Medans jag filar på en grej om kvällens underbara konsert, och kanske även om min håkanhistoria, så får ni hålla tillgodo med ett liveklipp av tveksam kvalitet. Det är inte ens ifrån ikväll, det är ett och ett halvt år gammalt och låten är ännu äldre. Jaha, och varför det klippet då? För att han då liksom nu avslutade spelningen med Vi två, 17 år.
Just den spelningen för ett och ett halvt år sedan var jag på. Det var en fantastisk spelning som kändes i hela min kropp. Den gjorde så ont, så ont, så ont (Ja det var väl inte bara själva konserten i sig, mer ja...inramningen skulle jag kunna säga.) samtidigt som den var så fantastisk att jag drabbades av en såndär väldigt...drabbande lycka. Därför, får ni hålla tillgodo med den.
Det var tredje gången jag såg honom. Ikväll var det den femte. Jag log, jag dansade, jag klappade händerna, jag stampade takten, jag trummade med fingrarna, jag sjöng, jag satt andäktigt tyst, jag var där, jag drömde mig bort, jag var kall, jag var varm...men mest lugn och glad. Allt detta från en fantastisk plats på fjärde raden. Och innan vi gick hem snöade det över parketten och sedan sjöng Nina Simone. "Spela den vackraste låt jag vet!" Precis som sist: Mr. Bojangles.
2 kommentarer:
JAG ÄLSKAR NINAS BOJANGLES-VERSION! Härligt att den även är omtyckt av andra.
Den är kanonbra! :) Hade faktiskt inte uppmärksammat den förrän i somras då jag hörde den efter en håkanspelning och tänkte att jag var tvungen att kolla upp vad det var.
Skicka en kommentar