Tre år sedan

Den femte oktober för tre år sedan var en lördag. Solen sken över de gula löven när jag svischade fram genom ett höstigt landskap. Okej, svischade var kanske att ta i eftersom tåget var av modell ä och således inget höghastighetsfordon. Gula var löven i alla fall. Någonstans nere på slätten började mina ben att kännas som spagetti och hjärtat höll på att banka sig ur min kropp. På perrongen stod någon och väntade på mig med ett stort men lite nervöst leende.

När jag åkte hem den kvällen somnade jag på tåget och när jag klev av för att byta fick jag en dikt av en kille som suttit och iakttagit mig hela vägen. Dagen började då kännas ordentligt märklig. Jag kom sedan hem till min mörka lägenhet där allt såg precis ut som det hade gjort samma morgon. Hade jag verkligen varit borta? Hade verkligen detta hänt? En lätt surrealistisk känsla infann sig. Jag är säker på att jag somnade med ett leende på läpparna.

Det vore fel att säga att det var en början men det var i alla fall en definitiv fortsättning och på ett sätt en konkret början. En början på något som kom att bli både härligt och enormt jobbigt.

Tre år senare har en hel del vatten runnit under broarna. Tur är väl det. Den där dagen känns långt borta men det är på ett sätt otroligt att det gått tre år. Jag kommer aldrig att glömma den där dagen. Jag minns skratt och varm hud och jag minns väldigt starkt löven och hur solen värmde mitt ansikte när jag satt på den där parkbänken vid ån. Det blåste en hel del den där dagen, kallt, men det är inte det jag främst kommer ihåg. Det är det där gula varma.