Mods

För ett tag sedan köpte jag Stefan Jarls modstrilogi. Jag har tänkt göra det i sådär tio år. Jag hade inte sett filmerna innan. Möjligtvis att jag sett den första filmen för så längesedan att jag glömt bort den. Igår och idag har jag så sett De kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) två gånger. Varför två gånger? Jo, först en gång och sedan en gång med kommentarer av Stefan Jarl och Kenta. Kommentarerna ger en oerhörd fördjupning och så värdefullt att de gjorde innan Kenta dog 2003, även om det mest är Jarl som har kollen på detaljerna. Sedan såg jag även den korta Epilog.

Filmerna är ju klassiker och fantastiska på så många sätt. Människoödena, tidsdokumentet, ungdomskulturen, stockholmsbilderna och det nyskapande regisserade dokumentärfilmandet. Visst gör de ont att se dem, man blir riktigt berörd.

Allt började med att Stefan Jarl lärde känna tonåringarna och polarna Kenta och Stoffe (Gustav) inför en dokumentärtv-serie 1966. Det ledde sedan fram till filmerna. Allt detta ägde rum i de där sista åren av sextiotalet då det hände så mycket i samhället. Det var ungdomsrevolt och politisk revolution i luften. Stockholm växte och nya förorter byggdes samtidigt som de gamla slitna klarakvarteren jämnades med marken. Droger blir vanligare och vanligare, nya sorter väller in över gränserna och allt verkar passera det då nybyggda Sergels torg. Det är där Kenta, Stoffe och "modsen" hänger. Bor gör de i rivningskåk i gamla Klara. Hos Jarl faktiskt, som förbarmar sig över dem. Den nya tiden i kombination med mer eller mindre miserabla uppväxtförhållanden gör att det går riktigt åt helvete för de flesta i de här kretsarna under sextio- och sjuttiotalen. Hemma hos Stoffe var toaletten sönderslagen och som liten fick han försöka göra läxorna i skogen, för hemma var det ju bara ett jävla liv. Jarl och Kenta pratar om 500-600 mods och max tolv överlevande till 2000-talet. De ville något annat. Inte var det att dö men det var det de gjorde, som flugor. Folkmord, menar Jarl.

Det var arbetarklassens barn som offrades i ett samhälle där man inte riktigt visste vad man skulle göra med läget. Riksdagen höll vid den här tiden till vid Sergels torg medan ordinarie riksdagshus renoverades, men oftast var det enklast att bara låta "slöddren" överdosera på T-Centralens toaletter. Så småningom blev det dock till ett så stort problem att toaletterna togs bort. Idag finns inga toaletter i Stockholms tunnelbana. (Vet förresten att jag sett en fin dokumentär en gång om kvinnorna som städade och tog betalt på T-Centralens toaletter. Undrar om den går att få tag på?) Tidigt gjordes försök med att dela ut droger gratis till de tyngsta narkomanerna. Tanken var att knarket inte skulle sprida sig utan att de skulle hålla sig för sig själva. Självklart gjorde det bara saken värre.

De kallar oss mods fick ett enormt mottagande och i ett romantiskt skimmer blev killarna, framförallt söte Stoffe, idoler. Till andra filmen hade Kenta och Stoffe glidit ifrån varandra. Kenta hade blivit pappa, tillsammans med Eva som först var Stoffes tjej, och Stoffe hade börjat gå på heroin. Under inspelandet av filmen dör Stoffe av en överdos, och då har även han hunnit bli pappa. Ett anständigt liv är en smärtsam film. Den gjorde också ett enormt intryck. Olof Palme pratade om den i pågående valkampanj. Han hade väl ändå hajat vad det här handlade om. Det handlade om "hans" arbetarklass. ("Hans" därför att även om Palme själv kämpade för arbetarklassen så kom han ju själv från en helt annan bakgrund.)

Tredje filmen, Det sociala arvet, är tillägnad modsens barn. Jarl hade förutsatt att det skulle gå åt helvete för dem men de verkar ha klarat sig fint. Filmen handlar mest om Kentas son Patrik, och om Jajjes (en av de andra modsen) dotter Carina. Carina kommer in som ett substitut, men ett mycket lyckat sådant, för Stoffes son Janne. Janne är bara 14-15 år och bor hos fosterfamilj i Småland, hans psykiskt sjuka mamma har hotat Jarl till livet. Jarl beslutar sig för att Janne är för ung för att ta ett beslut om att medverka. Visst har de sina issues, barnen, men tack och lov verkar det ha gått bra för dem. För Patrik tack vare en hyfsat stabil mamma och en Kenta som i alla fall ibland finns där och som lät missbruket stanna vid alkohol och hasch. För Carina och Janne tack vare att de fosterhemsplacerades.

Ja det finns mycket att säga om filmerna såklart. Jag gillar dem, de är snyggt gjorda. Den första är fantastisk för tidsandan, stockholmsvyerna och den positiva känsla som trots allt finns i början. Den andra är fantastisk för att den är så vidrig men viktig, för att den gör så ont. Den tredje för att den knyter ihop och ändå visar att barnen klarade sig. Se om ni inte redan sett! (Hela första filmen finns på youtube i ett enda klipp i alla fall.)

Jag har planer på att använda De kallar oss mods i undervisning framöver, den gång jag får min drömkurs om ungdomskulturer. (Må det hända någon gång under mitt yrkesliv i alla fall.) Ett anständigt liv skulle jag nog tveka inför att tvinga någon att se. Det skulle bero väldigt mycket på vad det var för grupp.

Den här typen av dokumentärer älskar jag. Nu hoppas jag bara att boxen med Rainer Hartlebs filmer om "jordbrobarnen" snart går att köpa igen. Det är nästa svenska dokumentärprojekt, med skillnaden att där har jag redan sett alla.


Introt till De kallar oss mods, filmat med fisheyeobjektivet Stefan Jarl hade provlånat under förespeglingen att han skulle köpa det.


Stoffes låt till lille sonen Janne.