Nu har jag snorat och haft mig igen. Inte sådär våldsamt. Mer sådär att det verkligen trillade efter kinderna. Det är så svårt att försöka förklara saker. Dels för någon som inte orkar lyssna eller förstå, som tycker att man är en pina, dels när tankarna i huvudet ser ut som ett garnnystan som nån liksom klippt mitt i och så. Det är inte en tråd prydligt nystad. Det är flera huller och buller. Det finns knutar och någon har slitit i nystanet. Det tar så på krafterna att det trillar saker längs med kinderna. Missförstådd, oälskad och besvärande. Det är mycket svårare att kräva respekt när man gråter, men jag försökte i alla fall. Vad har jag att förlora? Förutom vettet och stoltheten då, haha. Nån jävla måtta får det faktiskt vara. Jag försöker vara så jävla förstående. Jag vill också bli förstådd! Självklart tolkar jag minsta lilla. Det skulle vemsomhelst ha gjort i den situationen. Mest av allt vill jag bli kramad.
Jag trodde jag var omtyckt trots allt, mycket, men att det var så svårt. Även om jag förstod så gjorde jag på ett sätt inte det. Men...jag kanske inte var så omtyckt som jag trodde? Eller jag vet inte. Och jag blir tokig av att inte veta. Speciellt när jag inte kan strunta i det.
Det var soligt den där höstdagen. Då det började på riktigt.
Alla som jag delat med mig av det här till börjar nog ledsna på att höra det. Jag börjar bli rätt trött på mig själv också. Men...jag kan inte rå för det. Jag borde sova nu för längesedan och mitt huvud är trött och snurrigt blir det. Bara några ord till innan jag slutar för ikväll.
Tack Katrine, min danska vän. Någon gång ska det väl bli ordning på oss med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar