Sov dryga tre timmar inatt. La mig sent och kunde inte sova sen. Vände och vred på mig. Full rulle i huvudet. Låg och formulerade blogginlägg, mail, brev och sms. Sådant brukar mitt huvud sysselsätta sig med på kvällen/natten ganska ofta. Speciellt om jag inte kan sova. Och det blir så kreativt och så fint. Skriver jag inte ner det glömmer jag bort det. Skriver jag ner det skäms jag när jag läser det dagen efter. Ofta är det alldeles för privat och utlämnande och skulle aldrig hamna här. Ibland är det på gränsen till patetiskt. Jag har varit ganska patetisk på sistone. (Det är här jag vill höra "neeej, det är du inte alls!". ) Det känns som att jag förlorat. Tanken på förlusten är outhärdlig. Jag fick höra en gång att jag var överkommunikativ. Saker med den andemeningen har jag väl fått höra ännufler gånger, från flera håll, men just den formuleringen fick jag en gång för några år sedan. Jag blev så stött. Jag antar att det är den sidan av mig som fullkommligt freakar nu emellanåt. Med varierande resultat såklart. The more you ignore me the closer I get. Det riskerar att bli en ond cirkel. Men det finns något jag inte vill släppa. Och jag är så rädd att förlora det helt. Vågar knappt tänka på det. Skärper jag mig inte snart kommer jag att känna mig som Gollum, haha. Men jag vill inte släppa! Jag vill känna värmen. Både utanpå och inuti.
Jag funderade förut på om det finns något som heter "nådaskott" (visst gör det det?) eller om det bara finns "vådaskott". Barmhärtighetsmord finns i alla fall. Skott i pannan s'il vous plaît! En spark i baken föreslog hon. Jag vet inte om det räcker, och jag vill inte ha en. Jag vill ha en kram. Jag kan inte släppa tanken på den där kramen. Jag har minnen och en del börjar blekna i kanterna. Vill inte vill inte vill inte. Jag gör vad somhelst. Nästan (måste låtsas att jag har någon stolthet kvar i alla fall, hrm).
Och skrattet! Jag saknar skrattet. Både mitt och det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar