Kommer ni håg dom där fåniga korta barnprogrammen som började "Lycka är..." och så var det olika saker varje gång? Lycka är att ha sett en superbra konsert som gör en alldeles varm och glad inombords. Sådär så man känner en lycka bubbla från magen till bröstet. Folk undrar ibland varför jag går på konsert så ofta och ställer sig speciellt frågande till varför jag ser artister som jag redan sett. Varför skulle jag inte det när dom är så fantastiskt bra och när jag kan stå där uppfylld av den underbara känslan som en bra konsert kan ge? Ibland har jag svårt att vara fullt fokuserad men när jag är det på en riktigt bra konsert så är det ganska oslagbart. Varför skulle jag då inte göra det igen och igen och igen och igen?
Martha var fantastisk ikväll på Katalin. Hon var faktiskt mer fantastisk än på Södra teatern i våras. Den konserten var jättebra och jag behövde den verkligen men det var turnépremiär och hon var lite väl ofokuserad och jetlaggad. Ikväll var hon faktiskt strået vassare. Fortfarande väldigt rolig och spontan men ja, vassare. Snyggare var hon också, hehe. Svart kort klänning och skyhöga klackar. Sist hade hon kanske också dom klackarna men till ett par fula jeans och guldkavaj... För mig får hon i och för sig ha på sig vad hon vill så länge hon sjunger med den underbart oslipade och hesa, men ändå tonsäkra, rösten och med den enorma inlevelsen och känslan. Bäst var nog Ball & chain, Bloody mother fucking asshole och Dis, quand reviendras-tu? Comin' tonight och I wish I were var enormt bra också.
Som den nörd jag är hade jag med mig hennes första album och fick det signerat samtidigt som jag passade på att berömma henne för konserten (och även vårens konsert heh). Så nu står det "To Sandra. Martha Wainwright" på skivan och jag är mycket nöjd. Skulle ju köpt nya skivan såklart men jag får nog fortsätta lyssna illegalt på den tills jag får lön tror jag. Ni vet, jag är ju en sån som fortfarande köper skivor.
Kanske borde säga något om förbandet också. Jag har glömt vad dom hette men dom var syskon och kom från Australien och hela deras sällskap såg ut som om dom kom från nånstans väldigt outback, men ändå liksom stylat grungiga. Sen lät dom precis likadana. På gränsen till för bäbisaktiga röster ibland men ändå schyst soft bakgrundsmusik som emellanåt fick lite mer kraft. Klart speciella i alla fall.
Förutom M. skulle jag på den här konserten ha haft med mig H. som sällskap men på grund av tråkiga omständigheter så kunde hon inte det. På grund av liknande omständigheter kunde min danska vän K. inte heller se Martha som hon planerat. Jag tänkte på er där jag stod.
Nu lyssnar jag på en livespelning med Martha och ska äta en macka innan det är dags för sängen. Kanske att jag kostar på mig att somna med ett leende på läpparna till och med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar