Nu

Nu, ikväll, är det nog mer sådär som Gardell säger.

Det är läggdags men jag sitter uppe och skriver en planering, äter polarkaka med renmjukost och dricker en rödvinsslatt. Jorå, det funkar.

Jag lyssnar på Anna Ternheim för att själen längtar efter det. Det? Ja, både hennes musik och det den handlar om. Det suger i bröstet och tankarna far iväg längs minnen som till vardags är ganska bleka. Även de nyaste ondaste är bleka. Till exempel det om hur ett visst videoklipp med en viss låt tog mig igenom många mörka kvällar förra vintern. Det var mörkt ute och det var mörkt i själen. Jag minns även andra saker, ljusa saker... Och en del minnen är liksom lite av varje.

Hennes musik har följt mig i sex år nu. Fantastiska spelningar, kärlekshistorier, uppbrott, passion, djupa samtal, fladder i bröstet, ensamdans på vardagsrumsgolvet, gråt, stirr i taket, ljusa sommarkvällar, vänskap, samförstånd, magiska ord i mail och i mitt öra, tröst, tåg, desperation, glädje, knädarr, magpirr, försoning, varmt mörker, skönhet, hud, blossande kinder, lycka... Kärlek. Ja herre gud. Livet faktiskt. Någon gång kanske jag borde skriva ner allt.

Jag vet inte om någon musik omsluter mig som hennes. Enstaka låtar kanske, men inte som helhet. Den virar in mig, vaggar mig, tränger igenom mitt bröst. Efter sex år träffar den mig fortfarande med sån precision.


Senaste alstret.