsverksamhet. Skolan som social arena är minst lika viktig. Om inte viktigare. Och allt detta...tjafs! Allt skitsnack, viskande och rädslan för att någon skulle bli sur på en och få de andra med sig. Den rädslan som ibland förvandlade en till en liten skit. Osäkerheten för att man inte ville att det skulle bli fel och jobbigt. Det kunde vara snabba svängningar. Drygt 300 pubertetsmonster som försökte hitta sig själva och varandra samtidigt som de också skulle lära sig något. Inte alltid helt synkat. Mitt i den normala massan, lagom anpassad, lagom ambitiös och med betyg en bit över medel pendlade jag mellan att med bra självförtroende säga vad jag tyckte och att nervöst oroa mig för att inte räknas.

Det här börjar låta pretto och jag undrar om jag överdriver åt något håll. Försöker tänka efter hur det verkligen var. Det börjar blekna en del. Det var ett tag sedan. Samtidigt som man aldrig glömmer en stor del av det. Det var nog väldigt upp och ner, fast ändå med små svängningar jämfört med många andra. Men det var väl kanske just det, att de små svängningarna ibland kändes så stora. Men jag hade det somsagt ändå mest bra. Saker och ting flöt på och jag gick ut med bra betyg.

Jag var tvungen att fråga min bror häromdan; "inte eldade de väl i korridorerna när vi gick på Vibacke?". Nu var ju frågan rätt dum redan från början eftersom han är fem år yngre än mig. Han garvade åt mig och jag drar mig till minnes något hisschakt som fick renoveras något år efter jag slutat där. Skolan hade fortfarande en del resurser. Vi hade inga obehöriga lärare. Var ens pennranson slut kunde man gå till Love och tigga en ny. Love hade förresten också en nyckel som kunde öppna varenda elevskåp i hela skolan. De 300 pubertetsmonstren kom inte ifrån alldeles olika bakgrunder även om det fanns en del klasskillnader såklart, om än inte särskilt påtagliga. Inte för oss då, och inte jämfört med hur det kan vara. Jag tror inte det så mycket är en fråga om att det var bättre förr. Jag gick på en rätt lugn skola och hela min tillvaro var rätt trygg och stabil. Jag har hört människor jag känner berätta om knivskurna lärare på Rosengård på 70-talet, misshandel med kedjor och tjejgäng som satte skräck i sin omgivning i skolor på tidigt 90-tal. Det går väl i vågor och det beror väl på var man hamnar. Igår blev en 12-åring våldtagen påväg till sin skola i trendigaste SoFo.

Hålla sig till ämnet ja. Vad det nu var. Gud vad självupptagen jag är, haha. Men faktum är att under den här utbildningen har jag då och då tänkt en hel del på min egen skolgång, och det speciellt när jag varit ute på VFU. Min egen skolgång samt den lilla period jag jobbade på min gamla lågstadieskola.

Igår var jag med på fyra utvecklingssamtal. När jag gick på högstadiet hette det fortfarande kvartssamtal. "Kvarten" var tjugo minuter i lärarrummet med Åke (och kanske även Ulla från åttan och framåt, men hon märktes nog inte). Enda gången man fick träda över lärarrummets tröskel. Där fick jag höra att jag pratade för mycket (same procedure as last year) och sedan var det dags för omdömena/betygen som lämnats av de andra lärarna. Sen gick man därifrån hyfsat nöjd. Gårdagens samtal såg lite annorlunda ut. Dels handlar det mer om elevens mål idag, och hur man ska nå dem. Från och med i år ska alla elever ha en individuell utvecklingsplan. En del samtal var mest positiva. Fina omdömen, duktig elev, jobba på självförtroendet, kämpa på, var lite mer aktiv och mamma är glad och stöttar. Men en del samtal var knappt samtal. Skolan är "tråkig" och "jag vet inte" vad som skulle kunna förändra det. Eller så är det stökigt och stämningen upprörd och stora krokodiltårar rullar längs med kinderna.

Det är då det blir tydligt att det inte alltid är så roligt att vara fjorton. I alla fall inte när man måste stirra i bordet och/eller gråta på skolans utvecklingssamtal. Och det var väl ungefär dit jag ville komma. Tror jag.