Linssoppan

Härom dagen tänkte jag att det kanske var dags för linssoppa igen.

Soppan stod där på spisen och kokade alltför länge. Då, sist. Jag reste mig och tog en paus i det vi höll på med. Slog av värmen, drog soppan från plattan. Flera timmar senare tittade jag på den och ville kräkas. Jag ställde in hela stora kastrullen i kylskåpet. Plats fanns i min singelkyl. Singel. Jag orkade inte hälla upp den i plastlådor men hällde inte heller bort den eftersom jag visste att jag inte skulle kunna förmå mig till att laga mat dagen därpå. Äta skulle jag däremot behöva hur lite jag än kände för det.

Följande dag åt jag lite av den beiga sörjan. Morötterna simmade runt i den och såg ledsna ut. Jag svor att jag inte skulle äta linssoppa på mycket länge och dagen efter hällde jag ut återstoden av soppa i slasken.

Det är snart ett år sedan. Ett helt år. Jag har inte ätit linssoppa sen dess. Det var ingen maträtt jag brukade äta särskilt ofta men jag hade liksom upptäckt den, eller återupptäckt den. Och den var personspecifik. Jag har inte tänkt just på soppan så mycket men jag har inte heller varit sugen på den.

En gång i tiden levde jag nästan på potatis- och purjolökssoppa. Nu äter jag det sällan. Det beror nog mest på att jag blev less på det, och på att jag är för lat för att skiva potatis, mer än att jag har gråtit över en sådan soppa en gång också. Vad är det med sopporna?! En av de jobbigaste dygnen i mitt liv envisades jag med att laga en potatissoppa. Den ville aldrig bli klar.

Åter till den där linssoppan. Är det dags för en sådan? Ska linssoppan reclaimas? Är den ens värd det? En soppa som ser ut som diskvatten. En soppa som kanske hör hemma i mitt förflutna. Kanske. Ikväll har jag ätit en färdigpasta. Sen har jag druckit vin. Huden i mitt ansikte hatar mig för att jag dricker rödvin, den hettar och svider. Men själen gillar det.