Vad är egentligen bra hångelmusik? Min vän kom fram till att hånglet kan göra vilken musik somhelst bra. Det tror jag inte på, men om musiken var kass skulle förhoppningsvis en sån som jag kunna stänga den ute. Jag kan inte påminna mig någon gång jag har hånglat till riktigt dålig musik. Till detta finns flera förklaringsmodeller. Jag kan ha förträngt den dåliga musiken. Jag kan ha hånglat utan musik emellanåt. Jag kan ha sett till att hångla till bra musik. Jag kan ha fått mig för lite hångel. En kombination är tänkbar.
Hur ser man då till att enbart hångla till bra musik? Företrädesvis genom att hångla hemma hos sig själv och sin utmärkta skiv-/musiksamling eller genom att hångla hemma hos andra musiknördar med bra musiksmak. Själv går jag ju igång på bra musiksmak och bra musik så...
Jag kommer ihåg en hel del musik jag hånglat till. Varför gör jag det? Förklaringsmodellerna ovan funkar kanske där också. Plus det faktum att jag är en musiknörd. Samtidigt är jag en sån musiknörd att det lyssnas frekvent på musik, speciellt ihop med musiknördar jag blivit till mig i trasorna över, så jag skulle omöjligt kunna komma ihåg all musik.* Jag drar mig till minnes Ani DiFranco, Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Eva Dahlgren (shit, det var längesen), Montys Loco, Melpo Mene och Sigur Rós bland annat. Förmodligen Håkan Hellström också. Håkan är livsfarlig. Jag har inte vågat försöka leta reda på hans nya singel än.
Jag skulle kunna tänka mig att hångla till Hellsongs också ja. Men jag är inte så knusslig, jag kan tänka mig att hångla till originalen också. Det behöver inte bara vara soft skit. Jag är nog mer knusslig med vem jag hånglar med. Det kan nog både vara bra och dåligt...
Nä om man skulle ta sig en dusch och sen ett glas vin till?
Goodnight America, wherever you are. Fast inte Amerika då, men ändå.
* Men det är heller inte att förglömma eller förakta att jag har ett bisarrt bra minne emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar