Trots solsken imorse åskade det. Dåligt omen. Jag klev upp och efter ett tag tyckte jag att jag såg suddigt. Sen uppenbarade sig zickzackmönstret och det var bara att invänta huvudvärken. Andra gången på mindre än en vecka, tredje gången på ett par månader. Inte lika intensivt som i juli men nog blev det huvudvärk nog. Det finns gränser för hur privat jag tänker vara här, men sammanfattningsvis har den här hösten potential att bli riktigt överjävlig. Och då har den inte ens börjat på riktigt. Det spöregnar, jag har ont i huvudet och jag är deppigare än jag varit på över en vecka. Överlag är det helt okej och imorse kände jag mig till och med nästan lite inspirerad till att ta itu med lite förberedelser inför hösten. Det gick dock över när några insikter slog mig. Insikter är inte alltid enbart av godo. Speciellt inte när det känns som dom slår till sådär på ömma punkter i magen, bröstet, ryggen eller struphuvudet. Med knytnäve eller med kniv. Okej nu låter jag som världens drama queen eller de deprimerade tonåringar jag ska skriva mitt examensarbete om, men det gör ju ont! Förbannat ont gjorde det alldeles nyss. Frågor jag aldrig kommer att få svar på. Saker jag inte kan kontrollera. En jävla ensamhet och saknad. Patetik.
you said you needed time
and you had time
Jag vet, men det var inte riktigt så enkelt.
Det skulle inte bli såhär.
Jag längtar efter massa ny musik, men en del av det vet jag knappt om jag kommer våga lyssna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar